100 album du inte visste att du behövde höra #56 Turnstiles (1976).

Sätter man upp fingret i luften så känner man att den stora Billy Joel - hajpen är här vilken dag som helst. Denna väldigt duktiga och i vårat land sorgligt förbisedda artist är betydligt bättre är ryktet om menlösa mainstream - exerciser. Billy Joel gjorde under sina bästa år ambitiös och välarrangerad popmusik med helt genialiska melodier. Vad mer kan man begära?

De flesta av Billy Joels album är kanon men bäst är nog Turnstiles från 1976, släppt precis innan det stora genombrotten som skulle göra honom till en "viktig" artist i alla fall i hans hemland. Billy Joel – TURNSTILES inleds med ett magnifikt avsked till Los Angeles och slutar i Miami. Däremellan befinner sig albumet i New York, som skivan nog är en storslagen hyllning till (med en välbehövlig dos av melankoli). Har orkestral pianopop någonsin låtit bättre än här?

Bästa festivalfilmen någonsin?

I år firade jag tioårsjubileum som besökare på Stockholms filmfestival. Antalet besök och starka filmupplevelser har väl varierat genom åren, det har säkert blivit över hundra filmer allt som allt. Den av festivalfilmerna som lever kvart mest i mitt minne är Bully som jag såg på festivalen 2001.

Larry Clarks (Kids) film vann bronshästen det året men gick aldrig upp på bio ,och tillhör de filmer som har glömts bort. Helt orättvist för det är ett mästerverk om ondska och tonåriga gruppmekanismer som går helt fel, filmat med en blandning av fascination och äckel som ger en sällsynt stark visuell effekt. Tematiken i Bully går igen i Brotherhood, den bästa filmen som jag såg på årets festival. En film som jag verkligen hoppas i alla fall får svensk DVD - distribution.

Rapport från Stockholms filmfestival: 9. Sista helgen.

Nu är Stockholms filmfestival tyvärr slut för den här gången och här kommer snabbrecensioner av de filmer som jag sett i helgen.


Cyrus var verkligen en hysteriskt rolig skrattfest som snart dyker upp på den ordinarie biorepertoaren. Egentligen är det en vanlig John C. Reilly - komedi maskerad som en indiefilm. Väldigt kul blir det hursomhelst när en medelålders man hamnar i ett svartsjukedrama med sin nya kvinnas vuxna son. John C. Reilly är utan tvekan en av vår tids stora komiker.


Howl var en oortodox biopic om den unge Allen Ginsberg, och den rättegångstvist som följde på publiceringen av den dikt som gett filmen dess namn. Ginsbergs konstnärskap hamnar i fokus vilket känns trevligt. De animerade sekvenserna som illustrerar den omtvistade diktens innehåll är helt otroligt surrealistiska och är en upplevelse utöver det vanliga. Resten av filmen kan tyvärr inte leva upp till denna animationsfest och blir mer av en historielektion, fast en väldigt skickligt berättad sådan.

Night catches us var däremot inte överdrivet imponerande. En lovvärd och återhållsam berättelse ifrån det svart USA 1976 om svarta pantrars försök att undkomma det förflutna. Men det blev aldrig mer än småtrevligt allvar, glöden saknades.


Holy Rollers var något så sällsynt som en chassid - thriller. Baserat på en sann historia berättar filmen om en grupp chassidiska judar som börjar smuggla knark från Europa. Thriller - momenten har man kanske sett förut, men skildringen av chassidenars egna lilla samhälle i New York var verkligen intressant och gav mersmak. Och så har Holy Rollers Jesse Eisenberg i huvudrollen som nog aldrig kommer att kunna fly undan rollen som Mark Zuckerberg i The social network. En socialt obekväm roll som även oavsiktligt (?) spökar här.

Rapport från Stockholms filmfestival: 8. Magnetic Fields At The Movies.

Är Magnetic Fields kreativ kompass och låtskrivare Stephin Merrit ett geni med magiska krafter? Dokumentären Strange Powers om honom och hans orkester visar upp en väldigt privat och undanflyende person som inte verkar gilla att filmas, men med en förmåga att skapa musik utifrån nästan vilken genre som helst.

