Trieste - här tar världen slut.

Den italienska staden Trieste är en av de platser där det verkligen känns som om världen tar slut. För hundra år sedan en habsburgsk metropol och av dåtidens jetset och intelligentsia välbesökt semesterort. Det sägs att hela Wien flyttade dit på sommaren. Efter första världskriget blev Trieste italienskt och när landet efter det andra förlorade det angränsande Istrien till dåvarande Jugoslavien, hamnade staden helt vid sidan om. Idag ligger Trieste inklämt på en smal italiensk landremsa mellan Kroatien och Slovenien. Någon flygplats i närheten finns det inte, du får ta dig hit med buss från grannländerna eller med tåg från Italien. Känslan av isolation förstärks av att staden efter första världskriget verkar ha stannat upp. De magnifika 1800-talsbyggnaderna och grandiosa hotellen ger en aura av något passerat. Trieste präglas av en slags stillsam resignation. Folk är här mer reserverade och surmulna än på andra ställen i Italien. På kvällen blir delar av staden en slags spökstad, bortsett från ett nöjesstråk får du här leta efter en hyfsad restaurang. En motorled måste passeras för att komma till den allt annat än uppfräschade strandpromenaden. Det är inte så att Trieste anstränger sig för att imponera på sina besökare (även om jag var där i september). De turister som syns till är oftast äldre, många är britter på jakt efter någon sentimental känsla av en förlorad värld. Samtidigt är Trieste en unik plats på många sätt som det känns som en ynnest att ha fått besöka.