Har bestämt mig för att vara extremt selektiv med att se filmer på Stockholms filmfestival i år. Att tillexempel se åtta dåliga amerikanska indipendentfilmer på en vecka brukar vara det säkraste sättet att drabbas av den stora novemberdepresionen. Då de bästa festivalfilmerna endå brukar gå upp på bio, ska jag i år högst se en handfull filmer. Jag prioriterar dokumentärer. Det känns som det mest unika man kan hitta på festivalen, vilket jag märkt av tidiga års besök.
Efter att ha läst en artikel i DN i veckan om dokumentären Wild combination: A portrait of Arthur Russel blev jag sugen på att gå och se den. Russel var en öppet homosexuell musiker och sångare som hade cello som huvudinstrument. Han gjorde allt från disco till avantgardiska experiment. Hans mål var att överbygga klyftan mellan populär och konstmusik. Russel som dog i AIDS i början på 90-talet fick inget erkännande under sin livstid men har nu på senare år fått stor kultstatus.
Tyvärr måste jag säga att Russels musik inte säger mig något. Hans röst är smågnällig och hans sinne för melodi som hyllas i filmen går mig förbi. Det mesta låter som jobbig performance-musik för gallerier. Dokumentärens behållning var istället intervjuerna med hans föräldrar som kände en uppenbar stolthet över sin udda son och Russels pojkvän, vars skildring av deras förhållande var riktigt ömsint. Det var naturligtvis även kul att få se hjältar som Philliph Glass och Jens Lekman yttra sig, även om jag inte höll med dem i deras superlativ angående Russels musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar