Stämningsbild med bibliofil.

Är helt fast i Thomas Pynchons senaste roman Bleeding Edge (heter även så i svensk översättning). Orkar inte riktigt med nätet när sådan fantastisk litteratur lockar. Medan jag tar en tripp med den hemlige amerikanen, kan ni alltid beskåda denna ändamålsanpassande bild av en bibliofil.

Grattis Svetlana Aleksievitj.

Den första och bästa bästa bok som jag läst 2015 är Svetlana Aleksijevitjs Tiden Second Hand. I en allt slitnare pocketupplaga hängde hennes mäktiga mosaik med mig under januaris första dagar i kollektivtrafik, på flyg, under kaffesittningar och på Oslos gator där jag då befann mig. Att hon får årets Nobelpris i litteratur känns med denna hypnotiserande läsning i minnet helt följdriktigt. Utan att ha läst något mer ännu av Svetlana Aleksievitj, kan jag lova att hennes litterära projekt är en fullkomligt unik skildring av den sovjetiska människans liv och vedermödor. När man läser Tider Second Hand så måste man nypa sig i armen, denna smärta, denna orättvisa som drabbade helt vanliga människor i vad som på pappret kunde ha varit världens rikaste land. Extra smärtsamt för de som trodde på utopin men blev grundligt lurade.

Bob & hans fans.

Behöver världen verkligen ännu en bok om Bob Dylan? Svaret måste nog var ja, för David Kinneys roliga The Dylanlogists handlar nämligen om alla oss som plöjer för mycket litteratur om Minnesotas stora son, nämligen hans fans. Om Bob Dylan är så mycket mer än bara en suveränt oförutsägbar artist, är hans fans något annat än vanliga musikdiggare. De mest extrema lever verkligen Bob Dylan-liv, ser så många konserter de kan (hur har de råd?), tolkar hans text & musik fördömligt, håller reda på idolens liv & verk, men några ägnar sig dessvärre emellanåt åt stalkning och rotande i Mr Dylans sopor. Osund besatthet av Bob Dylan kan formligen spoliera ditt liv.

Bobs egen relation till sina mest hängivna beundrare präglas av hatkärlek med betoning på hat. Kanske inte så konstigt då de han förstört denna privata mans möjlighet till vanligt privatliv. Genom hela karriären har han gjort allt för reta upp dem, men de har inte försvunnit, snarare befinner sig artisten och hans publik i märklig ömsesidig symbios. Bob Dylans häpnadsväckande karriär skulle nog inte varit som den blev, om det inte vore för alla oss som för alltid är besatta av mannens output, vissa bara mer besatta än andra.

Klas Östergren med twist.

Klas Östergren (med förläggare) har bytt bokförlag, vilket tycks ha gjort honom gott. Twist kan vara författarens bästa roman sedan Gentlemen, det känns som han här slutar att fly ifrån sig själv, och för en gång skull struntar i att han han skrivit en typisk Östergren-roman. De många alltför långa och konstruerade romaner som författaren tyvärr alltför ofta har ägnat sig åt, märks inte av i det senaste alstret.

Twist handlar om mycket, men med en ofullbordad kärlekshistoria som grund lyckas Klas Östergren berätta om både och dagens Sverige och gårdagens. Berättarjaget finner sig snart indragen i en snårig soppa som framförallt är skamlöst underhållande, utan att för den skull bli banal. Den regntunga dysterhetens höstmelankoli lämnar aldrig för en sekund denna roman som sannerligen lever upp till sin titel.

John Ajvide Lindqvist i det korta formatet.

Sveriges socialrealistiska skräckkung John Ajvide Lindqvist är som de flesta av hans beundrare vet aktuell med sin nya mastiga roman Himmelstrand, men han har även släppt nytt i det korta formatet. Novellförlaget Novellix har gett ut en pinfärsk korthistoria signerad författaren. På bara drygt fyrtio sidor lyckas John Ajvide Lindqvist i Speciella Omständigheter berätta en synnerligen väl konstruerad historia om ett hemsökt hus. Räddar vilken kollektivtrafik-resa som helst, samt ger aptit på mer korta skräckisar ifrån John Ajvide. Det är ju kanske i denna form som han är som mest effektiv.

