måndag 30 november 2009

Rapport från Stockholms Filmfesival: Coppola is back!

Det var ett tag sedan man hade chansen att se en ny film av den gamla mästerregissören Francis Ford Coppola (mer än tio år mer exakt), och Tetro är är en film som aspirerar efter storhet. Tyvärr måste jag säga att filmen gjorde mig lite besviken. Visst fotot är utmärkt och miljöerna ifrån Buenos Aires är spännande, men manuset om två bröder som återförenas i skuggan av en mörk hemlighet känns så simpel. Att det är skrivet av en regissör som alltid har varit känd för sina utmärkta manus känns märkligt och det blir ofta ofrivilligt komiskt. I det stora hela känns Tetro mestadels som en brådmogen examenfilm som är alltför pretentiös och inte som en värdig comeback av en av filmhistoriens främsta personer. Då räcker det inte med enstaka inslag av briljans dessvärre!

söndag 29 november 2009

Rapport från Stockholms Filmfesival: Documania!

Självkart måste man även försöka se lite politiska dokumentärer när det är filmfestival. Sergio som handlar om den högt uppsatta FN-tjänstemannen Sergio Vieira De Mello och dennes oförtröttliga kamp för en bättre värld. De Mello var en slags "larget than life" - figur som vald att använda sin begåvning och kapacitet för att göra skillnad. Filmen är bra men upphåller sig för mycket vid det attentat i Irak 2003 som blev hans död. Jag skulle gärna sett mer om hans liv fram till dess.

Outrage kan vara årets dokumentär och det är svårt att inte ta illa upp när man ser filmen om högt uppsatta konservativa republikaner i USA, som trots att de är smygbögar är ledande i lagstiftningen mot homosexuella. Det mest aktuella exemplet är Floridas guvernör (och kanske kommande presidentkandidaten) Charlie Christ, som trots bevis på motsatsen hävdar att han är hetro. Ett hyckleri som får förödande konsekvenser för landets homosexuella grupp, och kan pågå för att de stora medieföretagen mestadels väljer att tiga ihjäl. problematiken.

lördag 28 november 2009

Rapport från Stockholms Filmfesival: Och så lite musik!

Något som man måste passa på att se på filmfestivaler är dokumentärfilmer! Det är inte alltid säkert att man får någon chans att se filmerna igen. Själv ser jag alltid till att se ett par musikdokumentärer på filmfestivalen, och årets val gjorde mig inte besviken.

Soul power dammar av gammalt filmat material och först nu sätts filmen samman om musikfestivalen i Kinshasa 1974, som hölls i anslutning till mästarfighten i boxning mellan Mohammed Ali och George Freeman. Musiken av bland annat James Brown, BB King och The Spinners är explosivt bra, och det finns gått om härliga scenrier ifrån det dåvarande Zaires huvudstad. Allt är utsökt filmat och att någon verkligen har tagit sig tid och satt ihop det här materialet är en kulturgärning.

Oil city confidential berättar historien om det idag bortglömda engelska bandet Dr Feelgood. I mitten på 70 - talet var den ett av Europas största band och föregångare i den pubrockvåg som föranledde punken. Tiden har inte varit snäll mot deras tämligen simpla rock, men filmen är underhålande och gruppens medlemmar var några riktiga karaktärer. Synd bara att regissören Julian Temple envisas med att ha med filmklipp som inte har något med bandet att göra. Fast de kan man ta då vi får berättelsen om Canvey Island som samtliga orginalmedlemmar kom ifrån. En lätt isolerad ö utanför Sydenglands kust där allt möjligt konstigt hände.

fredag 27 november 2009

Mera The Humbling!

Nej, Philip Roth ger sig inte! Ju äldre han blir, desto mer produktiv verkar han bli. Hans pinfärska roman The Humbling är kanske inget mästerverk, men rätt bra ändå. På bara 140 sidor lyckas Roth berätta om ett litet drama som utspelar sig när en åldrad och hyllad skådespelare helt tappar tron på sig själv (både på scenen och vid sidan av), och sedan ser en möjlig frälsning i ett förhållande med en fyrtioårig lesbisk kvinna (som han försöker göra om till en dam mer i sin smak). Självklart är den här historien en av författarens mest gubbsjuka och sexfixerade på länge, men det är som vanligt mycket trevlig läsning. Skildrar någon så kallade intellektuella lika bra?

torsdag 26 november 2009

Away we go.

