Filmloggandet flyttar till Letterboxd.

Har sedan ett par år tillbaka filmloggat här på bloggen, för att håla reda på alla filmer som jag ser, men nu är det slut med det, eftersom jag har upptäckt Letterboxd. En fantastisk sajt där du kan föra filmdagbok och följa andras filmtittande. Gå in på min Letterboxd-sida: https://letterboxd.com/thelastdetails/ där jag betygsätter och recenserar varje film som jag ser. Det blir fortfarande mycket film här på bloggen men inte i form av en logg.

Filmlogg vecka 10.

The Battle Of The Sexes (James Erskine/Zara Hayes 2013). Upplyftande dokumentär om feministisk kamp på tennisbanan. Vilken hjälte tennis-esset Billie Jean King var och filmen visar att förändring är möjlig. Finns tre dagar till på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/12301262/konskriget/dox-konskriget-konskriget.

Sully (Clint Eastwood 2016). Småtråkig film om stort professionellt hjältemod. Inte ens den makalösa landningen på Hudson-floden blir överdrivet spektakulär.

Lornas Tystnad (Jean-Pierre Dardenne/Luc Dardenne 2008). Asketisk, grym och ofta jobbig att se. Blir som alltid hos Bröderna Dardenne bättre ju längre speltiden pågår. Innehåller otippat även en av filmhistoriens finaste dansscener.

Spotlight (Tom McCarthy 2015). Förra årets Oscar-vinnare för bästa film var inte överdrivet märkvärdig.

Hail, Caesar! (Joel Cohen/Ethan Cohen 2016). Helfestlig hyllning till det gamla studiosystemets Hollywood, inklusive musikalnummer och subversiva manusförfattare.

Filmlogg vecka 9.

I Vildaste Laget (Jonathan Demme 1986). Kul roadmovie som tar en del oväntade vägar. Gräsligt 80-talsmode och superb titellåt av David Byrne som bonus.

Sweden Heaven Or Hell (Luigi Scattini 1968). Numera närmast klassisk mondo-dokumentär om Sverige. Helskoj även om mycket givetvis är arrangerat, och vilken tidsbild filmen ger ändå. Går att hitta på YouTube.

Night Of the Juggler (Robert Butler 1980). Speedad kidnappningsthriller med ett ruffigt New York som backdrop. Innehåller bl.a. en otroligt jaktsekvens. Finns på YouTube med taskig bildkvalitet.

Police (Maurice Pialat 1985). Okonventionell snutfilm som är ännu en smått sensationell film ifrån Pialat. Börjar som hyperrealistisk kritik av det franska polisväsendet och slutar som en ödesmättad kärlekshistoria. En tour de force - insats ifrån Gerard Depardieu.

Emma Mae (Jaama Fanaka 1974). Fin bilder ifrån dåtidens Compton behållning i hyfsad mischmasch av blaxploitation och socialrealism. Vinner på sin uppenbara entusiasm men plågas av "bad acting".

I Asfaltens Jungel (John Huston 1950). Klassisk kuppfilm. Fortfarande en av de bättre i genren.

En Färd Till Indien (David Lean 1984). Regissörens sista film. Inte hans bästa men ändå full av storslagna ögonblick trots longörer och en alltför lång speltid.

Filmlogg vecka 8.

Daughters Of The Dust (Julie Dash 1991). Hajpen håller inte. En del fina bilder men osammanhängande och alltför teatral. Magisk realism är nog inte min bag.

Sonen (Jean-Pierre Dardenne/Luc Dardenne 2002). Kanske tidernas mest humanistiska och stillsamma hämndfilm. Väldigt slow cinema med en otroligt explosiv final.

Bush Mama (Haile Gerima 1975). Epileptiskt och icke-narrativt om fattig svart kvinna i ett rasistiskt Los Angeles. En grym film som har sina skavanker men vinner på en ilsken autenticitet och kraftfullhet.

Filmlogg vecka 7.

