Random snapshots from Madrid part 1.

 

Snögubbar, kaktus, tiki och kamel.

Tänkte inspirerad av andra bloggare bjuda på lite skamlös inredningsporr. Här ser ni snögubbar, kaktus, tiki och kamel. Lite anspråkslös del av min heminredning som är allt än ljust & fräscht minimalistisk.

Filmlogg vecka 21/22.

Pelle Svanslös (Jan Gissberg/Stige Lasseby 1981). Kärt återseende som fortfarande är en milstolpe inom svensk animerad film. Ernst Hugo Järegårds Måns är härligt diabolisk. Finns att se på YouTube.

Warrior (Gavin O'Connor 2011). MMA-melodram om två bröder. Förutsägbar och inte mycket nytt under solen, men underhållande som en gammal boxningsfilm.

White Lightning (Joseph Sargent 1973). Burt Reynolds första framträdande som Gator McKlusky. Sedvanlig orgie i hembränning och biljakter utan mycket finess. Hette Kör hårt, McKlusky! i Sverige.

En Satans Eftermiddag (Sidney Lumet 1975). Tredje gången gillt för Sidney Lumets kanske största stund under 1970-talet. Ännu bättre på stor duk (via Madrids Cinematek).

Dressed To Kill/I Nattens Mörker (Brian De Palma 1980). En av mina favoritfilmer. En reell kinematografisk upplevelse i sin ocensurerade version på stor duk (återigen via Madrids Cinematek).

The Medusa Touch (Jack Gold 1978). Bombastisk final i i övrigt ordinär telekinetisk thriller där Richard Burton på autopilot mördar med sin tankekraft.

Filmlogg vecka 19.

Natt Utan Nåd (Robert Aldrich 1955). Rörig intrig men superbt klaustrofobiskt svartvitt foto i arketypisk LA-noir. Sällsynt rå för att vara en film ifrån femtiotalet.

All Night Long (Basil Dearden 1962). Intrigerande på fest för jazzmusiker i en uppdatering av Othello. Gästspel av Brubeck och Mingus ger atmosfär till en film som är lite för stel och arrangerad för att fungera full ut. Hette Ett fall för Johnny Cousin i Sverige.

Dredd (Peter Travis 2012). Bättre än den kassa Judge Dredd-filmen med Sylvester Stallone. Härligt ruffigt dystopisk estetik men tyvärr bjuds det mest på meningslös pangpang.

Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch 2013). Pretentiös men småkul vampyrfilm som känns mer Wim Wenders än Jim Jarmusch. Regissörens bästa film sedan Ghost Dog.

Filmlogg vecka 18.

Baise-moi (Virginie Despentes/Coralie Trinh Thi 2000). Ökänd skandalfilm där våldtagna kvinnor tar grym hämnd. Mer okej exploitation än feministiskt statement.

Om Våld (Göran Hugo Olsson 2014). Gamla svenska teveinslag ifrån Afrika återanvänds för att tillsammans med den postkoloniala filosofen Frantz Fanons teser ge en skakande bild av kolonial frihetskamp. Välförtjänt hyllad film som visar att dokumentärfilmen är den mest subversiva delen av filmmediet.

The Prowler (Joseph Losey 1951). Dyster och superbt turnerad filmnoir signerad Joseph Losey med sedvanlig visuell skärpa, strax före hans europeiska exil. Finns att se på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=AG866U5bPH4. Hette Rovdjuret på bio i Sverige.

Blue Jasmine (Woody Allen 2013). Överskattad bagatell som ändå är Woody Allens bästa film ifrån de senaste åren. Filmen hade vunnit på om de komiska elementen skalats bort så det blev en renodlad tragedi.

'71 (Yann Demange 2014). Brittisk soldat vilse i ett ogästvänligt slitet Belfast. Klaustrofobisk spänning och subtil skildring av en meningslös konflikt.