tisdag 29 november 2011

Ken Russell R.I.P.

Ytterligare en av filmhistoriens stora regissörer han nu lämnat oss. Igår avled den brittiska geni/galning - regissören Ken Russell 86 år gamal. Idag är det få utanför cineastkretsar som minns Ken Russell, men han var en av 70-talets stora filmskapare, med flera filmer som både blev omtalade, gjorde skandal och ibland var publiksuccéer.

Ken Russell var ett äkta filmiskt geni med en visuell begåvning utöver den vanliga, samt hade en tendens att ofta går "over the top" och jobba efter devisen att mer är mer. För det mesta fungerade denna oortoxa metod till filmskapande, även om Ken Russell fick kritik för att hans filmer innehöll för mycket naket & våld. Spekulativ var dock det sista han var och originella filmer som Women In Love, The Devils, Savage Messiah och Tommy kommer att leva för evigt.

måndag 28 november 2011

LA before the camera broke.






Nja, höga hus är kanske inte det som man förknippar Los Angeles mest med, men min kamera gick dessvärre sönder precis efter ankomsten till änglarnas stad, och därför blev det bara några få snapshots ifrån downtown LA. Å andra sidan vet väl de flesta redan hur Los Angeles stadsbild ser ut (det är inte som ni tror).

söndag 27 november 2011

Om ni är i Los Angeles - missa inte chansen att ta Angels Flight - världens kortaste bergbana.





En av höjdpunkterna under besöket i Los Angeles var att få åka med den mytomspunna Angels Flight, världens kortaste bergbana. Angels Flight går upp till Bunker Hill som ligger mitt i Los Angeles (precis ovanför Walt Disney Concert Hall) och är något som man inte får missa vid ett besök i staden. Själva Bunker Hill - området som idag är relativt nybyggd urban förnyelse med skyskrapor, var tidigare ett ökänt slumområde, och innan dess var ett exklusivt bostadsområde för de besuttna. Att de gamla slitna victorianska byggnaderna har rivits kan kanske kännas tråkigt, men jag är nöjd över att i alla fall bergbanan är kvar ifrån den gamla "farliga" tiderna.

lördag 26 november 2011

Missa inte The Damned United 22.30 på SVT2.

22.30 ikväll visar SVT2 The Damned United, utan tvekan den bästa spelfilm som har gjorts om fotboll. Även ni som hatar själva sporten får garanterat en filmupplevelse utöver det vanliga av den här filmen ifrån 2009. Baserat på David Peace geniala bok med samma namn berättas den sanna och otroliga historien om hur den självgoda (men briljanta) fotbollstränaren Brian Clough i mitten på 70-talet tog över tränarjobbet i sin antagonistklubb Leeds, något som fick katastrofala följder för alla inblandade.

Jag har tidigare skrivit om The Damned Untied här: http://thelastdetails.blogspot.com/2009/10/damned-united.html.

fredag 25 november 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #14 Sailing To Philadelphia (2000).

Mark Knopfler har verkligen inte fått den uppskattning ifrån musikkritiker som han har förtjänat. De miljoner skivor som han har sålt med Dire Straits och som solo - artist talar dock ett annat språk. Mannen är ett musikaliskt geni, även om han är fruktansvärt tråkigt när inspirationen sinar.

Någon risk för kreativ härdsmälta förligger dock inte på Mark Knopfler – Sailing To Philadelphia, Mark Knopflers andra solo-album ifrån år 2000 som hittills är ett av det här århundradets bästa skivor. Låtskrivaren Mark Knopler glänser här med sitt anspråkslösa uttryck - samtidigt som sångerna är väldigt komplexa. Keltiska influenser bakas in utan att det för den skull låter tröttsamt "irländskt". Och inte minst berättar Mark Knopler otroliga berättelser i sina texter på Sailing To Philadelphia. Han är en historieberättare av rang.

torsdag 24 november 2011

Mer Richard Yates på svenska.