Ett Löfte (Jean-Pierre Dardenne/Luc Dardenne 1996). Bröderna Dardennes imponerande genombrott som tjugo år senare känns skrämmande aktuell med sin osminkade skildring av den illegala immigrantens hopplöshet.

Falken Och Snömannen (John Schlesinger 1985). Smart spionthriller marinerad i missbruk och radikalitet. Regissörens sista stora stund.

A Safe Palce (Henry Jaglom 1971). New Hollywood - kuriositet som inte är så bra tyvärr. Känns mest som en überpretentiös elevfilm. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=k4J4918qlmI.

Puzzle Of A Downfall Child (Jerry Schatzberg 1970). Fotomodell får psykbryt i "europeiskt" influerat melodram med fina bilder men inte överdrivet mycket substans. Värd en titt kanske ändå. Finns på YouTube: https://youtu.be/ZnystLtHcKk.

Perfect Friday (Peter Hall 1970). Småkul kuppfilm med sköna karaktärer och en väl genomtänkt bankstöt, utan att för den skull vara något märkvärdigt.

Filmlogg vecka 6.

Phil Spector (David Mamet 2013). Al Pacino har roliga peruker och spelar över som den mordåtalade demonproducenten. Har sina stunder men är för mycket rättegångsdrama.

Rapport Från Stockholms Sexträsk (Arne Brandhild 1974). Amatörmässig och seg mondo-dokumentär om Stockholms dåvarande porrklubbsscen. Fångar ändå kanske omedvetet den repetitiva tristess som präglade denna verksamhet.

Detour/Farlig Omväg (Edward G. Ulmer 1945). Klassisk lågbudget-noir vars behållning idag är frän dialog och ett av filmhistoriens mer bisarra slut.

Blodig Spel I Western (Nathan Wich 1968). Spaghettiwestern med feministisk touch som ändå mest bjuder på genrens vanliga klichéer. Dussinfilm med viss finess.

Filmlogg vecka 5.

Polisorkestern Som Kom Bort (Eran Kolirin 2007). Egyptisk militärorkester fastnar i israelisk ökenhåla. Melankolisk komedi med drag av "slow cinema" som är riktigt gripande.

Horungen (Anjelica Huston 1996). Brutal film om en flickas uppväxt på vischan i South Carolina under 50-talet, marinerad i fattigdom och övergrepp. Stark och konsekvent genomförd med små strimmor av hopp, även om det är en ruggig film.

All The Way (Jay Roach 2016). Bryan Cranston som LBJ - vad kan gå fel? Välgjord historielektion som inte ryggar för att visa upp presidentens mer förkastliga sidor.

Filmlogg vecka 4.

Eisenstein In Guanajuato (Peter Greenaway 2015). Räkna aldrig bort Greenaway! Visuellt vass men ojämnt om Sergei Eisensteins misslyckade försök att spela in en film i Mexiko. Kul ändå med en okonventionell biopic för en gångs skull.

Bonjour Tristesse (Otto Preminger 1958). "Bonjour Tristesse indeed". Kalkonvarning på stel filmatisering av generationsroman, uppenbarligen gjord av en äldre man utan ungdomlig känsla.

Passe Ton Bac D'abord/Graduate First (Maurice Pialat 1978). Kompromisslös sorglig film om resignerade arbetarklassungdomar i ett Frankrike redan då på dekis. Hög känsla av realism och stannar kvar i minnet.

The Intruder (Roger Corman 1962). Regissörens stora stund på jorden som kan vara den främsta film som har gjorts om amerikansk rasism. Obehaglig och rå och för många alltför okänd. Se den på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=DGkLnjn8E3k&feature=youtu.be.

Nous Ne Vieillirons Pas Ensemble/We Won´t Grow Old Together (Maurice Pialat 1972). Ännu en emotionell smäll ifrån Pialat. Självbiografiskt om dysfunktionellt förhållande som ibland är jobbig att se  men vinner i längden med en superb stillsam sista akt.

Filmlogg vecka 3.

