Filmlogg vecka 8.

Still Life (Uberto Pasolini 2013). Melankolisk brittisk pärla om ensam kommunal begravningsentreprenör. Stillsamt vemodigt om att öppna upp sig för livet.

Wendy Och Lucy (Kelly Reichardt 2008). Tjej med hund på drift i Oregon. Vardagsdramatik ifrån fattig-USA som vi sett förut men gärna ser igen om det är så här väl genomfört. Finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/6753895/wendy-och-lucy/wendy-och-lucy-avsnitt-1.

Thérèse (George Franju 1962). Lite stel tragedi om kvinna fast i destruktivt äktenskap. Fullföljer inte sin potential men regissören övertygar som vanligt rent visuellt.

Det Ljuva Lättsinnet  (Vittorio De Sica/Frederico Fellini/Mario Monicelli/Luchino Visconti 1962). Ojämnt italiensk episodfilm med (idag oskyldig) betoning på sex. Blandad kompott där Felinis segment är en klassiker medan Visconti står för karriärens bottennapp.

Colossus: The Forbin Project (Joseph Sargent 1970). Superdator vill ta över världen i en film med oväntade vändningar och en orgie i modernism som backdrop.

30 years ago.

I Ungerns huvudstad Budapest, det land som mer än något annat i Europa symboliserar allt som Olof Palme inte stod för, har den mördade svenska statsministern en väg uppkallad efter sig mitt i stadsparken. Vi får väl se hur länge de neo-konservativa i Ungern låter skylten stå kvar, men Olf Palme finns ständigt närvarande, inte minst utomlands på ett sett som vi i Sverige nog inte förstår. I somras hade jag väldigt oväntat ett initierat samtal om Olof Palme med en förtvivlad antikvariatsägare i Vancouver. Han såg västerlandets och socialismen förfall helt kopplat till mordet på den svenska statsministern. Jag vill inte gå så långt som att säga att världen skulle ha varit en annan plats om Olof Palme inte hade mördats, men om han hade levt idag så hade han förtvivlat försökt göra något. Det var just viljan som var denne monumentala politikers främste egenskap.

Memento Park.

Det är lite meckigt. Men en tunnelbaneresa följd av en bussfärd som bjuder på sightseeing runt Budapests motsvarighet till Äppelviken, tar er till Memento Park, en skulpturpark tillägnad statyer ifrån kommunist-eran. Istället för att förstöra dessa rent estetisk tilltagande statyer, valde man att placera dem i en statypark tillsammans med ett väl påvert interaktivt museum om den kommunistiska tiden i Ungern (med fokus på upproret 1956 och inte de "lyckliga baracken" år som sedan följde). Antalet statyer är inte överväldigande (kan de verkligen vara alla som fanns?) men de som finns för beskådan bjuder på ren kommunistisk kitsch. Också står Stalins skor där utanför huvudingången. De enda resterna av den gigantiska Stalin-staty i Budapest som revs av de ungerska frihetskämparna 1956 och blev en symbol för det förtryck som gjorde "socialismen" i Östeuropa till en utopisk omöjlighet.

Minst sagt dubbeltydigt monument tillägnat "kontrarevolutionens" offer 1956.

Stalins skor.

Filmlogg vecka 7.

Joanna (Michael Sarne 1968). Helknasig sextiotalskomedi på gränsen till camp. En tidskapsel ifrån det optimistiska sextiotalet strax innan 68 (med dito fina bilder). En "bra dålig film".

Boyhood (Richard Linklater 2014). Inte bara en filmisk bedrift utan en otroligt unik film som mer än kanske någon annan film lyckas fånga uppväxtårens vedermödor. Närmast totalt hypnotiserande.

Hotet (Georges Franju 1959). Franjus märkliga långfilmsdebut som utspelar sig på ett mentalsjukhus. Väl pratig men full av häpnadsväckande filmkompositioner som ger föraningar om de fantastiska filmer han kom att göra därefter.

Shoah (Claude Lanzman 1985). Denna nästan tio timmar långa förintelsen-dokumentär är smärtsamt jobbig att se men fullkomligt livsnödvändig för att förstå den mänskliga ondskan. Finns att se i fyra delar på S,VTPlay i nio dagar till.

Random snapshots from Budapest part 2.

Random snapshots from Budapest part 1.