100 album du inte visste att du behövde höra #59 America The Beautiful (1968).

Den amerikanska arrangören, kompositören och vibrafonisten Gary McFarland borde ha blivit en stor stjärna och en portalfigur inom modern jazz, men istället dog han av en spetsad drink 1971 och är idag nästan bortglömd. Det är synd för Macfarland vars musik rörde sig i ett gränsland av jazz, pop och orkestral-musik var ett äkta amerikanskt geni med en förmåga till det oväntade. Hans karriär kom att bli varierande och det främsta beviset för hans storhet är det väldigt ambitiösa konceptalbumet America The Beautiful från 1968.

Gary McFarland – America The Beautiful har undertiteln An Account of its Dissappearance och spelades in 1968 när Gary McFarland av förklarliga stjäl var väldigt pessimistisk över sitt lands framtid. Med utgångspunkt i miljöpolitiska essäer av Marya Mannes ville McFarland göra en instrumentalt tonsatt dikt. Det kanske låter pretentiöst men albumet vibrerar av liv och skaparkraft. Det blir ett stycke musik som både ligger i framkant och bjuder på sublim skönhet. Kanske sextiotalets bästa orkestrala svit?

Guldkorn bland skräp.

Konsthallen Magasin 3 i Stockholm har just nu en utställning där det visas valda verk ifrån deras samling. En bra idé om man betänker det värdelösa i att köpa in konst som sedan inte visas. Men det mest är faktiskt skräp, vilket inte är så konstig om betänker att "revolutionerande" samtidskonst oftast är trist och fånig. Men viss finns det guldkorn bland alla pretentiösa inslag som gör att det kan vara värt att ta en tur till Frihamnen. Who told the chembermaid är exempelvis en alldeles lysande installation där ett flertal TV-apparater visar vad som händer i olika rum på ett hotell och Marcel van Eeeden blyertsteckningar är väldigt suggestiva. Läs mer här: http://www.magasin3.com/se/.

Solitär Man.

Wall Street 2 har väl redan glömts bort och höstens stora insats ifrån Michael Douglas görs inte i den filmen utan i Solitary Man som smögs ut på DVD för några veckor sedan. Douglas gör där en slags inverterad variation på Gordon Gekko-figuren, även om rollgestalten i den här filmen är både slibbigare och har mer djup. Tänkvärt blir det i alla fall om en man vars dödshotande sjukdom får honom att behandla alla i omgivningen illa, men samtidigt ger honom en icke korrekt dos av livselixir.

Solitary Man kan även var den bästa sång som Neil Diamond någonsin har skrivit och den spelades även in av Johnny Cash på ålderns höst. De olika variationerna ger sångens text vitt skilda innebörder när den sjungs av en yngling, respektive en äldre man.

Neil Diamond – Solitary Man - mono.

Johnny Cash – Solitary Man.

Inte bara bio tyvärr.

Filmkritikernestorn Nils Petter Sundgren är nu färdig med sina memoarer. Inte bara bio är både bra och "inte bra". Roligast är anekdoterna om alla stora filmpersonligheter som Sundgren träffat under årens lopp, liksom beskrivningarna av det avslappnat ljuva livet på filmfestivalerna innan kommersen tog över helt.

Men boken präglas även av ett visst slarv och hybris. Det är full med faktafel och upprepningar. Även om Nils Petter Sundgrens livsvisdom inte går att överskatta så blir det ibland lite patriarkalt med alla goda råd och självtillräcklighet. Och som han själv säger, har hans privatliv inte varit så spännande. Lyckat och trevligt, men därmed inte automatisk intressant att läsa om.

Nils Petter Sundgren är helt klart bäst när han koncentrerar sig på film och inte på sig själv. Det är fallet med hans utmärkta reportagebok Samtal i Hollywood från 1969, där han fångar en period i drömfabrikens historia som präglades av förändring och transit. Han samtalar med företrädare för både det gamla och "nya" Hollywood och det blir därmed ett dokument över inledningsfasen av den amerikanska filmens guldålder.

The Comeback Kid.

Resultaten av de amerikanska mellanårsvalen var väl inte oväntat något speciellt överdrivet kul, även om den republikanska segern nog inte ska överdrivas. Partiet kontrollerar faktiskt bara representanthuset och i några stora delstater vann de demokratiska guvernörskandidaterna. Roligast var att Jerry Brown nu åter är guvernör i allas våran favoritdelstat Kalifornien. Han var det senast 74-82 då han som politiskt underbarn tycktes vara framtiden i amerikansk politik (han försökte bli demokratisk presidentkandidat 76, 80 & 92). Då utmärkte sig Jerry Brown som en oortodox guvernör som vägrade bo i guvernörsbostaden och praktiserade zenbuddism.

Hans politiska karriär rymmer dock både en del smällar och nederlag men han har alltid kommit tillbaka, att han nu åter sitter på makten i Sacramento känns nog inte så konstigt för denna originella amerikanska politiker med nio liv. Något som han nu kan behöva då Kalifornien står på ruinens brant och det knappast finns några enkla lösningar på problemen i den delstat som en gång i tiden närmast var utopia.

Och så ännu en film ifrån Woody Allen.

Jag är ett stort fan av Woody Allen och tycker att hans filmer alltid är kul att se. Fast hans fyrtionde film eller så i ordningen, Du kommer möta en lång mörk främling hör inte till hans vassare rullar om man säger så. De känns som om Woody snabbt skrivit ett manus, återanvänt lite gamla kasserade idéer och flyttat hela sceninsättningen till London där finansiering finns.

Missförstå mig inte. Det här är en underhållande bagatell som dock skulle vunnit på att ha Woody Allen själv i rollistan. Företrädesvis i Anthony Hopkins roll, lika lite som Josh Brolin förmår denna utmärkta skådis att agera surrogat - Woody i en gubbsjuk roll med en äldre man som skaffar sig en yngre kvinna. Att rollbesätta en komedi med extremt seriösa och oftast inte överdrivet "roliga" dramaskådisar var ett missgrepp som jag hoppas Woody Allen inte gör igen.

1900 - talets största svensk?

Det finns inte så mycket mer att säga om Henrik Berggrens monumentala Olof Palme-biografi Underbara dagar framför oss som sätter den största politikern (och kanske personen) vi någonsin har haft idet här landet i en historisk kontext än läs, läs, läs.