Weiner (Josh Kriegman/Elyse Steinberg 2016). Fascinerande "fluga på väggen " - dokumentär om den skandalomsusade politikern Anthony Weiners tågkrasch till borgmästarkampanj i New York 2013. Finns på SVTPlay:
 http://www.svtplay.se/video/11917538/weiner/dox-weiner-avsnitt-1?info=visa

The Great Northfield Minnesota Raid (Philp Kaufman 1972). Offbeat lakonisk revisionistisk western. En av de bästa i genren som var väl värd en omtitt. Hette Det Sista Bankrånet i Sverige.

The Debt (John Madden 2010). Halvdan thriller om jakt på nazistförbrytare. Räddas av duon Jessica Chastain och Helen Mirren.

Den Ryska Arken (Aleksandr Sokurov 2002). Ändlös steadicam-åkning igenom eremitaget. Filmhistoria.

The Big Fix (Jeremy Kagan 1978). Subversiv och smart paranoia - thriller med Richard Dreyfuss i toppform som fd sextiotalsradikal som blivit privatdetektiv. Ytterligare ett bortglömt guldkorn ifrån New Hollywood - eran. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=Oo2F9gonLUI. Hette Klippet i Sverige.

Les Girls (George Cukor 1957). Spirituell musikal som kanske har för få musikalnummer men kompenserar det genom komsik tajming och en härligt amoralisk Gene Kelly.

The Riot Club (Lone Scherfig 2014), Stark liten film om pennalistiskt studentsällskap i Oxford. Säger något om det vedervärdiga brittiska klassamhället.

Filmlogg vecka 2.

Isaac Hayes - The Black Moses Of Soul (Chuck Johnson 1973). Konsertfilm med Isaac Hayes. Bra grejer med legendaren på sin absoluta topp. Finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=RQpwU2bjztk.

The Defiant Ones (Stanley Kramer 1958). Klassiker om två förrymda kedjefångar, en svart och en vit. Filmens skildring av pur amerikansk rasism bränner fortfarande till.

Enemy (Denis Villeneuve 2013). Kryptisk film om dubbelgångare som nog har den bästa användningen av staden Toronto på film. Orättvist förbisedd. Finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=hDKqIMRjSik.

Peppermint Soda (Diane Kurys 1977). Charmig och spirituell film om elever på fransk flickskola 1963. Perfekt fångad tidskänsla med bitterljuv melankoli.

Three And Out (Jonathan Gershfield 2008). Kul premiss om en deppig tunnelbaneförare som blir bekant med en man som vill hoppa framför tåget utvecklas tyvärr till tam standardiserad brittisk komedi.

Den Tredje Mannen (Carol Reed 1949). Otroligt kameraarbetet i ett efterkrigs -Wien i ruiner i väntan på den oförglömliga Harry Lime. Ren njutning på stor duk.

Filmlogg jul/nyår 2016/2017.

Ricki And The Flash (Jonathan Demme 2015). Meryl Streep övertygar sådär som hårt kämpande bar-rockare i en film som desperat försöker konstruera någon slags charmig entusiasm.

Lady Och Lufsen (Clyde Geronimi/Wilfred Jackson/Hamilton Luske 1955). Denna animerade klassiker håller ännu. Betydligt obehagligare än jag mindes den.

American Sniper (Clint Eastwood 2014). Schizofren film som både vill vara patriotiskt krigshyllande och en känslig skildring av traumatiserade soldater. Välgjord men moraliskt tveksam.

Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan 2016). Väldigt "slow cinema" där det långsamma tempot gör de emotionella urladdningarna desto effektivare. Lever ändå inte riktigt upp till hajpen.

Inherent Vice (Paul Thomas Anderson 2014). En trevlig omtitt men filmen fungerade föga förvånande bättre på biograf.

Dödslistan/The List Of Adrian Messenger (John Huston 1963). Mysmysterium vars gimmick är förklädda dåtida stjärnskådisar i cameo-roller. Kul men det håller inte hela vägen då filmen som helhet är platt.

Breakin In (Bill Forsyth 1989). Amerikansk Forsyth-film (med manus av John Sayles) med regissörens egensinniga humor intakt. Burt Reynolds gör en stilfull insats som cynisk kassaskåpssprängare med klantig ung protegé.

