Missa inte Recount 22.15 på SVT1.

Usch, det här valresultatet var verkligen en mardröm för Sverige som land. Ett annat valutfall som nog få gillade (och de allra flesta beklagar) är resultatet av presidentvalet i USA år 2000. Recount som visas 22.15 på SVT1 i kväll är en väldigt välgjord och välspelad filmatisering från 2008 av rösträkningsskandalen i Florida, med det skandalösa och smutsiga spel som föregick bakom kulisserna hos de inblandade parterna.

Mina damer och herrar The Rolling Stones.

Veckan ut visar Bio Rio (http://www.biorio.se/) vid Hornstull exklusivt dokumentärfilmen Ladies & Gentlemen The Rolling Stones. En filmad konsert ifrån gruppens USA-turné 1972 som när det begav sig bara gick på bio i USA och sedan dess har varit svårtillgänglig. Det här är troligtvis den bästa Stones - dokumentären om man främst är intresserad av gruppens musik och inte allt runt omkring. Bra filmat med totalt fokus på vad som händer på scen och ett band i toppform. Mick Jaggers effektiva scenpersonlighet har nog aldrig fungerat bättre och materialet ifrån Exile On Main Street låter betydligt bättre "live" än på skiva.

100 album du inte visste att du behövde höra #65 This Is Our Music (1961).

Ornette Coleman – This Is Our Music bjuder på en stökig och lite obekväm men samtidigt helt genialsik jazz ifrån musikstilens gyllene epok. Något år tidigare hade Ornette Coleman pekat ut den moderna jazzens färdriktningen med den symboliskt betitlade skivan The Shape Of Jazz To Come som visade att fri improvisation var det nya, något som han tillsammans med sin kvartett behärskade till fulländning på 1961 års album This Is Our Music. Egentligen är det här ingen svår musik. Ornette Coleman hade en slags melodisk grund bakom att allt fritt saxblåsande och hans band är makalöst bra. Det är kanske ingen musik för jazznoviser men det är märkligt mäktig musik om man ger albumet en chans.

Årets visdomsord?

Kulturhusets internationella författarscen är verkligen super. Det är härligt att under ca en och en halv timmes tid få lyssna på sina favoritförfattare som blir utfrågade av kunniga intervjuare. I kväll kunde ytterligare en läggas till raden när jag var och lyssnade på Ian McEwan, vars nya roman Hetta (Solar) jag inte har hunnit läsa än, men som säkert är super då den store britten aldrig skriver något dåligt.

McEwan talade mycket om sin nya bok men kom även in på en del annat. Ett tema som uppenbarligen berörs i Hetta är klimatförändringarna och han sa att det krävs en andra industriella revolution med grön energi för att vår tids stora problem ska kunna lösas. Och de som kommer att göra det är enligt McEwan "the bad guys" som ser möjligheter att tjäna pengar och inte snälla miljöpolitiker. Det tåls att tänkas på och är troligtvis ett helt riktigt framtidsscenario.

Caine är Carter.

Marknadsföringen bakom Harry Brown snor den fras som är förknippad med vad som kanske är Michael Caines mest ikoniska film, det brittiska gangsterdramat Get Carter (Ta Fast Carter) från 1971 som lanserades med frasen "Caine is Carter". Få filmer fångar lika väl gangsterlivets lockelse men även framförallt dess sjavighet. Dessutom bjuder filmen på oförglömliga scener som den där en naken Michael Caine går runt med ett pumphagelgevär i ett slitet bostadsområde. Och visst blev det även ett antal snygga posters.

Caine är Harry Brown.

"Ta lagen i egna händer" är en tämligen slitstark filmgenre. Egentligen är de här filmerna moraliskt förkastliga men de har enligt något märklig logik oftast ett visst underhållningsvärde. DVD-aktuella Harry Brown är det senaste tillskottet med Michael Caine som en pensionär i ett brittiskt miljonprogramsområde om får nog av de kriminella tonåringar som terroriserar kvarteret. Egentligen är Harry Brown en skräpfilm men Michael Caine spelar väldigt bra med en slags återhållsam smärta. Filmens inledning är dessutom rätt magnifik i skildringen av en ensam gammal man som sakta drivs över gränsen. Därefter blir det rätt våldsamt och förutsägbart och alla ansatser till något mer seriöst försvinner.

Claude Chabrol R.I.P.

Den franska filmregissören Claude Chabrol har avlidit och han lämnar efter sig en häpnadsväckande produktiv karriär med ca sextio filmer på ungefär femtio år. Claude Chabrol var en av pionjärerna i den franska nya vågen och gick sedan snabbt vidare med mer kommersiellt (och inte alltid lyckade) inriktade projekt. Även om han var ojämn, gjorde en del usla filmer och ofta tappade stinget ordentlig på gamla dagar, så var Chabrol oslagbar när han verkligen lyckades få till det (som exempelvis den ett par år gamla fina filmen Flicka i två delar).

Det är dock hans bra filmer som man ska minnas Claude Chabrol för. Han gjorde exempelvis den troligtvis bästa ""nouvelle vague" - filmen, Kusinerna från 1959 som är en skrämmande stark studie i ungdomligt misslyckande. Sin kreativa topp nådde han tio år senare när han i skarven mellan sextio/sjuttio-talen regisserade ett flertal förträffliga och stilsäkra thrillers i lantliga franska övre-medelklassmiljöer.