tisdag 31 maj 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #32 The Age Of Understatement (2008).


Arctic Monkeys är snart aktuella med ett nytt album, även om jag ser fram emot det skivsläppet, är det ett nytt album med de arktiska apornas kreativa motor Alex Turners sidoprojekt The Last Shadow Puppets som världen verkligen behöver. Den här duon som Alex Turner pysslade med 2008 tillsammans med en viss Miles Kane (ifrån gruppen Violent Flames) är alldeles för bra för att stanna vid en engångsföreteelse.

Det resulterande albumet The Age Of Understatement är en fantastiskt bombastisk hyllning till vad som då var sextiotalets mest ocoola musikgenre, den storslaget orkestrerade popen. Nu är det kanske den musikstilen som har åldrats allra bäst och The Last Shadow PuppetsThe Age Of The Understatement är lång ifrån någon pastisch. Snarare rör det sig om en vidareutveckling av konceptet, där arrangemangen, körerna och stråkarna nästan är ännu maffigare än de var då. Visst hör man Scott Walker, Roy Orbison, Phil Spector och andra givna referensramar i den här majestätiska mixen, men The Last Shadow Puppets har något eget, främst i låtmaterialet som är oerhört raffinerat utan några ansatser till trött nostalgi.

Snarare låter det som om Alex Turner här tar sitt låtskrivande till en helt ny nivå där valpigheten ifrån Arctic Monkeys är borta. Det är vuxnare och mer sofistikerat, fast själva känslan och de grundläggande stildragen är kvar hos vad som idag nog är Storbritanniens vassaste låtsmed.

måndag 30 maj 2011

Mera Terrence Malick.

Terrence Malick är en regissör som verkligen inte skämmer bort oss cineaster med filmer. Fem stycken har det blivit sedan 1973. Den uppmärksamhet som nu tillfaller The Tree Of Life gör förhoppningsvis att flera upptäcker den kvartett filmer han har gjort innan.


Efter att ha börjat i filmbranschen som manusförfattare fick Terrence Malick ett direkt genombrott med sin numera klassiska debut Det Grymma Landet (Badlands). En drömsk och bitterljuv femtiotalsskildring om ett ungt par på flykt undan rättvisan. För en tid lyckas de skapa sin egna förtrollande värld innan verkligheten hinner ikapp. Ett tema som går igen i nästan alla av Malicks filmer.

Days Of Heaven (Himmelska Dagar) från 1978 förblir en av de bästa filmer som någonsin har gjorts. Det är en av flera ambitiösa filmer som avslutade New Hollywood-epoken, och regissörens perfektionism under den krävande inspelningen är legendarisk. Själva storyn är en till ytan simpel med ett triangeldrama på landsbygden i början av 1900-talet. En premiss som används av Terrence Malick för att skapa en lyriskt vacker film om en tidsepok som krossades av moderniteten.


Sedan dröjde det enda till 1998 innan Den Tunna Röda Linjen blev klar. Jag har inte sett Terrence Malicks omsusade comeback-film sedan dess premiär, men minns den som väldigt bra.


Det var däremot ingen som brydde sig om A New World som släpptes utan fanfarer 2005. En flopp som är betydligt bättre än sitt rykte. Pocahontas-myten återberättas med historiskt autenticitet och återigen får vi se hur en idyllisk värld krossas. I det här fallet indianernas av de vita kolonisatörerna.

söndag 29 maj 2011

The Tree Of Life - årets bästa film?

Det känns tveksamt om det kommer att komma någon annan film i år som är bättre än guldpalmsvinnaren The Tree Of Life. Trots att filmens slut närmast är ett pekoral, är den långsamma regissören Terrence Malicks femte film ett mästerverk av en sällsynt sort. Jag förstår inte riktigt hur allt hänger ihop (misstänker att filmen vinner på att ses om) och själva grundstoryn är rätt simpel, en amerikansk medelklassfamiljs öde under åren kring 1960.

Terrence Malick skapar dock ett nästan hypnotiskt sug i filmberättandet. Precis som i hans tidigare filmer har The Tree Of Life en närmast drömsk och lätt hallucinatorisk karaktär. Bilberättandet är som alltid oerhört vackert trots att filmen utvecklar sig emot en katastrof. Den av de tre pojkarna i familjen som filmen fokuserar på, slits emellan sin godhjärtade mamman och dem auktoritära och inte alltid trevliga pappa (Brad Pitt i vad som nog är hans livs roll som den amerikanska familjeförsörjaren under press). En inre kamp som nästan får pojken att explodera inombords.