Mästerregissören Sam Mendes tar snabb revansch efter den misslyckade filmatisering av Revolutionary road. Away we go som är hans andra film på svenska biografer i år och som har biopremiär i morgon, är en av årets bästa komedier. En skrattfest för tänkande personer om ett par där kvinnan är höggradvid och mannen gör allt för att bli en bra kommande pappa. De båda ger sig ut på en resa igenom den amerikanska kontinenten för att hitta en ny plats att bo på och stötter längs vägen på släktingar och vänner som redan är föräldrar (och ofta ger avskräckande exempel).

Sam Mendes har varit smart med att rollbesätta filmen med företrädesvis okända skådisar, vilket ger en fräshör som bara nya ansikten kan ge. De båda huvudrollsinnehavarna interagerar perfekt och lyckas hålla den slanka linan mellan komik och tragik filmen egenom. Dessutom är det här en finfin roadmovie med många fina miljöskildringar (framförallt ifrån Montreal och Phoenix). Det tackar vi för!

onsdag 25 november 2009

Klas Östergren går vilse i 80 - talet!

Jag hade verkligen gigantiska förväntningar på Klas Östergrens uppgörelse med 80 - talets finansyra och allmänna förfall i hans nya roman Den sista cigarretten. Men alltför höga förväntningar är aldrig bra och jag måste medge att Östergren har konstruerat en historia som inte riktigt håller. Författarens fantastiska språk gör självklart boken läsvärd, men hundra sidor kunde lätt ha redigerats bort. Efter en lovande start står liksom boken och stampar, och kommer aldrig igång. Jag har svårt att engagera mig i historien om en konstnärs - yuppie som vill måla över Den döende dandyn. Men trots allt finns det några fina partier av klarhet, där Östergren lyckas säga någon väsentligt om allt som gick förlorat med 80 - talet, och som gör att man redan längtar efter hans nästa roman.

måndag 23 november 2009

Rapport från Stockholms Filmfesival: Worlds greatest dad.

Det här måste vara en av årets stora överraskningar på filmfestivalen. Worlds greatest dad med Robin Williams i huvudrollen som en hopplös tråkmåns till pappa, med en dum och sexfixerad tonårsson, är den typ av svart komedi som verkligen passar för filmfestivaler. Som åskådare skrattar men och skruvar på sig om vart annat. Filmen har en del oväntade vändningar och Robin Williams visar hur otroligt bra han är på att gestalta tragiska och misslyckade gestalter. Synd bara att filmen blir lite förutsägbar på slutet, men i övrigt år det här ångestmyset kanon!

söndag 22 november 2009

Rapport från Stockholms Filmfesival: Take me to the Moon.

I sista stund sattes Moon in som en ersättningsfilm på Stockholms filmfestival, coh det får man vara tacksam för. Den här lågbudgetfilmen regisserad av David Bowies son Duncan Jones kan vara den bästa scifi - filmen på åratal. Om den överhuvudtaget kommer att få svensk distribution känns osäkert men får ni chansen att se Moon, så måste ni göra det. I framtiden kommer jordens energi ifrån månen och Sam Rockwells astronaut sitter ensam i en rymdstation, tillsammans med en empatisk dator i stil med Hal i 2001. Självklart känner han sig ensam och han börjar ana att något inte stämmer, speciellt när en klon av han själv dyker upp.

För bara fem miljoner dollar har Duncan Jones gjort en lågbudgetfilm som känns som en mäktig storfilm, som scifi - filmer ofta var före Star Wars med välgjort modellbyggande, filosofiska och metafysiska frågeställningar, samt en uppfriskande minimalism. Det finns ekon ifrån klassiker som 2001, Den tysta flykten och Solaris. Men filmen står på egna ben och lyckas säga något om en möjlig framtid. Och som bonus gör dessutom Kevin Spacey sin mest engagerade insats på åratal som datorns röst.

lördag 21 november 2009

The Box.

Har Richard Kelly, regissören bakom vår allas favorit - kultfilm Donnie Darko gjort comeback efter totalfloppen Southlnad tales? Svaret måste vara nej, för hans nya film The Box är inte någon storstilad återkomst. Han ska ha en eloge för att han låter den här scifi - historien utspela sig i mitten av 70 - talet och lyckas rätt bra med att skapa fin tidskänsla. Men i övrigt är filmen är enda röra. Ett vanligt par får en låda med en olycksbådande knapp av en skräckinjagande främling. Om de trycker på knappen kommer de få en miljon dollar, samtidigt som en annan människa kommer att dö.

Av den här i sig intressanta frågeställningen skapar regissören en film med så många intrigtrådar och tveksamma dataanimationer att man som åskådare helt tappar bort sig i den ologiska handlingen. Det känns som ett riktigt dåligt gammalt avsnitt av Arkiv X och då räcker det inte att det finns ambitiösa pretentioner. Det är fullt möjligt att det här trots allt intressanta misslyckandet kommer att omvärderas om några år, men i sådant fall inte av mig!

torsdag 19 november 2009

Läs serietidningar på Kungliga bilioteket!