Trots att det är ett par år sedan som Revolutionary Road - hajpen pågick så fortsätter Norstedts med att ge ut Richard Yates på svenska. Det känns verkligen välgörande att denne store författare nu får sin rättmätiga uppskattning istället för att glömmas bort.

Tidigare i höstas kom den tredje Richard Yates - boken på svenska, författarens sista roman Cold Spring Harbour ifrån 1986, om några olyckliga själar i en liten kuststad utanför New York på 40-talet. Det är dystert och smått deprimerande, men Richard Yates fångar exakt de mänskliga tillkortakommanden som gör att mångas liv liksom glider dem ur händerna. Det roliga sker alltid någon annanstans i Richard Yates romaner, det betyder inte att det inte är en njutning att få läsa dem.

onsdag 23 november 2011

Idag är det trappans dag!

Otroligt nog finns det någonting som heter Trappfrämjandet: http://www.trappframjandet.se/default.asp. Idag den 23 november är det faktiskt trappans dag. Trappfrämjandet uppmanar alla som har möjlighet att idag strunta i att åka hiss eller rulltrappor, för istället gå i vanliga hederliga trappor. En aktivitet som både ger bättre kondition och bra odds för ett längre liv.

måndag 21 november 2011

Documerica.

Det här är en guldgruva för alla foto - intresserade. I början på 70-talet initierade den amerikanska miljömyndigheten ett gigantiskt foto-projekt kallat för Documerica, där den tilltagande miljöförstöringen i landet skulle dokumenteras. Över 15 000 bilder togs och några av dessa finns nu tillgängliga här: http://www.theatlantic.com/infocus/2011/11/documerica-images-of-america-in-crisis-in-the-1970s/100190/ . Det är väldigt fina bilder som samtidigt är skrämmande i sin skoningslösa dokumentation av ett samhälle på väg att förgöra sig självt i jakten på profit.

lördag 19 november 2011

The Driver istället för Drive?

Igår gick Drive upp på svenska biografer. En biljaktsfilm i Los Angeles - miljö som hyllas av de flesta, men inte alla: http://www.weirdscience.se/?p=13570#comments. Personligen har jag inte sett Drive än men det känns som den har vissa parareller med Walter Hills sorgligt bortglömda film The Driver ifrån 1978. En film som liksom Drive handlar om en tystlåten förare per excellens som skjutsar brottslingar efter avslutade rån.

The Driver är den bästa film som Steve McQueen aldrig gjorde (han var försthandsvalet). Istället gör Ryan O'Neal en bättre Steve McQueen än ikonen själv. Samma tystlåtna nervighet och känslouttryck med ögongen. Dessutom gör Bruce Dern en helt oförglömlig insats som den fanatiska polis om jagar chauffören med en nitisk besatthet.

Walter Hill var väldigt influerad av Jean-Pierre Melville franska trench coat - thrillers om tysta och brutala män på båda sidor av lagen när han gjorde The Driver, något som märks på ett positivt sätt. The Driver är på många sätt "europeisk" i sitt uttrycksätt och har ett existentiellt djup som är sällsynt för thrillers.

fredag 18 november 2011

Missa inte Five Easy Pieces 23.35 på SVT1.


23.35 i kväll fredag visar SVT1 Five Easy Pieces. Bob Rafelsons film ifrån 1970 är en av de tio bästa filmer som någonsin har gjorts, enligt mig. En ung Jack Nicholson spelar en konsertpianist med fin bakgrund som flytt sitt förflutna, för att istället jobba som oljearbetare i Texas. Ett hårt och slitigt liv som inte kan dölja huvudpersonen Bobby Dupeas existentiella tomhet och oklara längtan bort.

