Spela Quintet!

Robert Altman gjorde i princip bara mästerliga filmer under 70-talet. Undantaget som bekräftar regeln är Quintet (som precis har släppts på svensk DVD) ifrån 1979, utan tvekan en av de märkligaste filmer som någon Hollywood-studio har finansierat. Quintet är en obeskrivligt tråkig dystopi, där spillror av en utdöende mänsklighet lever i en ny istid. För att få en guldkant på tillvaron spelar de ett märkligt tärningsspel som kallas för "Quintet". Reglerna framgår aldrig i filmen, vilket bidrar till förvirringen i den segt långsamma storyn. Det här är en film som enbart fanatiska Altman-freaks som jag som måste se allt ska se.

Det roliga med Quintet är att Robert Altman skapade tärningsspelet själv, och att en speltillverkare var på väg att lansera spelet kommersiellt, innan det blev klart att filmen var en oräddbar flopp. Robert Altmans udda sällskapsspel har dock överlevt bland några personer som har bildat små kultliknande grupper som spelar Quintet. Det är säkert roligare än att se filmen.

Om ni själva vill prova på att spela Quintet, hittar ni reglerna här: http://ghostradio.files.wordpress.com/2011/01/quintet-the-rules.pdf. Det enda som behövs för att spela är tärningar och egna spelmarker.

Scifi-Quiz på Filmhuset imorgon onsdag 29/2.

Visst är affischen cool? Imorgon är det alltså Science Fiction-filmfrågesport på Cinemateket i Stockholm. Ta er dit och vinn fina priser, samt förhoppningsvis briljera med era rymdfilmskunskaper. 21.00 visas sedan den rätt genomusla "klassikern" Barbarella ifrån 1968, en film som trots allt är kul att ha sett en gång, och som möjligtvis kommer mer till sin rätt på stor duk. Också har ju Barbarella ett rätt underbart utflippat pseudo-psykedeliskt soundtrack som verkligen andas 1968: Bob Crewe and Charles Fox – Barbarella [Original Motion Picture Soundtrack].

Läs mer om morgondagens Scifi-Quiz här: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2012-02-29&title=Science+fiction-quiz.

Efendi - jag älskar restauranglogotyper med fez.

Jag älskar verkligen etablissemang/restauranger som har en egen logotyp som de kör konsekvent med, som den anspråkslösa Mellanöstern-restaurangen Efendi i Wien. De har till och med sin otroligt coola logga på sin bil, och fezen är självklart pricken över i:et.

100 album du inte visste att du behövde höra #3 It's Time (1962).

Max Roach – It's Time har inte bara ett av världens coolaste skivomslag, utan är även en av musikhistoriens främsta bortglömda mästerverk. Den gigantiska jazztrummissen/kompositören Max Roach arbetade i början av 60-talet med ambitiösa musikaliska projekt som speglade de svarta amerikanernas frihetskamp. På It's Time ifrån 1962 blandar Max Roach en vanlig jazzgrupp med en dynamisk kör, precis i linje med de orädda produktioner som var skivbolaget Impulses kännetecken.

1962 måste det här ha låtit som rena dynamiten, och än idag är It's Time ett album som får dig att börja lyssna på musik med nya öron. För dagens lyssnare påminner de lätt hysteriska körstämmorna och det suggestiva blåset mest om Ennio Morricone, men det här var faktiskt före Ennio Morricone kom igång på allvar med sin epokgörande filmmusik. Lyssnade den italienska mästaren på det här albumet och snodde en del idéer, eller skapade han och Max Roach oberoende av varande liknande musik?

Missa inte The Hurt Locker 21.50 ikväll på SVT2.

På måndag är det Oscars-gala igen, och vi kan vara rätt säkra på att rätt film inte vinner. Det brukar var så att något habilt och kvasi-radikalt drama vinner, medan de verkligt tidlösa filmerna knappt nomineras. Det finns dock undantag. The Hurt Locker ifrån 2008 som visas 21.50 ikväll på SVT2 var en sällsynt värdig vinnare. Det är både explosivt och lågmält spännande när vi får följa en grupp amerikanska desarmeringsexperter i Irak. Förutom att själva jobbet och omgivningarna är livsfarliga, medför en av bombröjarnas macho-hybris att hela teamet risker att bokstavligt sprängas i luften. Samhällskritiken ligger gömd bakom allt nagelbitande raffel, vilket gör att att den här oförglömliga filmen fungerar på flera plan.

Arkitektur - Lego/Lego som arkitektur.

Att Lego har skärpt till sig under de senaste åren visste jag, men att företaget har skapat en ny serie med den modernistiska arkitekturens mästerverk som Lego-modeller var för mig en nyhet. Ett extra plus är naturligtvis att flera av mina favoritbyggnader som The Space Needle, Willis Tower, och Frank Lloyd Wrights Robbie House finns bland modellerna. Hela Lego Architecture - serien är för övrigt ett mindre mirakel av kreativitet, och ett utmärkt exempel på hur Lego de senaste åren även har lyckats nischa in sig på produkter för vuxna (och lillgamla barn, det som alltid varit Legos primär målgrupp).

Läs mer om Lego Architecture här: http://architecture.lego.com/.

Avalon.

Äntligen har då Avalon fått biopremiär. Axel Petersens debutfilm med Johannes Brost som en åldrad festfixare på fallrepet i somrig Båstad-miljö, har prisats på filmfestivaler och lever turligt nog upp till lovorden. Framförallt är det här Johannes Brosts film, han gör en "inte rolig"-roll, och scenerna där han pendlar mellan ren desperation och försök att hålla skenet uppe är storartade. Det är tveksamt om vi kommer få se något mer gripande i en svensk film i år, speciellt den korta sekvens där Johannes Brost i solbrillor äter glass på Båstads tennisstadion är ren filmmagi.

I övrigt pendlar Avalon mellan ett realistiskt porträtt av en ytlig värld av styr av pengar och status, och en lätt surrealism, där det nattliga festandet får en grotesk, närmast skräckartad karaktär. Denna blandning fungerar mestadels, och Avalon förtjänar verkligen att få bli något mer än enbart en kritikersuccé. Allt är inte helt klart i filmen men det ger en som åskådare desto mer att tänka på.

Yes, Avalon är döpt efter Roxy Musics easy listening-ballad ifrån 1982. En liten blinkning åt den tid då filmens huvudpersoner stod på topp.