Ni har väl inte missat att Kungliga biblioteket är Sveriges främsta seriebibliotek. De har alla serietidningar som någonsin har getts ut i det här landet i sina samlingar. Och då menar jag verkligen alla. Tyvärr är deras stolar inte jättesköna får långa sittningar, men man kan inte alltid få allt!

tisdag 17 november 2009

Jorden de ärvde.

Den gamla svenska lantadeln finns och mår synnerligen väl. Det är de insikter man får av Björn af Kleens uppmärksammade reportagebok Jorden de ärvde. Det kan vara det bästa jag har läst i journalistisk väg på länge. Skribenten avslöjar något som jag inte trodde existerade. Faktum är att med hjälp av osjysta arvsregler och en otippad allierad i det socialdemokratiska partiet, har adeln i Sverige kunnat behålla sitt välstånd trots att tiden sprungit ifrån dem. Någon jordreform blev det aldrig här och nu har det vänt. Jordägaradeln framstår både som ett avundsvärt ideal och som en nödvändig komponent i landsbygdens överlevnad. Hur det blev så avslöjar Björn af Kleen på ett mycket frapperande sätt!

måndag 16 november 2009

Funny People.

Funny People måste vara en av årets mest ojämna filmer! Bitvis en rätt seriös skildring av standupkomiker på väg upp i Los Angeles, och en av dessas otippade vänskap med en etablerad komikerstjärna (Adam Sandler), samt ibland även en rätt konventionell och småkul amerikansk komedi. Filmen är alldeles för lång för sitt eget bästa, men jag skrattade gott nästan hela tiden. Det om något är väl ett bra betyg åt en film som ska vara en komedi, men Funny People hade ansatser till att bli så mycket mer. En tragikomiskt historia om hur de som får oss att skratta mår inombords, ligger och under ytan i den här intelligenta komedin, där Adam Sandler dessutom gör sin bästa roll sedan mästerverket Punch drunk love.

lördag 14 november 2009

Missa inte Cassandras dream på SVT2 i kväll!

21.05 i kväll visar SVT2 Cassandras dream, en film som ni inte får missa. Woody Allens film från 2007 är en blandning av diskbänksrealism och thriller, och en av flera starka filmer han har gjort senare år. I det här tätt brödradramat lyckas han till och med få de ofta träiga Colin Farell och Ewan McGregor att spela bra!

torsdag 12 november 2009

Saker som vita personer gillar!

http://stuffwhitepeoplelike.com/ är en hysteriskt rolig blogg där saker som vita människor (eller snarare vita medelklasspersoner i storstäder gillar). Exempel på det är sushi, tjejer ifrån Asien, T-shirts, exotisk öl och att inte äga en TV. Väldigt roligt och igenkännande är det. Bloggen har även blivit en bok, men då man läser flera blogginlägg på raken försvinner lite av poängen. Det blir tjatigt. Men som en blogg att surfa in på ibland fungerar konceptet utmärkt!

onsdag 11 november 2009

Den nya världsfotbollen.

Årtiondets satsning på det moderna samhällsreportaget står det på baksidan av Erik Nivas Den nya världsfotbollen. Det är det inte, för det rör sig om en samling av Nivas längre texter som tidigare har publicerats i Aftonbladet. Men bortsett ifrån falsk varudeklaration är det här en mycket trevlig läsning. Personligen är jag helt ointresserad av fotboll som sport, men tycker det är intressant som fenomen. För under 00-talet har fotbollen slutligen slutat att vara en angelägenhet bara för sportfånarna och slutligen blivit det som förenar folk världen över. Det gör att fotbollen har blivit som en spegelbild av samhället i övrigt, spelet på fotbollsplanen både kan förena och söndra. Vilket Erik Nivas alltid läsvärda reportage mycket tydligt visar.

tisdag 10 november 2009

Michael Moore är arg!

Michael Moore ger sig inte. Oförtrött fortsätter han att spegla USAs mindre smickrade sidor i sina dokumentärfilmer. Han behärskar nu sin filmkonst till fulländning. Capitalism: a love story är hans argaste film hittills, och en kommentar till det som legat i bakgrunden i alla hans tidigare filmer. Nämligen den omvandling som det amerikanska samhället har genomgått sedan Ronald Reagan blev president 1980. Från att ha varit landet med världens rikaste arbetar och medelklass, har USA nu en oförsvarligt stor andel fattiga bland sin befolkning.