Hotellet (Kristian Petri 2016). Ofokuserad essäfilm om hotell som lätt spinner iväg till andra ämnen. Ändå kanske värd en titt. Finns på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/11699838/hotellet/hotellet-1.

Nocturnal Animals (Tom Ford 2016). Överskattad metafilm som inte alls lyckas överbrygga de olika episoderna. Amy Adams är utsökt som vanligt men det räcker inte.

Arrival (Denis Villeneuve 2016). Pretentiös scifi för vuxna. En fascinerade film där Amy Adams återigen är super, som ändå kollapsar som ett korthus. Denis Villeneuve är en briljant filmskapare som ännu inte gjort en briljant film. Superb filmmusik signerad Jóhann Jóhannsson.

 

La La Land (Damien Chazelle 2016). Inte riktigt Singing In The Rain men nästan. Troligtvis den bästa musikal som vi kommer att få se på år och dagar. Musiken och koreografin är otrolig och filmen blir bara bättre ju längre den pågår.

 

Martyrs (Pascal Laguier 2008). Våldsam och ofta vidrig fransk skräck (eller våldsporr om man så vill). Det går ändå inte att sluta titta och filmen tar en del oväntade vändningar. Ses på egen risk.

Efter Stormen (Hirokazu Kore-eda 2016). Japans stora regissör levererar återigen en stillsam djupt humanistiskt film. En film om livets resignation och stilla hopp.

 $/Den Perfekta Stöten (Richard Brooks 1971). Helrörig kuppfilm med en smart heist och sunkiga Hamburg-miljöer som inte kan skylla över bristande engagemang.

Beware of the Golden Fang.

Har sett om Inherent Vice och det slår mig att den sällar sig till de filmer som gör sig bäst på en biograf. Melankolin försvann liksom lite hemma i tevesoffan och det hela framstod mer som härligt flippad skröna (vilket det kanske är). Filmens mäktigaste ögonblick är och förblir när vår hjälte Doc Sportello får syn på det mystiska brottssyndikatet Golden Fangs högkvarter. En byggnad som tyvärr inte finns i verkligen men fullkomligt skriker ut det sena sextiotalets modernistiska klimax.

Filmlogg vecka 51.

Skottet (Claes Fellbom 1969). Bortglömd svensk film om tonårsbrottsling på flykt. Inte så tokigt och fin socialrealistisk tidskänsla ifrån folkhemmets mer dystra miljöer.

Jag, Daniel Blake (Ken Loach 2016). Klassisk Loach. En film som krossar ditt hjärta.

10 Cloverfield Lane (Dan Trachtenberg 2016). Hade kanske sluppit slutet men innan dess är det här en oerhört originell domedagsthriller. Mest klaustrofobiska filmen i år?

Expresso Bongo (Val Guest 1959). Cynisk showbiz-musikal som hade behövts trimmas men ändå ger en fin bild av dåtidens West End och bjuder på en inblick i den brittiska espressobar-subkulturen.

Brooklyn (John Crowley 2015). En liten pärla till film som stillsamt bjuder på hjärta och smärta. Måste ses!

Jag, Daniel Blake.

Det finns filmer som ibland får ett eget liv utför sin egen cineastiska kontext. Jag, Daniel Blake är en sådan film. Den brittiska diskbänksrealismens grand old man Ken Loach får sent i karriären sin största kommersiella framgång. Han når utanför arthouse - salongerna men en film om solidaritet och den totala bristen på mänsklig hederlighet i det nyliberala samhället. Ett system som bryter ner vanliga hyggliga människor och tvingar dem till ständig förnedring då alternativet kan vara gatan. Man lämnar biosalong ledsen och med en känsla av att nu räcker det. Det är nog inte bara jag som känt så efter att ha sett Jag, Daniel Blake. Huvudpersonens ovärdiga öde skakar om en något oerhört.

Filmlogg vecka 50.

