100 album du inte visste att du behövde höra: #95 The Informant (2009).

Den stora skandalen med förra veckans Oscar-nomineringar var att Steven Soderberghs briljanta och förbisedda film The Informant glömdes bort. Den främsta missen var att Marvin Hamlischs utmärkta soundtrack (Various Artists – The Informant!) inte fick en chans att vinna en guldgubbe. Det är utan tvekan förra årets bästa filmmusik, med ett jazzigt och retrodoftande sound som trots det låter tidlöst. Hamlisch når här en av sina karriärstoppar med lekfulla kompositioner som både förhöjer spänningen i filmen, och fungerar som en trevlig musikupplevelse hemma vid stereon!

Precious.

Egentligen har jag ingenting emot Precious. Det är en ytterst lovvärd film om en ensam och överviktigt tonårstjej som lyckas resa sig trots usla odds när hon stöter på snälla och hjälpsamma medmänniskor som tror på henne. Men mitt stora problem med den här typen av misärskildringar ifrån fattig-USA är att det så ofta blir "Rocky-varning" av det hela. En underskuffad individ visar sig kunna resa sig och slutkontentan blir att den amerikanska drömmen trots allt fungerar. Dessa filmer skulle ibland må bra av lite mer dystra slut.

Men varför gnälla! Precious är på många sätt ett lycko-piller som kanske gör att fler sväljer samhällskritiken. Scenerna med den "problemklass" där huvudpersonen hamnar är helt underbara med livsglada ungdomar som inte tar skit ifrån någon. Och det var ett genidrag att använda sig av "icke-skådisar"i de bärande rollerna. Moniques elaka mamma är en av de mest otäcka figurer på film som jag har sett på länge. Hon ger filmen lite välbehövd svärta.

100 album du inte visste att du behövde höra: #96 Blue Magic (1974).

Det enda som man idag associerar den amerikanska soulgruppen Blue Magic med är den smöriga evergreenen Sideshow. Men gruppen var verkligen ingen "one hit wonder" med bara ett coolt gruppnamn. Deras självbetitlade debutalbum från 1974 bjuder på Philly-soul av högsta klass, de låter som ett svängigare och mer ambitiöst Stylistics. Blue Magic – Blue Magic fångar själva essensen i Phildelphia-soulen och är ett av stilens mest tidlösa ögonblick!

Missa inte Straw Dogs på SVT2 i kväll!

Missa inte den obehagliga och provocerande klassikern Straw Dogs som SVT2 visar 22.45 i kväll. Sam Peckinpahs film från 1971 väckte stor kontrovers när den släpptes på grund av flera våldsamma scener och tveksam kvinnosyn. Det är fortfarande en film vars egentliga budskap kan diskuteras utifrån en mängd synvinklar, i vad som på ytan är en enkel hämndhistoria om en timid matematiker som bosätter sig i sin unga fruns lilla hemstad på den engelska landsbyggden, där provokationer ifrån ortens manliga vita patrask tvingar honom att bruka våld. Både regissören Peckinpah och huvudrollsinnehavaren Dustin Hoffman befann sig på sin kreativa topp när filmen gjordes och Straw Dogs hör till de bådas främsta insatser.

Avsked - bäst på bio just nu!

Vi befinner oss mitt i högsäsongen för kvalitetsfilm på biograferna just nu, och det finns ingen bättre film att se än det finstämt melankoliska japanska dramat Avsked. Filmen fick förra året en oscar för bästa utländska film, och sällan har det priset varit mer välförtjänt. Avsked är en poetiska film som med enkla medel berättar om cellist, när han blir arbetslös återvänder han till sin lilla hemstad på den japanska landsbyggden. Där börjar han jobba som balsamerare på en begravningsbyrå, ett av många föraktat arbete som han visar sig passa förvånansvärt bra för.

Även om själva grundstoryn är enkel, lyckas filmen berätta mycket om liv och död, hopp och förtvivlan, och inte minst generationskonflikter, samt de förändringar det japanska samhället för tillfället genomgår. Allt präglas dock av en behärskad humanism i filmberättande, för Avsked är en film som med minimalistiska medel berättar något stort. Det är dessutom kul att se något ifrån Japan som inte utspelar sig i Tokyo, i fina exteriör/interiör - scener får vi se ett vardagligt Japan där allt är väldig lugnt och stillsamt.

Lyssna på vildingarna!

Det enda som kanske inte har fått tillräcklig uppmärksamhet (förutom scenen där en av vildingarna visar upp två ugglor för en förvånad Max) i hyllningarna av Till vildingarnas land är filmens soundtrack av Yeah Yeah Yeahs-medlemmen Karen O. Karen O And The Kids – Where the Wild Things Are Motion Picture Soundtrack: Original Songs by Karen O and The Kids är en slags drömsk och barnslig, men inte omogen popmusik, med drag av både dagiskörer, lägereldsallsång av "Hootenay" - karaktär och mer svängig indiepop i stil med det Essex Green. Slående bra är det hursomhelst, och dess funktion i filmen är ett skolexempel på hur man ska använda filmmusik. Och vildingarna hörs på soundtracket de med, bara det gör musiken till en smärre sensation (du ser de tidlösa filmscenerna framför dig).

Till vildingarnas land: The Movie!

Vad finns det egentligen att tilläga hyllningskören som har besjungit filmatiseringen av Till vildingarnas land? Det är en film som är gjord för barn i första hand, men som vuxna kan ha stor glädja av utan "vuxna skämt och referenser". Själva vildingarna är oroligt välgjorda utan en massa dumma dataanimationer. Det är kostym och dockanimation av bästa klass. Dessutom är vildingarna helt otroliga personligheter allihop, olika typer av mänskligt betende som blir som en slags allegori över familjen med dess inre konflikter och kärlek. Filmen pendlar för övrig emellan glädje och sorg på ett mycket effektfullt sätt, och slutet är så fint att man nästan börjar gråta!