100 album du inte visste att du behövde höra #48 Inferno (1980).

Den italienska skräckfilmsmästaren Daria Argentos Inferno har nyligen släppts på svensk DVD. En av hans vassare och mest skrämmande filmer trots ett "omöjligt" scenario. Precis som alltid med Argentos filmer är det dock musiken som är bäst. Om Dario Argento brukar använda sig av Ennio Morricone eller det italienska syntrockbandet Goblin som kompositörer till sina filmer, så vände hans sig när det gällde Inferno till Keith Emerson (känd från Emerson, Lake & Palmer).

Det var ett bra val, Keith Emerson – Inferno är ett pompöst och ruggit soundtrack som verkligen bitvis ger kalla kårar. Symfonisk musik av bästa märke med inslag fenomenala körpartier. Keith Emerson lyckas med sina kompositioner och arrangemang föra ut musiken bortom skräckfilmskonventionerna och skapa något eget. Det är därför soundtracket till Inferno blev så hotfullt och storartat.

Luchino Visconti intar Cinemateket.

I februari och mars har Cinemateket en Luchino Visconti retrospektiv, missa inte chansen att se filmer som Rocco och hans bröder, Leoparden, Den Oskyldige och Karlavagnens bleka stjärnor på stor duk. Denna stora italienska regissör kan vara den främsta av de klassiska europeiska efterkrigs - regissörerna. Tråkigt nog har han efter sin död 1976 glömts bort, märkligt om man betänker vilken kraft de flesta av hans filmer har inte minst visuellt. Luchino Visocnti började som neorealist men började snart i sina filmer att skildra en över/borgarklass i dekadent förfall med en blandning av ett avståndstagande och fascination som bara den marxistiska adelsman som han var kunde göra.

Läs mer här: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=Luchino+Visconti.

Välkommen till The Rileys Tony Soprano!

James Gandolfini kommer väl aldrig att helt undkomma Tony Sopranos skugga, men i Welcome To The Rileys lyckas han få till en rolltolkning som nästan inte alls påminner om maffiabossens maner. I Welcome To The Rileys är Gandolfini en beskedlig, rejäl. snäll och genomhygglig man som under en affärsresa till New Orleans börjar ta hand om en tonårig prostituerad. Det hela sker helt utan sexuella avsikter, han ser henne som ett substitut för sin egen avlidna dotter.

Welcome To The Rileys är kanske ingen jättemärkvärdig film, men tack vare James Gandofinis nedtonade skådespeleri lyfter den över det banala. Det är alltid trevligt när en skådespelare får komma loss och spela mot sina egen image i sådana här mys-indiefilmer.

The Rum Diary nu som Romträsket.

Reverb fortsätter med sina utgivningar av Hunter S. Thompson på svenska. Uppenbarligen finns det en marknad för översatta böcker av en skribent som är näst intill omöjlig att översätta. Turen har nu kommit till The Rum Diary som får heta Romträsket på svenska (dålig titel men urtjusigt omslag på den svenska utgåvan).

Hunter S. Thompson skrev den här romanen som bygger på egna erfarenheter om krökande journalister i Puerto Rico i början på 60-talet, men den gavs ut först på 90-talet när han behövde pengar. Det finns brister i den här romanen som ändå är en fin berättelse om paradoxen i ett tillsyns sorglöst men djupt sorgligt dekadent leverne. Och inte minst är Romträsket en föraning om hur Hunter S. Thomspons karriär kunde ha blivit om han inte fastnat i sin tröttsamma Gonzo-roll. Det är seriöst och inte det minsta sökt utflippat.

100 album du inte visste att du behövde höra #49 Trust (1981).

Igår fyllde Elvis Costellos album Trust från 1981 trettio år. Det är min absoluta favoritskiva med Costello och det är även mycket möjligt att det är mitt favoritalbum alla kategorier. Så bra är faktiskt Elvis Costello & The Attractions – Trust. Albumet floppade ordentligt när det släpptes och spelades in när Elvis Costello befann sig som allra lägst rent personligt (albumet spelades "under the influence" för att citera Costello som inte minns mycket ifrån inspelningarna). Men musiken är fantastisk. Det är väldigt eklektiskt med en mängd olika stilar representerade, men allt hänger ihop, främst för att materialet framförs med en sådan intensitet och kraft. Elvis Costello var fortfarande ung och arg här, långt ifrån dagens trivselfarbror, samtidigt visar Trust på en viss mognad i Costellos förhållningssätt till sin musik. Det känns som om albumet är på liv och död, kanske var det därför Trust innehåller hans bästa sånger i karriären (och hans fenomenala kompband The Attractions har aldrig spelat bättre än här, vilket säger en del).

Cinemateket visar idag California Split 19.00 på biograf Victoria.

Idag visar Cinemateket Robert Altmans California Split (eller Jackpot som den heter på svenska) på biograf Victoria vid Götgatan kl 19.00. Missa inte chansen att se denna mästerliga och orättvist bortglömda Altman-film från 1974 om spelberoende på stor duk. Elliot Gould och George Segal spelar två vitt skilda spelartyper som hookar upp i en film som har fler undertoner än man kan ana, allt berättat med Altmans klassiska uppbrutna filmteknik i både bild och ljud. California Split är en rolig film som även är djupt sorglig. Elliot Gould gör sitt livs roll som en flamboyant pratkvarn var snitsiga repliker döljer en djup desperation (dessutom har han på slutet en tejpad i samma stil som Jack Nicholson i Chinatown, en film som även den kom 1974).

Missa inte The Party 02.55 på TV4 lördag natt.

Det är läge att ställa in videon när TV4 visar The Party 02.55 på lördag natt. Ett ensembledrama som inte helt otippat utspelar sig under fest och blir väldigt sevärt tack vare en inspirerad rollbesättning. En insidan - skildring av den "hippa" delen av Hollywood med sköna Kalifornien-miljöer.