Mandela at the movies.

Mandela - Vägen Till Frihet som har biopremiär idag är en fin film alla sätt, fast även om det var på tiden att Nelson Mandelas livshistoria fick berättas i ett två och en halv timme långt epos, ryms hans fascinerande livsöde inte i enbart en film. Det blir ofrånkomligen lite väl mycket fragmentarisk framspolning emellanåt. Man kunde ha önskat att filmmakarna hade gjort två-tre filmer istället om Nelson Mandela. Om Bilbos story får tre långa filmer till sitt förfogande, borde även vår jords mest beundrade man kunna få breda ut sig över flera filmer.

Samtidigt är det skönt med en Mandela-film där han själv får spela huvudrollen. I tidigare biopic som Farväl Bafana & Invictus har Nelson Mandela fått dela rampljuset med vita andrarangens - figurer. I Mandela - Vägen Till Frihet finns det ingen vit person som träder fram som orättfärdigt jämbördig med Nelson Mandela. Han själv står i fokus som det sig bör.

12 Years A Slave = Modern Klassiker.

"Modern klassiker" är inget uttryck som man ska begagna sig av för ofta, men 12 Years A Slave är inget annat än just det. Kanske den bästa filmen på tio år, och bland det mest drabbande som ni kommer att få se på en bioduk (det är en film som måste ses på bio). Mer minutiöst exakt filmskapande har sällan setts, och slaveriets banalt brutala ondska framställs utan någon som helst sentimentalitet. Samtidigt är 12 Years A Slave en film om mänsklig värdighet. Huvudpersonen låter sig inte knäckas av all den ondska som oförtjänt drabbar honom, något som paradoxalt ger en strimma hopp åt en film som behandlar ett av historiens värsta illdåd.

Random snapshots from Antwerpen part 2.

Filmlogg vecka 3.

Not Quite Hollywood (Mark Hartley 2008). Skön dokumentär om sjuttio- och åttiotalens australienska explotation-film.

Django Unchained (Quentin Tarantino 2012). Blodigt och bra ifrån Tarantino. Återigen tar han influenser ifrån skräpfilm och lyckas få till något bättre (+ som vanligt vassare dialog än de flesta).

Flykten Från New York (John Carpenter 1981). 80-tals klassiker som i ärlighetens namn har åldrats sådär. Regissörens egenkomponerade filmmusik är idag den främsta behållningen: Various Artists – Escape From New York.

Ssssnake (Bernard L. Kowalski 1973). Galen professor med ormar som specialitet planerar något sällsynt diaboliskt. Riktiga ormar är behållningen med den här skräckthrillern.

The Lost Man (Robert Alan Arthur 1969). Proto-blaxplotation med Sidney Poiter som svart revolutionär. En dussinthriller kanske, men autentiskt ruffiga miljöer gör filmen sevärd. Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=925TsStAUd0&list=PL2C92F90590111F9F  .

Att Vara 20 År i Aurés - Bergen (René Vautier 1972). Hyperrealistiskt om en bataljon franska soldater under Algeriet-kriget. Krigets vanvett och meningslöshet har sällan skildrats såväl på film.

Random snapshots from Antwerpen part 1.