NYC,1981.

1981. Året då jag föddes, Ronald Reagan svor presidenteden, och undantagstillstånd infördes i Polen. Om man bortser ifrån min födelse så inleddes åttiotalet i dur med en pånyttfödd rädsla för bomben. Samtidigt i New York City, var staden ännu inte gentrifierad, Barack Obama var anonym & nyinflyttad, discon död, gatorna bitvis livsfarliga, och de första aids-fallen ett faktum. Paradoxalt nog var kanske New York då mer än aldrig tidigare rent kulturellt/socialt i framkant. 70-talets kreativa pånyttfödelse i staden hade slutligen börjat ge synbara resultat i metropolen som ännu levde upp till epitet "Sodom on the Hudson".

På bloggen får NYC,1981: http://1981.nyc/ får man fantastiska bilder och annan kulturell historia kopplad till New York City anno 1981. Bloggen är visst kopplad till en kommande kriminalfilm betti

Weeping Wall.

Tjugofem år sedan Berlinmuren föll och en nyttig påminnelse om att saker och ting ibland kan utvecklas till något bättre. Berlinmuren var länge något konstant, en symbol för en delad stad och kontinent, en påminnelse om att tredje världskriget snart kunde vara här, och den definitiva symbolen för förtrycket i Östeuropa. Inte konstigt att David Bowies instrumental Weeping Wall ifrån 1976 är så deprimerande i all sin melankoliska briljans: David Bowie – Weeping Wall - Instrumental; 1999 Digital Remaster. För fram till muren föll var den inget annat än något att gråta över. Ett monument över människors självgoda ondska där de låsta in sin egen befolkning i ett slags sofistikerat fångläger.

Vill ni vet mer om Berlinmurens tillblivelse, historia, och det faktum att den aldrig lyckades hindra de modiga ifrån att fly, se den denna fina tvådelade dokumentär som nu ligger ute på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2447555/berlinmurens-fall-avsnitt-1 och http://www.svtplay.se/video/2450580/berlinmurens-fall-avsnitt-2.

Bye bye DDR.

De var för tjugofem år sedan som Berlinmuren föll. DDR saknas av ingen, förutom av återföreningens förlorare då kanske. Egentligen är det fullkomligt bisarrt att Östtyskland, där det politiska förtrycket var betydligt mer repressivt än i de flesta östländer, så länge sågs som en framtidssaga. Ett av historiens mest välfungerande illusionstrick när DDR:s propagandamakare lyckades framställa ett fattighus helt beroende av pengar ifrån andra (både beskyddaren Sovjet och "fienden" Västtyskland, vars relativa solidaritet i förhållandet till grannstaten tyvärr ofta glöms bort) som ett "lyckat" exempel på auktoritär socialism. De kulöra propagandabilder som ni kan se här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/bildextra-se-propagandabilderna-fran-det-forna-ddr/, visar med all tydlighet att något var fel redan på sextiotalet, synd bara att se få valda att titta ordentligt.