Don Carpenters Hollywood.

Lite av en slump upptäckte jag den bortglömde amerikanska författaren Don Carpenter för några år sedan, efter att hans debutroman Hard Rain Falling getts ut på nytt. En fantastisk roman som fick mig att beställa författarens övriga böcker ifrån amerikanska antikvariatet, något som sammantaget gav mig ett av mitt livs absolut största läsupplevelser. Don Carpenter har ett språk som få andra, var fullständigt oförutsägbar, och framstår så här i efterhand som den amerikanska västkustens säreget regntunga melankoliska skildrare.

Nu verkar resten av världen sakta inse Don Carpenters storhet. Hans tre "New Hollywood"-romaner The True Life Story Of Jody McKeegan, A Couple Of Comedians och The Turnaround som han skrev efter en rätt misslyckad sejour som manusförfattare i drömfabriken under sjuttiotalet, finns nu återutgivna i samlingsvolymen The Hollywood Trilogy. Det är tre väsensskilda romaner som ändå präglas av författarens insider-kunskap om denna legendariska tid i amerikansk filmhistoria. En plats där drömmar dog, men även emellanåt slog in. Den fåfänga jakten på lyckan och tillvarons tillkortakommanden präglar de här tre romaner lika mycket som den övriga produktionen i Don Carpenters enastående författarskap.

I år har även Don Carpenters sista och ofullbordade roman, den självbiografiska Fridays At Enrico's. slutligen publicerats, färdigställd av ingen annan än Jonathan Lethem, något som torde bidra till att författarens ursprungliga intentioner för materialet förblir intakt.

Fotnot: Don Carpenter levde 1931 - 1995, skrev elva fullständigt unika böcker, men tog livet av sig utan att ha fått någon större uppskattning av sin samtid. Läs så mycket av honom som ni kan få tag på.

Man av glas.

Mångsysslaren Johan Kling fick sitt stora publika genombrott med den moderna svenska filmklassikern Darling, som han sedan följde upp med den fina debutroman Människor helt utan betydelse, för att sedan floppa rejält med den usla filmen Puss. Nu är han dock tillbaka med roman no 2. Glasmannen är en liten revansch efter fiaskot med den förra filmen. Det är en dyster berättelse om en socialt isolerad man som vandrar runt på Stockholms gator på jakt efter ett fåfängt hopp. En slags karaktärsstudie utan få försonande drag, som just därför blir till fascinerade ångestläsning. Scenariot i Glasmannen skulle faktiskt fungera bra på film, det medium som trots att han är en fin författare, jag hoppas att Johan Kling nu närmast kommer att återvända till.

Röd eller död?

Vi väntar fortfarande på del tre i den brittiska post-noir författaren David Peaces Tokyo-trilogi, men istället har författaren de senaste åren ägnat sig åt att skriva en massiv (över sjuhundra sidor lång) "biografisk roman" om fotbollsklubben Liverpools legendariska tränare Bill Shankly. Det kan tyckas som för mycket för oss icke fotbollsintresserade - så är dock inte fallet. David Peaces maniskt korthuggna prosa gör att man kommer Bill Shankly in på skinnet i Red Or Dead. En träffande tittel på en roman om en gentleman som aldrig kompromissade med sin personliga övertygelse. Han var inte bara en framgångsrik fotbollstränare, utan även en stor humanist, bokstavligen socialist i blodet, hans livsöde blir till en berättelse om staden Liverpool.

Egentligen borde man inte ha varit skeptisk på förhand till Red Or Dead. David Peace har ju tidigare författat den moderna klassikern The Damned United om Brian Clough, en annan färgstark brittisk fotbollstränare (samtida med Shankly).

Sci-fi?

