Oh no, not Xmas again...

Ja, det är väl så här många av oss känner just nu. Det sämsta året sedan andra världskriget är snart slut och vi måste ändå låtsas fira lite lite jul utan snö men med äcklig julmat. Även de som älskar julen över allt annat torde i år känna en aningens avsmak inför denna överdrivet sönderkommersialiserade högtid (att börja spela jullåtar på reklamradion redan i november är ett tecken på att saker och ting gått för långt). Å andra sidan vet vi ju inte om det blir någon jul alls 2017 med tanke på världsläget - kanske ska man passa på att ta en riktig julfrossa?

Bilden ovan är tagen ifrån omslaget till den legendariska svenska musikjournalisten Lennart Perssons julkassett ifrån 1984. Vet ej om den följde med något fanzine eller bara gavs bort till vänner och bekanta, men nu finns kassettens låtar på en Spotify - lista som inte gör någon besviken.

Elvis och Glen.

De två dåtida giganterna Elvis Presley och Glen Campbell strålar samman på ett bröllop 1970 (det var Memphis-maffiamedlemmen George Klein som gifte sig, bisarrt nog i Elvis Presleys privata Las Vegas-svit). Få verkar idag dessvärre minnas Glen Campbell, vars brett orkestrerade popcountry gjorde honom till det sena 70-talets kanske största artist i USA, ett påstående som kanske ska tas med en nypa salt iofs. Kungen själv visar ju med all tydlighet vem det är som är störst av de båda.

Vår vän Leonard.

Donald Trump blir president och Leonard Cohen dör. Det kan knappast bli värre. Vår vän Leonard var kanadensare och inte amerikan. Tidigt megastor i Europa men länge utan en stor kommersiell break i staterna. Värt att poängtera i tider som dessa. Hans hemstad var min favoritstad Montreal och stadens europeiska sensibilitet präglade även Leonard Cohens personlighet. Yes, Leonard Cohen var större än livet självt men han hade en lågmäld approach till sin egen karisma och genialitet som var befriande.

Steget in in i mitt Cohen-lyssnade var i sjunde klass när jag på en musiklektion fick höra First We Take Manhattan ifrån 1988 års Cohen-album I'm Your Man, där sju av åtta låtar är tidlösa klassiker. Titelspåret fick samtliga kvinnor i publiken under Cohens Globen-gig 2008 att skrika rakt ut. Leonard Cohen var nog den man som de flesta ville ha eller för den delen vara. Han hade då tvingats ut på vägarna igen efter ha lurats av sin manager, men vad som vid en första blick verkade vara en slags "greatest hits" - turne utvecklades till en hans egna "never ending tour" och framförallt en kreativ pånyttfödelse med tre superb album under 2010-talet. På det senaste You Want It Darker, några veckor gammalt, sammanfattade han kusligt nog det mörka världsläget.

Leonard Cohen var nämligen under hela sin karriär kompromisslöst subversiv i sin musik. Det är fantastiska texter som kan fungera som oslagbara oneliners (remember me, I used to live music), men som oftast är starka, oroande och profetiska vid en närmare lyssning. Det rör sig verkligen om Songs Of Love And Hate som också är titeln på hans främsta album ifrån 1971. En skiva av profana sånger för evigheten som även innehåller den betydligt sötare Famous Blue Raincoat. Denna perfekta syntes av lyrik och musik som väl knappast har överträffats. Vi kommer nog aldrig fullt ut fatta hur stor mannen ifrån Montreal var.

Pete Ham 4ever.

Kontrakterade av Beatles skivbolag Apple (först som The Iveys) fick Badfinger en flygande start med Paul McCartneys specialskrivna hit Come And Get It. När det gamla fab four lämnade in så stod ett nytt brittiskt popband redo att ta över. Badfinger var det stora pophoppet vid 70-talets gryning, men det slutade i tragedi och aldrig uppfyllda förväntningar. Bandet dominerades av Pete Ham. Wales genom tidernas kanske största musiker som var en låtskrivare av högsta karat, vars djupt melankoliska sånger ofta fångar en känsla av en slags förlust. Han låg även bakom de handfull hits som tycktes peka på att Badfinger skulle nå de stora scenerna. Istället för det drabbades gruppen av en slags pyspunka. Skivbolagsbyte, strul med managers, inblandningar ifrån maffian mm gjorde Badfinger till en slags inverterad tragisk såpa som slutade med att geniet Pete Ham tog livet av sig 1975, fattig och tillsyns bortglömd (spelet om Badfinger tog inte slut där, efter en misslyckad nystart med Badfinger begick även bandets basist Tom Evans självmord 1983).

