Random snapshots from Amsterdam.

Världens 250 bästa filmer (och mina tio favoritfilmer)?

Den brittiska filmpublikationen Sight & Sound har återigen genomfört en omröstning om världens bästa filmer (läs mer om omröstningens resultat här:
http://explore.bfi.org.uk/sightandsoundpolls/2012/ ). En mängd filmkritiker, filmforskare, filmmakare, och annat löst filmfolk, har rankat sina tio favoritfilmer för en lista som toppas av En Studie I Brott (följd av den förväntade vinnaren Citizen Kane.). Inget fel med Hitchcocks "en dam försvinner"-thriller, men den skulle knappast platsa på min lista över världens 250 bästa filmer.

Inspirerad av Sight & Sound kommer här mina tio favoritfilmer i bokstavsordning (jag vill inte ranka dem.)

California Split/Jackpot (Robert Altman 1974).

Der Amerkanische Freund/Den Amerikanska Vännen (Wim Wenders 1977).

Greenberg (Noah Baumbach 2010).

Il Conformista/Fascisten (Bernardo Bertolucci 1970).

Klute/Klute - En Smart Snut (Alan J. Pakula 1971).

Midnight Cowboy (John Schlesinger 1969).

Punch Drunk Love (Paul Thomas Anderson 2002).

The Day Of The Locust/Gräshopporna (John Schlesinger 1975).

The King Of Marvin Gardens/Kungen Av Marvin Gardens (Bob Rafelson 1972).

The Man Who Fell To Earth/Mannen Utan Minne (Nicolas Roeg 1976).

Den korrumperade snuten i Los Angeles.

Mellan sina numera extremt ambitiösa romanbyggen, skriver LA-noirens gudfader James Ellroy emellanåt filmmanus. Dessa filmer får sällan någon större uppmärksamhet, men är oftast skamlöst underhållande. Om James Ellroy numera försöker skriva "den stora amerikanska romanen", påminner hans filmmanus om hans tidiga, mer "pulpiga" litterära alster.

Senast i raden av Ellroy-filmer är Rampart. Vi får där möte en typisk Ellroy-hjälte. Woody Harrelson spelar med bravur en korrumperad, misogyn, obalanserad, otrevlig, rasistisk, och våldsam (men innerst inne med ett hjärta av guld) Los Angeles-snut. Varifrån fascinationen för filmer om krypto-fascistiska poliser egentligen kommer ifrån, går naturligtvis att fråga sig? Rampart är egentligen en moraliskt tveksam film, som jag kanske just därför måste rekommendera.

Den Haag.

Hollands administrativa huvudstad Haag, ligger bara någon timmes tågfärd ifrån Amsterdam, och är ett måste för alla som någon gång sätter sin fot i Nederländerna. Haag har inte någon stor mängd kanaler, och känns mer klassiskt kontinental europeisk i sin struktur med breda boulevarder. Det som gör att Haag är ett underskattat resemål, är dock främst all fantastisk arkitektur. En av Europas finaste städer är Haag utan tvekan, dessutom finns det en gigantisk sandstrand (en spårvagns-resa bort), som skymtar vid stadens utkant.

Haag är definitivt ingen farlig plats, men nog ger den här dystopiska Walker Brothers låten ifrån 1978 lite ångest? The Walker Brothers – Den Haague.

Exit Cinecittà?

Cinecittà har som kanske ända filmstudio i världen fått en tunnelbanestation uppkallad efter sig?

Ett par tunnelbanestationer bort ifrån Roms centrum, ligger den legendariska filmstudion Cinecittà. En filmhistorisk plats där cineastiska högdjur som Visconti, Felini, Bertolucci, medlflera, spelade in sina mästerliga filmer. Men liksom den italienska filmen var bättre förr, är Cinecittà idag en skugga av sitt forna jag.

De stora filmproduktionerna har sökt sig till andra billigare inspelningsplatser, och datoranimation gör Cinecittàs backlots närmast obsoleta i dagens filmklimat. Cinecittàs ledning vill därför bygga om filmstudion (eller delar av den) till ett hotellkomplex i betong. De anställda strejkar mot nybyggnadsplanerna, och de försämrade anställningsvillkor/uppsägningar som lär komma i spåren. Samtidigt står de slita kullisbyggena ifrån Gangs Of New York, och TV-serien Rome, som en påminnelse om att Cinecittà är ett monument över en svunnen guldålder. Det är spöklit öde på området, och till och med den lilla museet lyckas inte med att ge Cinecittàs otroliga historia full rättvisa.

Missa inte American Gigolo 23.50 på TV4.

23.50 ikväll visar TV4 Paul Schraders klassiska karaktärsstudie American Gigolo ifrån 1980. En komplicerad och tydligt Robert Bresson-inspirerad film, som dessutom vinner på att ses om. Richard Gere gör sitt livs roll som den manliga eskorten Julian Kaye, vars liv faller samman när han oväntat får känslor för en klient. American Gigolo har även ett kick-ass synt-soundtrack signerat Giorgio Moroder, och filmens närmast kyligt kliniska visuella stil, ger en träffande bild av livet i ett Los Angeles under förändring vid 80-talets gryning.

Back in the Loop!

I Amsterdam tar även bakverken semester.

Det har varit tyst här på bloggen i lite mer än en månads tid, men nu är mina fem veckors semester slut. Vardagen är här igen, och det innebär dagligt bloggande som en liten personlig ventil. Efter en kanonsemester med resor till Amsterdam och Rom (och däremellan slappande på Gotland), känns det väl sådär att vara hemma igen, men att börja blogga igen hör till det som jag har sett framemot.

Jag praktiserar en typisk "Roman Holiday".