Glädjande nog fortsätter det förträffliga lilla bokförlaget Bakhåll med sina nyöversättningar av den store sci-fi - författaren Philip K. Dick. Även om det självklart kan ifrågasättas om Philip K. Dick skrev science fiction överhuvudtaget, hans romaner är inte enkelt rymdraffel utan litteratur på hög nivå.

Detta gäller i högsta grad för Palmer Eldritchs Tre Stigman, klassikern ifrån 1964 som kanske handlar om förekomsten av en eventuell gud, har getts ut på nytt med ny titel (tidigare fick den heta Marsiansk Mardröm i Sverige). Palmer Eldritchs Tre Stigman skildrar en värld där förödande klimatförändringar och påtvingad utomjordisk exil får folk att missbruka droger som ger påminnelser om den ljusare tid som flytt, samtidigt som romanens titelfigur förekommer som en slags mytisk gestalt. Något mer ska kanske inte avslöjas om bokens handling, för det här är en roman som kommer att överraska er.   

Mannen i svarts många liv.

Robert Hilburns mastiga Johnny Cash-biografi Johnny Cash Ett Liv finns nu i svensk översättning. Den är ett måste för alla som någon gång fascinerats av mannen i svart. Johnny Cash tillhör de som nästan bokstavligt hade flera liv än ett, han lyckades också lura döden ett antal gånger. Porträttet av country-giganten är osentimentalt och visar upp en komplex människa som livet igenom kämpade med sina brister, gudstro kontra världsliga kickar kom att prägla Johnny Cashs tillvaro, vilket även fick sin motsvarighet i en musikalisk karriär som som gick upp och ner som en bergochdalbana, men aldrig blev helt ointressant. Som så många andra var Johnny Cash både en god människa och ibland en skitstövel, men mest av allt var han en person som sannerligen var större en livet självt.

De Fria - ny roman av Willy Vlautin.

Det lilla förlaget Bakhåll ska verkligen ha en eloge för sin enträgna utgivning av den amerikanska författaren Willy Vlautin. Hans nya pinfärska roman The Free finns redan i svensk översättning som De Fria, så fint översatt att man för en gång skull inte behöver överväga att läsa på originalspråk.

Återigen visar sig Willy Vlautin vara en storartad skildrare av det hårt arbetande fattig-USA, vars strävsamma liv tycks opåverkat av yttre händelser och politiska konjunkturer. Utan sentimentalitet men med en stor portion medkänsla får vi följa hans trasiga figurer som vägrar ge upp trots hopplösa odds. De Fria är bekant i sin stil med Willy Vlautins tidigare romaner, samtidigt som han här experimenterar lite med den litterära formen, något som faktiskt ger hans senaste alster en alldeles extra dimension.

Putins folk.

Rysslands president Vladimir Putin lär väl bli årets man av alla fel anledningar. På hemmaplan är han dock populärare än på länge. Förklaringen till det ligger inte bara i aggressiva utrikespolitiska äventyr. Under Putins styre har en ny medelklass växt fram som lever ett anständigt liv med västeuropeisk standard.

Ï journalisten Kalle Kniviläs pinfärska bok Putins Folk får vi möta dessa Rysslands nöjda tysta majoritet. De ser reella förbättringar i sina liv efter 80/90-talens kaos, men bryr sig föga om politik, eller Vladimir Putin heller för den delen. Vilket får en att misstänka att Putins regim vilar på lika delar apati som konsumtion.

Även om Putins Folk gör att man förstår dagens Ryssland lite bättre, står den samtidigt klart att status quo inte kan vara för evigt. Precis som hos många auktoritära stater bygger välståndet i Ryssland enbart på naturresurser, och det är troligt att dagens unga ryssar både kommer att kräva mer av sina ledare, och även vilja ha en stat som fungerar normalt. Korruption, dålig infrastruktur, ett obefintligt civilsamhälle, censurerad media är den andra sidan av Vladimir Putins "framgång". Något som kan betala sig dyrt i framtiden.

Förstå nyliberalismen.