Symptoms (José Ramón Larraz 1974). Orginel liten brittisk skräckfilm med häpnadsväckande slasher - scener. Fast främst är den en film som handlar om isolation och sexualskräck.

The Mission (Roland Joffé 1986). Vinner på att ses om men ändå en film som inte riktigt lever upp till full potential trots all sin episka maffighet (inklusive ett av Ennio Morricones mest ikoniska soundtrack).



Home Movies (Brian De Palma 1979). Märkligt och obskyrt De Palma - projekt som spelades in i form av en universitetskurs. Episodisk och ojämnt, och nog mest för regissörens fans. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=0AfvkD6eqX0https://www.youtube.com/watch?v=0AfvkD6eqX0.

Filmlogg vecka 49.

Mustang (Deniz Gamze Ergüven 2015). Fruktansvärd men oerhört starkt om patriarkalt förtryck på den turkiska landsbygden. En av de senaste årens bästa filmer.

Dheepan (Jacques Audiard 2015). Sensationsbetonad socialrealism som aldrig riktigt lyfter. Regissören kan bättre.

Fyren Mellan Haven (Derek Cianfrance 2016). Årets snyftare som ofta är närmaste klaustrofobisk i maffig widescreen. Sedvanligt bra filmmusik signerad Alexandre Despalt.

Mannen i hörnet.

Mannen i hörnet är Jean Louis Trintignant som idag råkar fylla åttiosex år. Congratz till en av filmhistoriens främsta seriösa dysterkvistar (och stiligaste män). Filmen i frågan är Bernardo Bertoluccis I'l Conformista (på svenska felöversatt till Fascisten) ifrån 1970. En av alla tiders främsta kinematografiska bedrifter.

Filmlogg vecka 48.

Hell Or High Water (David Mackenzie 2016). Våldsamt Texas-melodram med bett. Mumma för oss som älskar genren (och nog även för er andra).

Beat Girl (Edmond T. Gréville 1960). Brittisk teenagexploitation som är sådär och lider av "bad acting". Filmhistoriskt intressant som John Barrys första soundtrack.



Flocken (Beata Gårdeler 2015). Väldigt bra svensk film om mobbmentalitet som är den ruggigaste Norrlandsskildringen sedan Jägarna. Väl värd en titt.

Marknadens Lag (Stéphane Brizé 2015). Subtil karaktärsstudie om vår tids arbetarklass, vars jobb tvingar dem till osolidaritet och moraliskt köpslående. Växer alltmer under filmens gång.

Filmlogg vecka 47.

Prince Of Darkness (John Carpenter 1987). Underskattad Carpenter - film som känns som en variant av The Thing med drag av både religiös skräck och zombiefilm. Regissörens ständigt pulserande monotona filmmusik lyfte nog filmen ett par snäpp.

The Disappearance (Stuart Cooper 1977). Fin liten trenchcoat - noir (med uppenbara Jean Pierre Melville - influenser) med en Donald Sutherland i toppform som melankolisk lönnmördare. Fina scenerier ifrån ett vintrigt Montreal är heller aldrig fel. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=7eugyyJ3E2o&list=PLttIcfQlP1JRgsPzxrFFDEwCCBxIOYNPy.

A Bigger Splash (Luca Guadagnino 2015). Remake av La Piscine som vida överträffa originalet. Kuslig ödesmättad semesterstämning och superbt skådespeleri ifrån Tilda Swinton och Ralph Fiennes i en av de senaste årens bästa filmer.

Filmlogg vecka 46.

 Jag Är Nyfiken - Blå (Vilgot Sjöman 1968). Mer ofokuserad än den gula filmen. Ändå mer än ett tidsdokument och känns ofta skrämmande aktuell.

Slutpunkt Berlin (Anthony Mann 1968). Halvlyckat spionraffel vars blandning av James Bond och John le Carré ändå ger en viss skön vintage-känsla idag.

The Looking Glass War (Frank Pierson 1969). Inte en av de bättre John le Carré - filmatiseringarna som lider av akut brist på såväl raffel som logik. Det mest oväntade är filmens utveckling emot en existentiell roadmovie.