Ingen jul utan Bad Santa - se denna "julklassiker" 22.45 på SVT2 ikväll.

Julfilmer är en genre som inte direkt har producerat några klassiker (bortsett ifrån Livet Är Underbart) och de tåls knappast att se ens en tråkig juldagseftermiddag. Ett undantag finns dock, Bad Santa ifrån 2003 med Billy Bob Thornton som en alkoholiserad, kriminell, sur och väderbiten tomte. Helt hysterisk kul är faktiskt den här filmen med en av den geniala skådisen Billy Bob Thorntons paradroller, det är nästan att man önskar att han skulle ta på sig tomteskägget igen för en uppföljare.

Om ni vill ha noll mysig julstämning men desto mer skratt som får dig på gott humör utan glögg är Bad Santa ett måste. Passa på att se (eller se om) denna moderna julklassiker för dig som hatar julen ikväll klockan 22.45 på SVT2.

100 album du inte visste att du behövde höra #10 A Charlie Brown Christmas (1965).

Julmusik är som ischoklad, förbrukningstiden är häpnadsväckande kort (knappt mer än en vecka). Det finns dock undantag bland julskivorna, som faktiskt fungerar lika bra en varm dag i juli som på julaftons morgon. Pianisten Vince Guaraldis Snobben - julalbum A Charlie Brown Christmas ifrån 1965 tillhör dessa.

Vince Guaraldi fick uppdraget att komponera musiken till en jultelevisions - special med Snobben-gänget av seriens skapare Charles M. Schulz. Instruktionerna var att musiken skulle reflektera den världsberömda seriens blandning av vänlighet och melankoli. med en jul-touch givetvis.

Nog kan man säga att Vince Guaraldi lyckades över förväntan. Vince Guaraldi Trio – A Charlie Brown Christmas [Expanded] är en julskiva som inte låter som julmusik, snarare rör det sig om klassisk piano-jazz men en finurlighet som är tidlös. Precis som i fallet med Charles M. Schulz evigt älskade seriefigurer, som inte kunde fått ett bättre musikaliskt ackompanjemang till sin jul.

100 album du inte visste att du behövde höra #11 Les Granges Brulees (1973).

Jag har inte sett den franska filmen Les Granges Brulees ifrån 1973 med ikonerna Alain Delon och Simone Signoret i huvudrollerna, däremot har jag hört filmens soundtrack, signerat den ökända synt-fantomen Jean Michel Jarre.

Jean Michel Jarre – Les Granges Brûlées (Original Soundtrack) var Jean Michel Jarres första större musikaliska projekt, före miljonsäljaren Oxygene, gigantiska utomhuskonserter, och dåliga kritikeromdömen. Personligen anser jag att Jarre är en underskattad kompositör som närmast borde betecknas som ett geni. Något som den här dynamiska och udda filmmusiken gör väldigt klart. Det är bökigt och experimentellt, utan att Jean Michel Jarre förlorar blicken för melodierna bakom sina syntar. Ett tidigt och väldigt lyckat försök att göra elektronisk mer tillgänglig var soundtracket till Les Granges Brulees, så lyssna och njut!

Missa inte Avsked 21.30 på SVT2.

21.30 ikväll visar SVT2 Avsked, den japanska Oscar - vinnaren för bästa utländska film 2008 (och som jag tidigare har skrivit om här: http://thelastdetails.blogspot.com/2010/02/avsked-bast-pa-bio-just-nu.html). Avsked är en väldigt humanistisk och stillsam film som berättar om en ung man som efter sin fars död blir begravningsentreprenör i en stad på den japanska landsbygden. Det blir till en otroligt fin film om en mans inre resa och det samhälle som omsluter honom.

Missa inte Lust Och Fägring Stor 22.40 på SVT1 ikväll.