Pete Ham har skrivit tidlösa standards som Day After Day, Baby Blue och Without You (med Tom Evans). Ändå blev aldrig Badfinger riktigt "hans grupp". Avundsjuka inom bandet och felriktad gruppdemokrati gör Badfingers album oftast hopplöst ojämna (med undantag av sista albumet Wish You Were Here ifrån 1974), där Pete Hams utsökta kompositioner blandas med hans bandkamraters oftast mer mediokra alster. Frågan är om Pete Ham inte skulle ha gjort sig bättre som soloartist, under sin levnad var det många fina låtar som aldrig kom att spelas in med Badfinger (hör dessa på de superba demosamlingarna 7 Park Avenue och Golders Green).

För att hylla Pete Ham nu när Wales mer än tidigare har dykt upp i allas medvetande, så har jag satt ihop en Pete Ham - spellista med nästan alla hans låtar för Badfinger. Njut!

Freddie 4ever.

2016 är verkligen de dödas år och alla dessa dödsfall får en att meditera över sin egen existens mitt i livets förgänglighet. Vetskapen om att jag kan ha levt halva mitt liv, ger verkligen total ångest. En man som oftast visade sig hantera denna ångest på bästa sätt var Freddie Wadling. För två månader såg jag honom göra en konsert på Rival och nu är han inte längre här bland oss. Bisarrt, märkligt och hemskt. Den musik han gjorde var ju bitvis fantastisk och det tråkiga är att jag först har börjat uppskatta den efter hans död.

Freddie Wadling var sitt öknamn till trots inget "freak". En betäckning som passade denna humoristiska, komplexa och generösa person illa, även om han själv nog gärna promotade sin udda sida för kommersiella syften. Freddie Wadlings liv var ända in till slutet kantat av tragedier, all skit som han fick utstå fanns där som en melankolisk bakgrund i hans snälla röst. En röst som nu tillhör evigheten.

Happy B-day Mr Dylan!

Idag fyller Bob Dylan sjuttiofem, tror inte att han firar speciellt mycket, men ni andra kan glädje er åt den Dylan-spellista som jag äntligen har orkat knåpa ihop. Nästan en låt ifrån varje album (med betoning på de ej sönderspelade) + lite lösa låtar ifrån arkivreningarna. Enjoy!

Min Prince.

Precis som Michael och Bowie har Prince alltid funnits där, tills han en dag inte längre var bland oss. Saknaden blir massiv liksom frustrationen över att hans musik inte finns på några strömningstjänster. Jag har aldrig haft några Prince-skivor men alltid blivit glad när någon av hans låtar dykt på radio eller teve. När jag lyssnar på P3:s minnesprogram så börjar jag nästan grina när jag hör hur bra hans "sönderspelade" hits är. Min egen relation till Prince har bisarrt nog sin grund i perioden i mitten av 90-talet när han hade en symbol som alias. The Most Beautiful Girl In The World och Gold spelades sönder på MTV. Man kunde inte slita sig när dessa videos dök upp, låtarna var ju bättre än allt annat just då. Just så bra var Prince när han var som bäst.

Mahler is alive!

Ken Russells okonventionella biopic om Gustav Mahler ifrån 1974 är kanske inte regissörens största stund, om än inte ointressant. Ingenting i själva filmen toppar dock filmaffischen. En av de coolaste i filmhistorien, och vilken explosiv tagline.

Bowie Beach Boy.

Beach Boys "andra" geni Dennis Wilson krökandes nedanför en David Bowie - affisch ifrån filmen The Man Who Fell To Earth. Den gode Dennis lyssnade visst inte på så mycket annan musik än sin egen, men Bowie är Bowie även för en Beach Boy på drift mot avgrunden (en resan som David Bowie vid samma tidpunkt mirakulöst nog lyckades avstyra).

David Bowie R.I.P.