I sina nya memoarer skriver förre statsministern Ingvar Carlsson att det han ångrar mest är att han inte gjorde mer för att stoppa nyliberalismen. Ett behjärtansvärt konstaterande, men det hjälper ingen nu. Den europeiska socialdemokratins inställning till nyliberalismen blev snarare anpassning och smärtlindring istället för motstånd. En tragedi, eftersom nyliberalismen är en ideologi med ytterst få anhängare, och som saknar traditionell bas i form av partier och väljare. Snarare är nyliberalismen en ifrån näringslivet sponsrad ideologi som sedan slutet av 70-talet har ätit sig in i princip överallt. Resultatet är den extremt ojämna värld som vi ser idag, där effektivitet pengar och budgetdisciplin styr allt.

För den som vill förstå nyliberalismens innersta väsen och utveckling, rekommenderas varmt den förre ministern Carl Thams bok Nyliberalismens Triumf Och Fiasko. En kort och informativ fackbok som pedagogiskt förklarar vad exakt den nyliberala ideologin består av, och hur skadliga dess nästan överblickbara konsekvenser är.

Så föll den svenska modellen.

I dagens Sverige har många vaknat upp till en medvetenhet om att det land de lever i är något annat än de förställde sig. "Den svenska modellen" är nu i börj n av 2010-talet definitivt historia, med en slag dysfunktionell konsument-inriktad välfärdsstat i dess ställe. Hur kunde det bli så frågar sig nog många, och då är Björn Elmbrants Så Föll Den svenska Modellen fortfarande den bästa historiken.

Björn Elmbrants bok kom redan 1993 och i ny upplaga 2005. Trots det känns den fortfarande aktuell. Här få vi beskrivit för oss hur den samhällsmodell som var ett föredöme för andra länder i världen, sakta men säkert krackelerar under 1980-talet. Felet är mångas, alltifrån aldrig realiserade reformförsök ifrån socialdemokraterna sida, till en borgerlighet ointresserad av kompromisser. Den allt mer tilltagande radikaliseringen ifrån fack/ näringsliv spelade också en icke försumbar roll. Den svenska modellen byggde på allmänintresse, samt ett givande och tagande ifrån alla samhällsgrupper, med tiden glömde tyvärr alltför många bort denna fundamentala komponent  i historiens kanske främsta samhällsmodell.

Stoner är här.

Nu är det även dags för Sverige att drabbas av Stoner-mania. Den länge förbisedda författaren John Williams numera klassiska roman Stoner ifrån 1965 har de senaste åren blivit en global storsäljare och finns nu i svensk översättning. Det här kan vara den bästa roman som ni kommer att läsa i år, verkligen något utöver det vanliga. Stoner som titeln till trots inte handlar om drogmissbruk, utan om en oansenlig universitetslärares liv under första halvan av 1900-talet, är en kondenserad och osentimental berättelse om livets futtiga triumfer och stora motgångar. Sorgligt emellanåt kanske, fast också en skildring av ett livsöde som inte uppnådde sin fulla potential, men ändå inte kan ses som bortslösat.

Pophistorien enligt Bob Stanley.

Popmusikens historia (i den breda bemärkelsen all musik som varit populär/inflytelserik) kan tyckas ogreppbar, vilket gör att tjocka överskådliga verk som berättar om populärmusikens utveckling inte alltid har känns så lockande att läsa. Nu har ni dock ett mastodontverk att sätta tänderna i lagom till sommarsemestern. På nästan åttahundra sidor berättar Saint Etienne-medlemmen Bob Stanley i Yeah Yeah Yeah hela pophistorien med alla dess genres, sensationer, sidospår och fotnoter. Betoningen ligger på pop som i poplär, vilket gör att det i Storbritannien så omhuldade singelformatet får mest utrymme här, kanske rätt, det är ju ändå enskilda låtar som alltid har lyst starkare än enskilda pretentiösa tema-album.