Det bör tilläggas att jag även gillade de flummiga skapelsescenerna som Terrence Malick lägger in i början av filmen. Hur dessa segment ska sammankopplas med resten filmen greppar jag inte riktigt, men de är oerhört suggestiva, ger ekon av 2001 och bevisar att de mest pretentiösa regissörerna oftast får till de bästa filmerna.

fredag 27 maj 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #33 A.M. (1995).

Historien om Wilco började här med en anspråkslös samling välklingande sånger med lätt country-doft. WilcoWilco A.M. lät som en delstilisering av de mer melodiösa inslagen hos Uncle Tupelo, Jeff Tweedys tidigare betydligt mer countryrock-betonade band. Efter A.M. har Wilco ömsat skinn ett antal gånger, men det har alltid varit just "låtarna" som varit det bestående minnet och förklaringen till bandets vidunderliga storhet. En storhet som i högsta grad finns redan på debutalbumet som växer låt för låt. Låtskrivande blir sällan bättre än så här, fullt förklarligt då Jeff Tweedy verkar hantverket i blodet.

onsdag 25 maj 2011

Som Dylan på film.

Nja, det är väl knappast för sina celluloida äventyr som Bob Dylan kommer att gå till historien (även om hans senaste försök Masked And Anonymous från 2003 är "underskattad"). Det är väl som dokumentärfilmsobjekt som Bob Dylan kommit mer till sin rätt på vita duken, främst då i den svartvitt skakiga Don't Look Back, som osminkat visar en artist i förändring under hans sista folksångare/första rockstjärneturné i Storbritannien 1965. En film som även inspirerade Stuart Murdoch till att komponera den bästa låt som någonsin har skrivit om

tisdag 24 maj 2011

Congratz Mr Zimmerman.

Bob Dylan fyller idag sjuttio år, men av någon anledning har han alltid känts "Forever Young" (Bob DylanForever Young) för att citera honom själv, eller snarare är han numera en väldigt ungdomlig äldre herre, medan han som yngling tycktes besitta åratal av erfarenhet. En person bortom alla åldrar helt enkelt som nog inte har överraskat oss för sista gången med sin aldrig sinade briljans.

Jag vet inte om det är en slump att jag i vår mestadels enbart har lyssnat på Bob Dylan (och Bossa Nova), men Robert Zimmerman har en förmåga att dyka upp som gubben i lådan när man minst anar det. Det kan gå år utan att du knappt lyssnar på hans skivor och så kommer behovet av att bara få höra honom helt plötsligt.

Utbudet av Bob DylanSpotify är som alla vet minimalt, det gör inget om man som jag har cirka trettio album med honom i CD-hyllan, ni andra får hålla till godo med den här spellistan med Dylan-covers som tidningen Sonic satt ihop: Sonic: Dylan 70!. Det är faktiskt inte alltid Dylan själv som spelat in de ultimata versionerna av sina låtar.

måndag 23 maj 2011

Svensk Lincoln-biografi.

Lagom till hundrafemtioårsjubileet av Abraham Lincolns död och det amerikanska inbördeskrigets slut har en en svensk Abraham Lincoln-biografi getts ut. Abraham Lincoln: Hans Liv Och Tid av Staffan Ekendahl är pedagogisk uppbygg och en intressant historielektion. Det är slående hur slumpartat historien ibland tar sig. Det var inte alls på något sätt förutbestämt att Lincoln skulle bli president eller att han skulle visa sig vara ämbetet värdig. Varför amerikaner dyrkar denna president mer än alla de andra blir rätt tydligt. Han vågade ta obekväma beslut som räddade nationens framtid.

Tyvärr lider den här biografin även av en viss dålig redigering med för många upprepningar, det förtar läsningen lite, även om Abrahams Lincolns fascinerande levnadsöde gör att det går att bortse ifrån.

söndag 22 maj 2011

Brottslingen som blev författare.



Edward Bunkers livsöde är helt otroligt (läs på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Bunker ). Redan under uppväxten i Kalifornien på 40-talet började han att begå brott och kom senare att bli en yrkeskriminel som åkte in och ut på olika fängelser.

Samtidigt började han tidigt att läsa för att fly undan den gråa vardagen och började som frihetsberövad att skriva böcker i fängelset. Det var detta som fick denna hårda men intelligenta man att slutligen överge brottets bana för att bli författare, med böcker om brottslingar och kåkfarare som specialitet. I vår har jag läst en del böcker av Edward Bunker och det är slående hur välskrivna och litterärt högstående de är, betydligt bättre och mer mångfasetterade än de flesta laglydiga författare som skriver kriminallitteratur. Edward Bunker har upplevt det han skriver om och har ingen anledning att försköna.