Som fjortonåring 1995 såg jag Ashes To Ashes på MTV i ett program där tevetittarna fick rösta fram sina favoritvideos. Den utomvärldsliga Pierrot-clownens dystra syntpop fick mig fast på en gång. Jag köpte därefter en samlingsskiva med Bowies största hits och det svagaste spåret var ju China Girl, vilket säger en del om hans hitkavalkad. Sedan dess har David Bowie varit en del av mitt liv, inte alltid fullt närvarande men aldrig långt borta. Hur många övriga artister och genres har man snöat in på tack vare honom? Jag hade knappast blivit besatt av Roxy Music utan Bowie, den första soul-skiva som jag köpte var Young Americans, han spelar huvudrollen i en av mina favoritfilmer The Man Who Felled To Earth ifrån 1976 som ledde in mig på den litterära förlagans författare Walter Tevis. Jag spelade till och med sönder hans nittiotalsproduktion, trots att den var under all kritik jämfört med tidigare årgångar. Det fanns ju dessa små ögonblick av briljans som aldrig lämnade honom helt.

I väntan på julafton.

Två dagar kvar till jul och om ryktena stämmer så dyker Beatles då upp på strömningstjänsterna. Som fanatiskt Beatles-fan sedan fjortonårsåldern (vilket fick brittpopen att framstå som en blek kopia), har jag de senaste tio åren mest känt mig trött när Beatles kommer på tal. Har spisat dom så mycket att jag nästan känner mig färdig med dem. Hade mina cd:s varit vinyler så hade de varit fullkomligt utslitna. Samtidigt ger de goda nyheterna att The Fab Four nu känns mer spännande än på länge. Längtar redan efter att få sätta ihop en spellista med "de bästa Beatles-låtar som ni inte har hört".

Chic for the weekend.

Chic (eller snarare Nile Rogers himself) bjöd visst på lite ohämmad disco-nostalgi vid förra helgens Way Out West. Chic är dock för vassa för att vara enbart nostalgi för folk som inte ens var där när det hände. Discons främsta musikaliska akt, vars fall blev orättvist hårt efter disco sucks - backlashen. Nåja, tiden har visat att Chics musik tillhör evigheten och Nile Rodgers/Bernard Edwards "organisation" gjorde låtar som fortfarande räddar vilken helg som helst. På den här fenomenala spellistan får vi inte bara det bästa med Chic, utan flera av de grymma produktioner som duon gjorde för andra artister i skarven mellan sjuttio/åttiotalen.

Regn idag (midsommar)

Det är bara några minuter kvar till midsommar när jag skriver det här och här i Stockholm kommer dagen att dränkas i regn enligt alla prognoser. Något som gör att staden paradoxalt nog inte kommer att vara så öde som den brukar vara i vanliga fall då bara de mest inbitna huvudstadsborna stannar hemma på midsommarafton. En rätt förskräcklig helgdag på många sätta (fylla, förnedrande lekar, äcklig mat, ännu mer fylla). Kanske är det kommande regnet guds straff för att vi syndar, nej jag är inte religiös men gläds nog lite i smyg över att det kommer att bli betydligt jobbigare än vanligt att kröka utomhus idag (och det kan även regna in).

Scott Walker sammanfattar som vanligt regniga dagar bäst - en liten påminnelse om att midsommarafton också kan vara den bästa dagen på året för introspektion.

Shake Me Pistol live på Lilla Hotellbaren nu på måndag.

På måndag är det dags. Då spelar Shake Me Pistol på Lilla Hotellbaren vid Medborgarplatsen. Klockan nio går de på och styr upp veckans annars tröttaste kväll. Det lär bli ett grymt gig, något som alla som såg det här sällsynt kollektiva enmansprojektet på scen nu i december kan intyga. Garagerock med smak av powerpop kan man ju inte få nog av eller hur, så ta er till Lilla Hotellbaren för lite "skakade pistoler"!

Läs mer här: https://www.facebook.com/events/609788055822610/.

Feber igen.