Five Easy Pieces är precis som så många andra filmer ifrån den här perioden bitvis väldigt rolig men framförallt djupt sorglig. Huvudpersonens ångest och frihetslängtan liksom kryper under skinnet i Jack Nicholsons fenomenala rolltolkning. Denna stora skådespelare har väl sällan varit bättre än här, och dessutom bjuder Five Easy Pieces på Karen Blacks oförglömliga insats som Bobby Dupeas högljuda flickvän med ett hjärta av guld.

Bonusinfo: Två år efter Five Easy Pieces gjorde Rafelson & Nicholson den ännu dystrare (och till och med bättre) Kungen Av Marvin Gardens. Kolla upp!



tisdag 15 november 2011

100 album du inte visste att du behövde höra #15 Sunflower (1970).

Smile i all ära men min favoritperiod med Beach Boys har alltid varit åren post-Smile 67-73. Tvärtemot vad många tror så sinade inte Brian Wilsons kreativitet under de här åren. Misslyckandet med Smile gav hans sånger en melankolisk, ibland nästan resignerad känsla, vilket gjort att de här årens Beach Boys - album ofta känns mindre tidsbundna än mästerverken ifrån den klassiska "surf-epoken".

Det var inte bara Brian Wilson som skrev små mästerverk på löpande band under dessa år, pga hans vecklande mentala hälsa fick övriga bandmedlemmar ta större ansvar i inspelningsstudion (ofta spelade gruppen in sina skivor i Brian Wilsons vardagsrum), och inte minst mellanbror Dennis Wilson blommade ut som en unik låtskrivare i egen rätt.

Den korta nyfunna gruppharmoni som då präglade konfliktbandet Beach Boys har aldrig varit framträdande än på Sunflower ifrån 1970, i mitt tycke gruppens främsta album.

Sunflower låter som en välljudande vokalharmonisk helhet men albumet tog ca ett och ett halvt år att spela in, en mängd ofta högklassiga låtar kasserades (för att senare dyka upp på efterföljande Beach Boys album och retrospektiver), och gruppens skivbolag refuserade flera tidiga versioner av albumet.

Resultatet blev att Sunflower helt saknar svaga punkter. Timmarna av förfining i studion gav resultat. Här finns Dennis Wilsons ljuvliga kärleksballaden Forever, det omarbetade Smile - fragmentet Cool Cool Water, It's About Time där Beach Boys goes funk, den briljant enkla melodislinga som är All I Wanna Do och en mängd andra små underverk till solskenspop men inslag av små droppar av regn.

Lyssna här:The Beach BoysSunflower / Surf's Up (Sunflower paras på återutgivningen ihop med det efterföljande albumet Surfs Up, en mindre lyckad skiva som för all del även den innehåller guldklimpar).

måndag 14 november 2011

Väntan är över - Smile är här.

Äntligen har då Beach Boys legendariska outgivna och ofärdiga album Smile ifrån 1967 getts ut, klokt nog under namnet The Smile Sessions, för något färdigt album har man inte kunnat få fram ur arkiven. Fortfarande är Smile - materialet bitvis plågsamt ofärdigt, det går bara att ana vilken majestätisk skiva det skulle ha blivit om inte Brian Wilson hade fegat ur inför inre demoner och omgivningens missnöje våren 1967.

Även om en hel del Smile - material tidigare har släppts (vilket jag påpekar här: http://thelastdetails.blogspot.com/2011/03/vantan-ar-over-smile-ar-har.html) är det här första gången som det får den presentation som den underbara musiken förtjänar. The Smile Sessions finns både i en kortare variant som försöker återskapa Brian Wilson ursprungliga intentioner så gått det går: The Beach Boys – The Smile Sessions, och i en stor box fylld med alternativa tagningar och studioexperimenterande: The Beach Boys – The Smile Sessions (Box Set).

Mest essentiell för de flesta är självklart den förstnämnda versionen, medan boxen bör avnjutas i doser. Allt detta nästan maniskt inspelade material ger en som lyssnare en ingång direkt till Brian Wilsons kreativa hjärna, då han skapade musik som var väsenskild ifrån allt som Beach Boys tidigare hade spelade in. Fortfarande idag låter den här musiken helt bortom tid och rum, Brian Wilson krossar traditionella låtstrukturer utan att sjabla bort de ljuvt melankoliska melodierna.