Visst går det att han invändningar mot urvalet (varför nämns inte Prefab Sprout?), Bob Stanleys uppenbarliga motvilja mot vissa genrer (och förkärlek för andra som harmonisk pop), och det ibland ensidiga brittiska perspektivet. Fast det är bara smågnäll, på det stora hela är Yeah Yeah Yeah fördömligt pedagogisk, rappt skriven, osentimental, och framförallt präglad av en mission att dela popmusikens största ögonblick. Ni kommer att ha upptäckt en hel del ny musik efter att ha läst den här boken kan jag lova.

Stoppa Oswald!

Det är lite pinsamt att jag först nu läst min första roman av Stephen King. Vet inte om det är för att skräck-buggen aldrig gripit tag i mig riktigt, eller om jag haft fördomar om att det som han skriver är skräp. När Stephen Kings mastodontprojekt 22/11 1963 om en man som reser tillbaka i tiden för att stoppa Lee Harvey Oswald från att mörda president Kennedy, nu släppts på svenska, kunde jag inte låta bli att ge Stephen Kings försök i genren "den stora amerikanska romanen" en chans.

Jag ångar inte att jag gav Stephen King en chans ca tjugo år efter alla andra. 22/11 1963 är en mäktig roman med tillräckligt många twistande turer för att hålla intresset uppe på helspänn under 800 sidors läsning. Det är en spänningsroman, men också en tidsskildring av ett USA som i början på 60-talet både var ett bättre land än dagens och inte, samt inte minst författarens bidrag till teorierna kring Kennedy-mordet och den dekonstruerade mytbilden kring den fallne presidenten.

Det här är inte Kristian Lundbergs land.

Den tursamt nog hyperproduktive Kristian Lundberg inleder valåret med en bok som alla borde läsa innan de röstar i årets val. Det Här Är Inte Mitt Land samlar några av Kristian Lundbergs tidigare publicerade artiklar och texter ifrån de senaste åren. Samlade och delvis omarbetade blir de en anklagelseskrift mot ett Sverige som inte längre är ett mänskligt samhälle. Samhällets svaga behandlas på skandalöst sätt som är fullkomligt ovärdigt det medelklass-utopia som präglar den svenska självbilden. Läs eller läs om, och bidra sedan till att förändra ett land som gått helt överstyr.

Bordellhärvan på pocket.

Förrförra årets svenska skandalfilm Call Girl var ingen hit direkt, ett rätt misslyckat försök att sammanföra sanning med fiktion, men filmen gav trots allt ett förnyat välbehövligt medialt fokus på 70-talets ökända bordellhärva. Ett svenskt Watergate, fast kanske värre. Ledande politiker ljög det svenska folket rakt in i ögonen, samtidigt som de tystade media och sopade allt under mattan. Skandalöst beteende för att skydda sig själva eller sina kollegor. Trots väldigt trovärdiga bevis ifrån såväl polis som de prostituerade kvinnorna själva, förblir bordellhärvan något av en officiell hemlighet i svensk politisk historia, som uppenbarligen främst lämpar sig för illvilliga spekulationer.

I samband med Call Girl - premiären gavs även boken om skandalen: Makten, Männen, Mörkläggningen ut på nytt i reviderad pocket-upplaga med den nya titeln Bordellhärvan. En bok som alla svenskar med ett minsta historie/samhälls-intresse bör läsa. Författarna Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson har via ett enormt research-arbete kommit så nära sanningen som det kanske går i denna läskiga soppa, som visar att Sverige under 70-talet knappast var något utopiskt paradis, utan kanske snarare ett samhälle präglat av patriarkal röta på högsta nivå.

En pappa-skildring utöver det vanliga.

Faders-skildringar i litterär form har nästan blivit en egen genre. Alla skriver visst böcker om sina fäder. Kristian Petris bidrag till bokfloden är dock något utöver det vanliga. Pappan kan vara den bästa "pappa-boken" sedan Mig Äger Ingen. Kristan Petris minnefragment om en pappa som var en genrös och varm person mot nästan alla förutom sin son, är skakande i sin uppriktighet. Faderns död under förnedrande omständigheter på ett äldreboende gör att Kristian Petri hamnar mitt i en existentiell kris som bara kan överbryggas genom att han försonar sig med arvet efter sin far.