Edward Bunkers första roman No Beast So Fierce publicerades 1973 då han var inne på sin sista fängelserunda. En episk berättelse om svårigheterna för en yrkeskriminell att börja ett vanligt hederligt liv efter fängelsevistelsen. Det är även en stor skildring av den "andra" mörka och skabbiga sidan av Los Angeles. Boken blev senare den mästerliga filmen Straight Time från 1978 med en strålande Dustin Hoffman i huvudrollen.



Den korta och koncisa fängelseskildringen The Animal Factory kom sedan 1977. Sällan har väl det amerikanska fängelsesystemets våldsamhet och tristess beskrivits så väl. Ett inhumant system som skapar onda människor. Filmen med samma namn från 2000 är inte så dålig den heller.

Little Boy Blue från 1981 är en slags förtäckt uppväxtskildring om en pojke som åker in och ut på olika statliga institutioner, på grund av sitt kriminella beteende. Även det här är en frän samhällskritisk skildring om ett system som fostrar kriminalitet istället för förhindra en sådan utveckling.

fredag 20 maj 2011

Scott Walker x 4.

The Walker Brothers i alla ära, men den främsta anledningen till Scott Walkers kultstatus och biljett till evigheten är de fyra soloalbum som han spelade in 1967-1969. De hette alla Scott med numrering och bjöd på en väldigt speciell musik som gick helt på tvärs med sin tids musikaliska strömningar. Just därför blev de här fyra albumen fullständigt tidlösa. En slags "crooning" med en mörk tvist som är musik bortom all tid och rum.

De fyra skivorna blandar Scott Walkers egna kompositioner med dess svårtolkade men fantasigeggande texter, Jacques Brel-tolkningar och på de två första albumen även mer konventionella coverval. Allt framfört med några av de mest makalösa orkesterarrangemang som någonsin har framförts, och så klart då "rösten". Scott Walkers olyckliga men vackra stämma gav de här sorgsna sångerna sin rätta inramning.

Scott Walkers karriär tog nästan slut efter att det fjärde albumet Scott 4 blev en oförklarlig flopp 1969. De kommande tio åren präglades av bortkastad talang. Därefter följde mytbildning och sporadisk musikalisk utgivning. Men de fyra Scott - albumen finns kvar att återkomma till gång på gång.


torsdag 19 maj 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #34 Take It Easy With The Walker Brothers (1965).

Take It Easy With The Walker Brothers var det första albumet för vad som då var en hysterisk popsensation i Storbritannien. Senare har gruppen som initialt betraktades som ett "pojkband" fått upprättelse. Främst för att Walker Brothers blev språngbrädan för Scott Walkers likaledes fenomenala som märkliga karriär.

Walker BrothersTake It Easy With rymmer inte några mästerligt udda orginalkompositioner av Scott Walker, men däremot hans gudabenådade röst, historiens mest sorgliga och samtidigt ståtligaste efter Frank Sinatras. Scott Walker vibrato får här en rätt udda mix av cover-val (från andras uttjatade " hits" till finsmakarfavoriter) att låta helt magnifikt. Scott Walkers skulle visserligen under de efterföljande åren överträffa det här albumet med hästlängder, men det var här som det började.

söndag 15 maj 2011

Mera Brighton Rock: The Soundtrack.

Något annat som var väldigt bra med nyfilmatiseringen av Brighton Rock var Martin Phipps soundtrack. Den bästa filmmusik som jag har hört på bra länge om jag ska vara ärlig. Musiken synkroniserade bra med handlingen i filmen och var både jazzig & symfonisk. Ett högklassigt soundtrack av en typ som nästan inte görs längre.

Lyssna här: Martin PhippsBrighton Rock.

lördag 14 maj 2011

Brighton Rock The Movie.

Graham Grenne tillhör de författare som man verkligen borde läsa mer av. Jag har inte läst hans klassiker Brighton Rock och kanske är det därför som jag gillar den nya filmatiseringen så mycket. Det finns för mig ingen fanatisk litterär förlaga att jämföra med.

De främsta förtjänsterna med Brighton Rock är rent filmiska. Episkt vackra scener som till max utnyttjar Brightons läge som bedagad sommarort med den långa piren som utgångspunkt, blandas med klaustrofobiska närbilder som ger små blinkningar till både brittisk gangsterfilm och diskbänksrealism från 1960-talet.

Det är även till 1964 som man har valt att flytta fram handlingen till (30-talet i Grennes original), fast det känns mest som en ursäkt för att låta huvudpersonen åka skoter och få filma ett mods-upplopp. I övrigt spökar just 30-talet genom hela den här filmen, även om "det gamla" håller på att trängas bort av en framkallande modernitet, vilket ger huvudpersonerna ett slags förutbestämt öde av att vittra bort.

tisdag 10 maj 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #35 Soldier Of Love (2010).