En tragedi som uppstod när kapitalismens maximer fick bli officiell politik och Moore hävdar att det har förstört hans land. Michael Moore har naturligtvis helt rätt, även om han inte kommer med så mycket nytt för den som är insatt. Filmens styrka är att den väldigt konkret visar på offren för dagens finanskris. Vanliga hederliga amerikaner tvingas lämna sina hem efter att ha blivit lurade av bankerna att ta lån på sina hus. Det är den logiska utvecklingen på kapitalismens logik där det alltid gäller att tjäna pengar. En utveckling som måste få sitt slut nu!


lördag 7 november 2009

Låten som får dig att vilja börja jobba natt!

The Commodores måste vara historiens mest underskattade soulgrupp. De kunde så mycket mer än att sjunga smöriga Lionel Richie - ballader. Även om de inte lyckades överleva när Lionel Richie hade lämnat bandet i början på 80-talet, så spelade de in sin främsta låt utan honom 1985. Night shift som egentligen är en hyllning till Jackie Wilson och Marvin Gaye är en av de bästa sånger som någonsin har skrivits och får dig att vilja börja jobba natt bums. Att få höra den på nattradion innebär för mig och många andra total lycka!

fredag 6 november 2009

Pet Sounds The Book!


Precis innan Sveriges främsta musikjournalist Lennart Persson insjuknade i den cancer som så tragiskt tog hans liv tidigare i år, hann han färdigställa sin sista bok Musik nonstop, om den legendariska skivaffären Pet Sounds på Söder. Lennart Persson som själv var skivhandlare kan som få andra berätta om den missionerande verksamhet som utmärker en riktigt bra skivaffär, men boken är så mycket mer. En slags biografi om alla sköna karaktärer som jobbat i och besökt skivaffären.

Det blir också en slags berättelse om de senaste fyrtio årens musikscen i Stockholm, där Pet Sounds alltid har haft en central plats. Men framförallt handlar boken om Pet Sounds ägare Stefan. Han har varit med sedan starten och aldrig vikt en tum på sin integritet. Lennart Persson tecknar ett komplext porträtt av denna man, som kanske kan vara svår och missmodig ibland, men som har ett hjärta av guld. Precis som Lennart Persson själv, och som läsare blir man evigt tacksam över att han lyckades bli klar med den här fina boken.

onsdag 4 november 2009

Är det Fleet Foxes? Nej det är Local Natives!

Älskar ni som jag Fleet Foxes, men har spelat sönder deras debutalbum. Då är det nya hajapade amerikanska bandet Local Natives något för er. På deras i dagarna utgivna debutalbum Gorilla Manor, spelar det här genomsympatiska bandet (som porträteras fint i det nya numret av Sonic) stämsångsindränkt folkpop, med drag av utvidgande experimentlusta. Det låter precis som Fleet Foxes, men musiken är ännu inte helt fulländad. Bra är det hur som helst och det lär blir höstens soundtrack för många!

måndag 2 november 2009

Faran med miljövänligt!

Fredrik Strage postar kanske inte nya inlägg på PåStan - bloggen varje dag, men då han väl gör det har man något att se fram emot, för han är inte rädd för att bjuda på sig själv. Som det senaste inlägget där han beklagar sig över de nya miljövänliga DVD-omslagen, som lätt går sönder till alla samlares förtrett. Istället för att applådera filmbranschens nya miljötänkt så väljer alltså Strage att gnälla! Sällan har den västerländska medelklasspersonen känts mer patetiskt, tur att Strage har tillräckligt med självdistans för att skoja om det! Läs inlägget här: http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/ett-hal-i-mitt-samlarhjarta.2285.

söndag 1 november 2009

Lowboy.

Jag måste ge Alfabeta kredd för att de väljer att introducera ett nytt amerikanskt författarskap i Sverige (något som blir alltmer sällsynt tyvärr). Fast Lowboy av John Wray är en rätt ojämn och småseg roman. En psykiskt sjuk tonårkille förvirrar sig runt i New York (och framförallt dess tunnelbanna), samtidigt som hans lika sköra mamma och en melankolisk polis letar efter honom. Lowboys styrka ligger i beskrivningen av den växande relationen mellan mamman och polisen, det blir riktigt fint om två ensamma människor som vågar närma sig varandra. Huvudpersonens äventyr är däremot inta lika kul. Författaren ska ha en eloge för att han försöker skildra en mentalsjuk i första person, men det blir mest irriterande. Och miljöbeskrivningarna ifrån hemliga platser i New Yorks underjord är alldeles för få!