Det har varit en liten Bo Widerberg - revival den här hösten, och man behöver bara se någon av hans filmer för att påminnas om hur saknad en filmskapare av hans dignitet är i dagens Sverige. 22.40 på SVT1 i kväll har ni chansen att se hans sista film Lust Och Fägring Stor ifrån 1995. Bo Widerberg hade då inte gjort biograffilm på nästan tio år, och fick till en av sina karriärs största succéer med den här historien om en elev som inleder en affär med sin lärarinna i 1940 - talets Malmö. Den uttjatade termen "erotiskt laddat drama" har sällan passat bättre som beskrivning än här, fast intressantast är Tomas Von Brömsen i rollen som den alkoholiserade försmådda maken.

Lust Och Fägring Stor borde ha blivit en nystart för Bo Widerberg men kom istället att bli ett avslut. Två år efter filmens premiär var han död, men han gick bort med flaggan i topp - fast det är en skam för det svenska filmklimatet att han inte fick göra flera filmer under de sista åren av sitt liv.

En hyllning till Wings - mina favoriter.

I mitt förra inlägg beskrev jag Paul McCartneys 70-talsband Wings som Beatles-light. Ett lite orättvisst påstående som både stämmer och inte. För Wings är dels den logiska fortsättningen på Beatles, där Paul McCartney under de sista åren i princip var ensam musikalisk motor, Wings saknar dock hårdheten och den mer oskrubbade delen av Beatles (Beatles utan John Lennon, alltså). Till och med Paul McCartneys rock-låtar med Wings känns osedvanligt studio-tvättade, och Wings är främst en outlet för McCartneys geniala melodi-snille och förmåga till himmelsk vackra arrangemang. Personligen har jag alltid älskat Wings, även om flera av deras album är lite ojämna, Paul McCartney har ibland lidit av bristande kvalitetskontroll och en svaghet för inte alltid roliga musikaliska pastischer. Det tar dock inte ifrån det faktum att Wings spelade in några av 70-talets bästa låtar, och att Paul McCartney skrev minst lika många mästerliga sånger till sin andra grupp, som till sin första. Här nedan kommer mina favoriter med Wings.

McCartney II har aldrig låtit bättre.

I lördags spelade Paul McCartney i Globen, jag var dock inte där, en upplevelse av en hemsk konsert i samma arena 2003 höll mig borta. Däremot har jag så smått börjat lyssna på Paul McCartneys post-Beatles output igen, och knappt något av hans album låter bättre idag än det märkliga och experimentella synt-albumet McCartney II ifrån 1980. En skiva som i år har återutgivits med uppfräschat ljud och flera väldigt starka bonus-spår.

Efter att ha spelat in vad som kom att bli det sista Wings-albumet, den relativt mediokra Back To The Egg, började Paul McCartney i sin hemma-studio att experimentera med synthesizers sommaren 1979, utan någon annan baktanke än att ha kul. De väldigt produktiva solo-sessionerna skulle senare ha dokumenteras i formen av ett dubbelalbum, men skivbolaget ville ha ett enkelalbum, som senare kom att ges ut med namnet McCartney II. Följden av denna skivbolagskompromiss blev att flera starka spår hamnade som b-sidor, eller har förblivit outgivna fram till idag.

Trots att denna synt-musik då låg väldigt mycket i framkant och var betydligt knepigare än den radio-pop/Beatles-light som Paul McCartney hade gjort med Wings, resulterade inspelningarna i tre hits för McCartney (Coming Up, Waterfalls och den varje jul lika aktuella Wonderful Christmas Time) och albumet sålde även bra, fast många skivköpare lät nog McCartney II stå rätt så olyssnad. En dyster melankolisk stämning, konstiga ljud och flera instrumentala spår, samt sånger närmast uppbyggda på repetiva fraser, var nog för långt ifrån mainstream för många.

John Lennon däremot blev så inspirerad av McCartney II att han gick tillbaka till skivstudion efter en fem år lång paus och Paul McCartney har inte spelat in något bättre album sedan dess (även om det varit nära flera gånger). Än idag låter den här musiken som något ifrån morgondagen.

En intressant artikel om McCartney II hittar ni här: http://stephenbard.tripod.com/id122.html.