söndag 30 oktober 2016

Filmlogg vecka 43.

Mandarinodlaren (Zaza Urushadze 2013). Pratig och seg trots kort speltid. Var kom alla lovord ifrån?

The Revenant (Alejandro G. Iñárritu 2015). En skäggig Leo levererar i vad som kan vara en modern klassiker. En filmupplevelse utöver det vanliag med superb dissonant filmmusik signerad Ryuichi Sakamoto.



I Lagens Namn (Kjell Sundvall 1986). Vidfilmsfoto räddar inte den här mediokra svenska snutfilmen.

It Follows (David Robert Mitchell 2014). Överreklamerad tonårsskräckis som som inte skrämmer. Bra filmmusik behållingen.



Creed (Ryan Coogler 2015). Sylvester Stallones sentimentala charm lyfter ett i övrigt mediokert boxningsmelodram. Går knappt att mjölka mer ur Rocky nu.

torsdag 27 oktober 2016

One day the poor will have nothing left to eat but the rich.


Sprang på den affischen här och där under min Helsingfors-vistelse som redan ligger två månader bort. Protest mot dysfunktionell kapitalism där Kellogg's tiger Tony har årets tagline.

söndag 23 oktober 2016

Filmlogg vecka 42.

Nightbirds (Andy Miligan 1970). Ungt par tillsynes allergiska mot solljus isolerar sig i sunkig London-lägenhet och ägnar sig åt destruktivt sex. Besynnerlig och obehaglig lågbudgetfilm som stannar kvar i minnet.

Mediterranea (Jonas Capignano 2015). Drabbande film med dokumentär känsla om afrikanska immigranters hårda liv i Italien. Osentimental skildring av den verklighet som vi ej vill se.

Sicario (Denis Villeneuve 2015). Smart och välspelad knarkthriller som ändå känns märkligt oengagerade. Dock en fantastisk insats av Benicio Del Toro.

Palo Alto (Gia Coppola 2013). En film av små ögonblick. Tonårstristess i villakvarteren skildras osentimentalt och med en slags förhöjd realism.

Stars Wars: The Force Awakens (J.J. Abrams 2015). Väldigt välgjord men utan den gulliga runda roboten skulle det här överlastade rymdeposet knappt gå att uthärda.

fredag 21 oktober 2016

Berghälls kyrka.

Finländarna  vet utan tvekan hur man bygger kyrkor. Helsingfors är en stad av kristna kyrkor av alla de slag, det känns emellanåt som om de var de tillbedjande som byggde upp den finländska huvudstaden. Över dem alla tronar Berghälls Kyrka (Kallion kirkko) färdigställd 1912, vars like i Norden man möjligtvis bara hittar i Reykjavik. Som en skyskrapa i art nouveau dominerar den stadslandskapet. Mäktig, imposant och en aning skräckinjagande symboliserar detta torn som närmast sträcker sig mot himmelen, den finländska huvudstadens grund i vad som då var absolut modernitet, något som fortfarande präglar Helsingfors.





måndag 17 oktober 2016

Filmlogg vecka 41.

The Final Comedown (Oscar Williams 1972). Orättvist bortglömd lågbudgetfilm om polisvåld och afroamerikansk radikalitet. Extremt subversiv och med ett härligt moog -indränkt filmmusik signerad Grant  Green.


 

Little Malcom (Stuart Cooper 1974). Halvlyckad satir om knäppgökar som formar imaginär auktoritär grupp. Bjuder på en rejäl dos brittisk sunk för de hugade. Synnerligen välspelad men i slutändan för mycket filmad pjäs.

Her Private Hell (Norman J. Warren 1967). På sin tid framgångsrik sexploitation som idag framstår som osedvanligt fånig och oskyldig.

Förförd (Maiwenn 2015). Fransk film när den är som bäst. Intensiv och med sug i de långa tagningarna. Osentimentalt om ett dysfunktionellt förhållande. Se den!