Filmlogg vecka 37/38.

Love Is The Devil (John Maybury 1998). Okonventionell biopic om Francis Baccon som rent visuellt fångar känslan i konstnärens målningar trots att ingen av dem visas. Mumma för alla Bacon-fanatiker. Dissonant filmmusik av Ryuichi Sakamoto ett annat plus.



The Beatles: Eight Days A Week (Ron Howard 2016). Helskojig docu om Beatles och beatlemania - åren. Trodde jag var trött på fab4 men den här filmen visar att jag hade fel.

Cannibal Holocaust (Ruggero Deodato 1980). Ökänd pionjärfilm inom "found footage"-genren. Fascinerade och välgjord men samtidigt på många sätt motbjudande. Bäst är ändå Riz Otrolanis vackra filmmusik.

 

En Musiker Föds (Mariya Fyodorova 1957). Fin liten sovjetisk film om ett musikaliskt underbarn. Kidsens charm parerar lite väl mycket plakatpredikande emellanåt.

Irattional Man (Woody Allen 2015). En medioker bagatell som kunde ha blivit något om regissören ansträngt sig lite. Woody fortsätter att inte leverera.

Love Crimes (Lizzie Borden 1992). Utskälld "erotisk thriller" som är bättre än ryktet. Skamlöst underhållande utan att för den skull vara en "förlorad" klassiker.

Back from Italy.

Exempel på ett mästerverk i Florens som inte är medeltida.

Hemma i Stockholm igen. Tyvärr måste jag väl nästan säga. Jag hade gärna stannat i loopen Genua - Florens - Bologna ett tag till. Italien är ändå ett djupt fascinerade land som du uppskattar lite mer för varje besök. En blandning av skönhet och skitighet. Full graffiti på medeltida fasader, spatserandet är en konst men bilismen helt hopplös. Tågen går i tid i norra Italien och alla pratar engelska, men ingen av dessa urbana moderna människor ser ut att bry sig om de unga afrikanska migranter som verkar ha fastnat (eller väntar på att ta sig vidare) i ett land som inte önskar dem där. Italienare är rätt bra på att ignorera problem men landet är ofta fantastiskt trots sin skavanker. Har knappt aldrig tidigare ätit godare mat exempelvis, eller sett trevligare stadsliv än i dessa norditalienska metropoler vars välstånd är så uppenbart. Nu måste jag bara samla kurage nog för ett tripp till Neapel.

Filmlogg vecka 36.

Viva (Paddy Breathnach 2015). Fint far/son - drama med Havannas dragshow - värld som fond. Dovt regntungt porträtt av den kubanska huvudstaden parerar klyschor i manuset.

Morgan (Luke Scott 2016). Intressant men lite stel "intelligent" slasher om en isolerad klonad människa. Tar sig något efter en seg start (och får en "killer ending").

The Firm (Alan Clarke 1989). Klassisk brittisk tevefilm om fotbollshuliganer. Våldsam men saknar psykologisk skärpa. Något överskattad.

Equus (Sidney Lumet 1977). Lite ojämnt men gripande psykodrama där Lumet får ur en fin insats ifrån Richard Burton. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=IInvE39WqQ0.

Garbo Talks (Sidney Lumet 1984). Trivsam NYC-komedi om en döende kvinna besatt av Greta Garbo. Bortglömd Lumet-film värd en titt. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=DceV5mfMD2Y.

Tråkighetens Vänner.

Det finns hemliga sällskap som sticker ut ifrån mängden. Tråkighetens Vänner är ett sådant. De tycker att folk har för roligt men ser själva rätt så skojiga ut i sina demaskeringar.

Filmlogg vecka 35.

Nerve (Henry Joost/Ariel Schulman 2016). Originell och rafflande tonårsthriller om en bokstavligen livsfarlig form av socialt medier. Ligger helt rätt i tiden.

Le Mouton Enragé/Love At The Top (Michel Deville 1974). Märklig sexkomedi där Jean-Louis Trintignant går runt i Paris och lägrar diverse damer. Står man ut med kvinnosynen så är filmen kul. Hette Bli Rik Och Ligga Med Flickor i Sverige.

Captain Fantastic (Matt Ross 2016). Mysig amerikansk indie med både hjärta och hjärna. En rätt sällsynt slags film numera.

Texasville (Peter Bogdanovich 1990). Onödig uppföljare till Den Sista Föreställningen som är i färg och vulgär. Mer såpig än bitterljuv.

Angel (Neil Jordan 1982). Regissörens imponerande debut som han nog knappt har överträffat. Saxofonist flippar långsamt ur när våldet i Nordirland drabbar honom. Fantastisk lokalkänsla.

Tiara Tahiti (Ted Kotcheff 1962). Två gamla rivaler möts av en slump på Tahiti i trivsam loj skröna med en avspänd James Mason i toppform som slipad expat. En lättsam ripoff av En Gång Hjälte, men kul ändå.

The Death Collector/Family Enforcer (Ralph De Vito 1976).  Våldsamt maffiadrama på lågbudget som vinner på en äkta 70-talsautencitet. Samma smågangster-värld i New Jersey som i Sopranos.  Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=p_8EXC94E1E&feature=youtu.be.

The Hot Spot (Dennis Hopper 1990). Lite överdriven men underhållande neo-noir i svettig Texas-miljö. Visar med all tydlighet på det tragiska i att Mr Hopper inte fick regissera mer.

Back from Helsinki.

Är tillbaka i Stockholm igen efter några dagar i Finlands fantastiska huvudstad Helsingfors. En plats där man inte bara kan köpa mumintroll i läskautomater, utan det är en stad som faktiskt ger Stockholm en match om att vara Nordens finaste. I Helsingfors slipper man en massa överreklamerad arkitektur ifrån medeltiden, istället är staden en välplanerad mischmasch av art deco, modernism, brutalism, överdådiga monumentala byggnader som kännetecknar de flesta huvudstäder och ny "sjöstads-arkitektur" vid vattnet. Att går runt i Helsingfors är mumma för alla beundrare av modernism, urbant och traditionstyngt, samt som extra plus spårvagnar som tar dig nästan överallt.