Efter att tidningen Pop hade lagts ned kring millennieskiftet, kändes klimatet för seriös populärmusikkritik i Sverige rätt hopplös, men då dök Feber upp. En hemsida som nog var före sin tid. Där skev och recenserade Jan Gradvall, Anders Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson. Ett veritabelt superteam av svenska musikskribenter, vars samlade kompetens täckte in hela det musikaliska spektrat. Feber fanns bara i ca ett och ett halt  år. I början av 2002 lades sidan ned, till stora sorg för alla oss som blivit helt beroende av dess dagliga uppdateringar (något som innan Spotify även gav stora hål i plånboken). Lite senare kom det bästa texterna ifrån Feber i en antologi som man lätt besatt satt och bläddrade i. Nu har den getts ut på nytt, och med den moderna streamingen av musik finns det nu inget som hindrar dig ifrån att få total musikalisk feber.

God Jul!

Jag önskar er alla en riktigt god jul med presenter och mat, samt inte minst en rejäl dos av medmänsklighet. I tider som dessa bör vi tänka på dem som inte får fira en fröjdefull jul. Min julklapp till er blir den här julgodingen signerad Isaac Hayes. The Mistletoe And Me släpptes som julsingel 1969 när Isaac Hayes stjärna var nära zenit, utan att för den skull göra någon succé. En av de bästa potentiella julstandards som ni inte har hört.

Krzysztof Komedas vampyrdans.

Det bästa med Roman Polanskis rätt barnsliga vampyrfars Vampyrernas Natt har alltid varit hans landsmans Krzysztof Komedas formligen briljanta filmmusik, där lätt maniska körer och dissonanta melodier skapar en både skräckinjagande och lätt absurd känsla, som tyvärr nästan helt saknas i filmen i övrigt. Till en början hette filmen  Dance Of The Vampires innan den för sin amerikanska release fick titeln The Fearless Vampire Killers, under vilket namn som filmen nu är känd. Samarbetet mellan Polanski/Komeda hör till filmhistoriens mest givande, även om det fick ett abrupt slut med Krzysztof Komedas alltför tidiga död blott trettiosju år gammal 1969.

Innan dess hade dock Krzysztof Komeda sannerligen spenderat sitt liv väl. Han komponerade musik en masse, skapade väl i princip själv den polska jazzscenen, och gjorde även musik till en mängd andra filmer som idag hamnar i skuggan av Polanskis output. En bra början för den som vill gå ned sig i Komedas melankoliskt välljudande värld är den här boxen: Krzysztof Komeda, Andrzej Trzaskowski – Polish Jazz on Film ...Komeda/Trzaskowski.

Brian Wilson and the moog.

Den här bilden är fantastisk. Brian Wilson i inspelningsstudion tidigt 70-tal. Fullkomligt hypnotiskt involverad i den magiska proto-synten mini-moog. Ett instrument som Brian Wilson under sjuttiotalet blev en mästare på att hantera, helt i linje med hans inre drift att ta musiken ett steg framåt istället för att producera replikas på gamla hits. Mannen med saxofon bredvid Brian Wilson är David Sandler. Ett låtskrivare/producent som för en kort period steg in i Beach Boys-historien som Brian Wilsons partner under American Spring - projektet (läs mer om det här: http://thelastdetails.blogspot.se/2013/03/album-som-du-inte-visste-att-du-behovde.html). Därefter har han knappt hörts av, men han fick i alla fall spela saxofon i Brian Wilsons legendarisk hemmastudio (en informativ artikel om Brian Wilsons inte speciellt inaktiva "sovrumsår" 67-75 hittar ni här: http://www.pastemagazine.com/articles/2014/03/busy-doin-somethin-uncovering-brian-wilsons-lost-b.html).

Ingen jul utan Beach Boys?

Jul igen och en nog så god anledning till att spisa lite Beach Boys. Ni hörde rätt, Beach Boys och julen går hand i hand som surfbrädan och julgranen. Beach Boys relation med julmusiken har en lång och lite kuriös historia i bandets märkliga karriär.

Redan 1963 gav bandet ut den klassiska fartiga julsingeln Little Saint Nick, numera en av dessa julstandards som inte omedelbart får en att slänga ut radion genom fönstret under julhelgerna. Succén med den låten gjorde det i princip obligatorisk med en hel jul-LP efterföljande jul, även om det måste ha varit lätt bisarrt att spela in jullåtar mitt i den kokande juni-hettan i Kalifornien sommaren 1964. The Beach Boys' Christmas Album var naturligtvis en snabbt ihopstressad produkt som julskivor oftast är. Brian Wilson hade väl viktigare musikaliska projekt att tänka på, men tillräckligt mycket av den formliga ostoppbara briljans som präglade Brian Wilson skaparkraft under den här tiden spillde över på julskivan för att göra den mestadels njutbar. Dessutom samarbetade Brian Wilson med sin idolers The Four Freshmens arrangör Dick Reynolds på LP-sida 2, där Beach Boys sjunger jullåtar i klassisk stil med komp av en symfoniorkester. Bitvis himmelskt vackert.