Ikväll står Sade på Globens scen för att framföra vad som kan blir årets konsert. Årets mest exklusiva spelning lär det bli hursomhelst. Det är lika sällsynt att Sade släpper skivor som att bandet turnerar. Förra årets Soldier Of Love var det första Sade-albumet på tio år men den var väl värt all väntan. Musik blir knappast bättre och mer perfektionistisk än så här. Sade – Soldier of Love är komplex, mångbottnad och i bästa hänsyftning väldigt "vuxen" musik. En typ av skiva att sätta på efter en jobbig dag på jobbet och bara sjunka in i.

måndag 9 maj 2011

The Lincoln Lawyer.

The Lincoln Lawyer bygger på en kriminalroman (I Lagens Limo på svenska) av Michael Connelly om en oortodox advokat som har sitt mobila kontor baserat i en limousin. Jag har inte läst boken då jag tröttande på Michael Connellys standardiserade light-variant av LA-noir för flera år sedan, och filmatiseringen ger mig ingen större lust att kolla upp den litterära förlagan.

The Lincoln Lawyer är en välgjord dussinfilm men inget mer. Ett hyfsat tidsfördriv för en trött TV-kväll kanske som bäst. Trots flera fina biroller och sjysta Los Angeles-miljöer blir filmen inget mer än en alltmer tröttsam advokat-thriller. En genre som jag trodde begravdes med 90-talet, och det var en trist påminnelse om hur tråkiga rättegångsscener är på film.

söndag 8 maj 2011

Trans Europe Express.


Trans Europe Express var en tämligen unik konsert som gick av stapeln på Södra Teatern i fredags. Jag hade själv den stora förmånen att få sitta på första bänk och lyssna på när en kammarorkester spelade musik ursprungligen framförd av David Bowie, Kraftwerk, Brian Eno, Iggy Pop och Karl Heinz Stockhausen. I original var den här musiken mestadels elektronisk men akustiskt framförd på "riktiga" instrument tillfördes en ny dimension. Konduktören och initiativtagaren Hans Ek ska även ha en eloge för hur han knöt ihop de olika musikstyckena till en fungerande och magnifik helhet.

Finfina hemsidan Gimme Indie var även där och spelade in konserten för eftervärlden. Lyssna på Trans Europe Express i sin helhet här: http://www.gimmeindie.se/live/konsert/transeuropeexpress/ (och skruva upp volymen).

torsdag 5 maj 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #36 Christopher Cross (1979).

Christopher Cross självbetitlade debut blev en miljonsäljare i USA under tidigt 80-tal och är en av musikhistoriens mest spektakulära "one hit wonders". Efter ett par år var Christopher Cross stjärnsaga slut. Men Christopher CrossChristopher Cross finns kvar som en slag prototyp för välproducerad och ofarlig vuxenpop, perfekt för skvalradio men säkerligen menlös för många vid en första lysning. Samtidigt finns det något nästan genialiskt över denna ofarliga musik som är mjuk som bomull. Chritopher Cross röst är len som sandpapper och melodierna är utsökt utmejslade. Popsensibilitet är något det här albumet har i överflöd.

onsdag 4 maj 2011

Textmässa nu på lördag.


Den alternativa bokmässan Textmässan tioårsjubilerar i år nu på lördag, när den hålls i Nürnberghuset på Södermalm. Mässan som initieras av bokförlaget Vertigos "excentriske" förläggare Carl-Michael Edenborg ger små förlag en chans att visa upp sin utgivning. En del skräp blir det givetvis men guldkornen finns där likväl. Chanser att få tag på böcker som inte går att hitta hos den lokala Akademibokhandeln och att få möta äkta entusiaster (bland utställarna märks exempelvis Malört Förlag) bjuder Textmässan på garanterat. Läs mer här: http://www.textmassan.com/ .

tisdag 3 maj 2011

Väntan är över - nya Fleet Foxes är här.

Väntan har varit lång, men nu finns äntligen skäggprofeterna i Fleet Foxes nya album ute. Fleet FoxesHelplessness Blues visar att gruppen inte är någon dagslända. Möjligtvis är det här albumet till och med bättre än den oförglömliga debuten, stämsången är den här gången nästan ännu mer intrikat. Det som fick alla att älska bandets debut, den "omöjliga paradoxen" sinnesutvidgande flum/himmelskt vackra melodier finns här med, utmejslat till fulländning. Lyssna och njut. Det här är ett album som räcker minst maj ut.