Magnetic Fields är dock ojämna. Jag minns en dödstråkig konsert med detta meshipster-band på Cirkus för några år sedan, samtidigt är deras senaste albumsläpp riktigt bra. De utvecklas ständigt. Det finns en diskrepans emellan stillhet och nerv som ibland ger explosivt bra resultat. Filmen är också som bäst när den koncentrerar sig på Stephin Merrits kreativa process och relation till de övriga i bandet. Det blir en musikdokumentär utan "roliga" anekdoter om dekadent levande. Det känns befriande.

Rapport från Stockholms filmfestival: 7. LA & Lucas.

Ni som följer min blogg har nog märkt att jag har en förkärlek för filmer med Los Angeles - tema. Såg därför två stycken "back to back" på festivalen idag. Songs from the Nickel var en skakande dokumentär om invånarna i Los Angels slumområde Skid Rom som nu kanske håller på att gentrifieras. Många av de medverkande i filmen bodde på nedgångna hotell med billig hyra. Snäppet bättre än gatan och även naturligtvis en metafor för den mörka baksidan och förfallet av det en gång så välbärgade Kalifornien. Tacksamt nog urartade inte Songs from the Nickel i en misärorgie utan det fanns även utrymme för humor och värme, något som behövdes eftersom vissa scener var rätt jobbiga.

Fina LA-miljöer och tjusigt foto bjöd även Pete Smalls is dead på. En noir-pastisch med kanske inte så subtila (men roliga) hyllningar till Jack Nicholson, och med suveräna Peter Dinklage i huvudrollen. Precis som alltid tar han över varje filmruta han figurerar i, han har en förmåga att skapa stort skådespeleri med små medel. Underhållande och trevlig var filmen nästan hela vägen, men som så ofta med den här typen av filmmysterier tappar den fart på slutet, ibland kan en film bli för smart och ironiskt blinkande för sitt eget bästa.




Slutligen såg jag även dokumentären The People VS George Lucas om hur Star Wars -skaparen retat upp sin fanbas de senaste femton åren med dåliga filmer och försämrade "nya" versioner av den ursprungliga trilogin. Det blev en kul film om nörderiets besatthet men roligast var alla klipp ifrån tributfilmer, där fans skapar sina egna rymdäventyr. En mindre industri som verkar i skuggan av (men överträffar) produkterna ifrån George Lucas storbolags-verksamhet.

Rapport från Stockholms filmfestival: 6. Primtalens ensamhet.

Den italienska bestsellern The Solitude of prime numbers (på svenska Primtalens ensamhet) har blivit film och letar sig säkert upp på svenska biografer så småningom. Men något säger mig att boken (som jag inte har läst) är strået vassare än filmatiseringen .

Som film är The Solitude of prime numbers skickligt gjord rent hantverksmässigt men det lilla extra saknas. Det går för fort och man får aldrig något grepp om karaktärerna. Det går hela tiden att ana den litterära förlagen, vilket verkligen inte ska ses som något positivt. Det betyder inte att filmen är dålig. Det finns flera känslomässigt laddade scener men ofta blir det rätt slätstruket om ensamma själars jakt efter gemenskap.

Rapport från Stockholms filmfestival: 5. Krabba.

Festivalaktuella The Crab är ingen speciellt trevlig film. Snarare en djupt obekväm och misantropisk karraktärstudie om en misslyckad och nedgången akademiker med jättelika krabbliknande vanställda händer, vars handikapp även skapar fantasifoster i hans huvud. Trots detta är det ibland hysteriskt kul om man har humor som är lagd åt det svartsynta hållet. Men mest av allt är den här en väldigt sorglig historia med en socialt självdestruktiv huvudperson som är svår att tycka om. Den här typen av kompromisslösa filmer behövs dock, ju mindre mys desto mer substans. The Crab skriker efter att bli kult men förtjänar bättre än så!