Album som du inte visste att du behövde höra: Confessions Of A Pop Group (1988).

Confessions Of A Pop Group är den oälskade svanesången för Paul Wellers 80-tals projekt The Style Concil, en kommersiell flopp som satte punkt för den mest givande musikaliska fasen i Welllers karriär. Style Council hade inlett med topp-placeringar på hitlistorna, men sedan tappat i popularitet när folk förstod att de inte var The Jam (personligen föredrar jag det oberäkneliga och eklektiska Style Council framför den i sig superb rockorkestern The Jam).

På The Style Council – Confessions Of A Pop Group finns det inga spår av rock, knappt någon hurtig neo-soul heller för den delen. Snarare rör det sig om Paul Wellers version av slickad vuxen pop ifrån sent 80-tal. Det är extremt välproducerat med ekon ifrån såväl jazz som modern dansmusik. Men framförallt finns det något bitterljuvt sorgset i det här albumets kärna. Manifesterat i några av de mest ledsamma sånger som Paul Weller någonsin har komponerat. En popgrupps bekännelse över vad de vill vara för slags band, nämligen raka motsatsen till vad dess publik ville ha.