Tio år fram i tiden var Brian Wilson kreativt och personligt kaputt, hans band hade i hans frånvaro utvecklats alltmer till en nostalgi-akt. Lite slumpartat kanske spelade Beach Boys en dag i november 1974 in en ny jullåt signerad Brian Wilson, vilken kom att bli den enda nya studioinspelning släppt av Beach Boys under de "förlorade åren" 73-76. Den tämligen punschiga Child of Winter (Christmas Song) fick typiskt nog sin release dagen före julafton i USA, vilket i linje med bandet ständiga otur omöjliggjorde alla chanser till att få en julhit (även om Child Of Winter om vi ska vara ärliga inte direkt är någon ny Little Saint Nick).

Tre år senare efter en misslyckad comeback av Brian Wilson var Beach Boys i upplösningstillstånd. Helt rätt tid att spela in ett nytt julalbum tyckte bandets nya boss Mike Love som ville komma ur gruppens dåvarande skivkontrakt. Tillsammans med en en förvirrad och psykiskt sjuk Brian, Al Jardine som fick agera musikalisk motor i hans ställe, plus gruppens turnéband (men minus Carl & Dennis Wilson som inte ville medverka i detta på förhand utdömda musikaliska äventyr), reste Mike Love till sin gurus Maharishis meditations-universitet i Iowa för att snabbt spela in lite julmusik (Brian Wilson ska enligt uppgift ha ägnat den största delen inspelningssessionerna åt att spela pingis). Resultatet föll inte skivbolaget på läppen, det tänkta albumet Merry Christmas From The Beach Boys gavs aldrig ut, utan istället lades nya sångpålägg på flera av de inspelade jullåtarna, som omarbetade tillsammans med annan skåpmat utgjorde 1978 års mediokra M.I.U: Album, där Beach Boys fåfängt försöker återskapa 60-talets kommersiellt gångbara popsurf-sound, den skiva som en gång för alla gjorde klart att Beach Boys inte längre var att räkna med som vare sig kommersiell eller musikalisk kraft.

Ironiskt nog hade det varit en bättre idé att släppa julskivan. Den hade i alla fall innehållit Brian Wilsons härliga svängiga jullåt Winter Symphony som visar att hans talang aldrig helt gick förlorad även i de mörkaste av ögonblick, och Dennis Wilsons mästerliga Morning Christmas, inspelad av honom själv hemma i Los Angeles, en meditativ julhymn fullt i klass med det formidabla solo-material som han spelade in under denna tid.

Allt julmaterial inspelat av Beach Boys 63-77 finns samlat på samlingsskivan Christmas With The Beach Boys: The Beach Boys – Christmas With The Beach Boys. En härlig arkivrensning där guldklimpar blandas med pinsamheter och kuriositeter. Inget annat att vänta när vi får följa Beach Boys relation med julen med start i en tidlös julstandard och slut i ett refuserat julalbum.

Återanvänd julmusiken ifrån ifjol!

Weeping Willows med god vilja hyfsade julskiva i alla ära, 2014 har inte direkt bjudit på några nya musikaliska smällkarameller. Men för dem som inte riktigt pallar Last Christmas/Mer Jul/Do They Know Is Christmas på ständig repeat går det bra att återanvända förra årets bästa julmusik, något som väl är själva baktanken med musik specifikt komponerad för julen, man ska återvända till dessa örhängen jul efter jul för skapa någon slags känsla av kontinuitet.

Shake Me Pistols On Christmas I'm Alone blev tråkigt nog ingen hit utanför den innersta kretsen förra julen, men i år kanske den kan breaka mer brett om vi alla hjälps åt att sprida dess svängiga julevangelium. Nick Lowes eminenta julalbum ifrån förra året passar även det finemang att ljudsätta julklappsinslagandet med. Ett album som egentligen är för bra för att vara en julskiva. En skiva som funkar lika bra mitt i brännheta juli.