Utan tvekan är tvekan är The Smile Sessions årets största musikaliska händelse inte bara för Beach Boys - fanatiker som mig.

lördag 12 november 2011

My trip to the west - en sammanfattning.

Här kommer en kort sammanfattning av min resa till västra USA.

En stad som var precis som jag hade tänkt mig: San Francisco (underbar arkitektur och magnifikt höga kullar plus spårvagnar).

En stad som inte var som jag hade tänkt mig: Los Angeles (förhållandevis stort skyskrapecentrum och bra kollektivtrafik).

Yepp, det är sant. Los Angeles har en tunnelbana. I framtiden kommer man till och med kunna ta tuben till Venice Beach.

Jag behöver inte återkomma till San Francisco men jag längtar redan efter ett återbesök i Los Angeles.

Villorna vid Malibus kustremsa är liksom wow. Har nog aldrig tidigare sett schystare kåkar.

Om ni är i Los Angeles, missa inte att ta världens kortaste linbana upp till Bunker Hill (ligger mitt i centrum).

Väl värt ett stopp på resan: Pacific Groove bredvid Monterey. Världens coolaste ortnamn och ett varuhus fyllt av antikviteter bland annat.

De små kuststäderna mellan Frisco och LA skulle jag gärna ha stannat längre i, Santa Barbara var helt underbart.

Jag förstår verkligen varför Clint Eastwood bor i Carmel.

Turistfälla no 1: Fishemans Wharf.

Turistfälla no 2: Montereys "genuina" hamnområde.

Turistfälla no 3: Den inte så övergivna cowboystaden Calico.

Inte turistfälla no 1: Clam Chowder.

Inte turistfälla no 2: Grand Canyon.

Inte turistfälla no 3: Death Valley.

Nevada är en delstat som har det sämsta som USA har att erbjuda.

Utah överaskade mig med all sin vänlighet.

En plats som jag aldrig mer sätter min fot på: Las Vegas.

Min upplevelse av Las Vegas kan bäst sammanfattas med Hunter S Thompsons bevingade utryck "rädsla och spyor".

Las Vegas förmildrande omständighet: Utsiktstornet Stratosphere och den enorma bronslejonet utanför MGM Grand.

MGM Grand ser fantastiskt ut på utsidan men är inuti ett lika ordinärt andligt fattigt kasino som Las Vegas övriga kullisbyggen.

Jag har väldigt svårt för tendensen att bygga upp kullisreplikas av andra platsers arkitektoniska landmärken länga Las Vegas huvudgata.

Att åka kollektivtrafik i Las Vegas är en skräckartad upplevelse (stort polispådrag för att någon drack alkohol på bussen).

Om ni vill besöka en sliten kasino-staddekis, besök Lauglin med dess förfallna strandpromenad. Garanterat inga skratt där.

De stora städernas mentalt sjuka uteliggare och spelberoendet på kasinos får en att inse att det här inte är det amerikanska århundradet.

Det mest otippade med resan: snö i Kalifornien.

Det bästa med resan: det oändligt vackra nationalparkerna, USA har världens vackraste natur.

fredag 11 november 2011

Back from California.


Har ni saknat mig? Nu är jag i alla fall tillbaka med det dagliga bloggandet efter en två veckor lång resa i västra USA. Fyra delstater besöktes och trippen inleddes och slutade i Kalifornien. En plats som alltid har varit mina drömmars resemål. Vart ska jag åka nu?

Ni kommer nog att få se lite godbitar ifrån resan här på bloggen men lite kortfattat kan jag säga att Utah oväntat var väldigt trevligt, de burgna små kustständerna mellan Frisco och LA är värt en omväg, samt att Las Vegas är en fruktansvärd plats som bör undvikas till vare pris.