Bortglömd Donald Fagen-pärla.

Upptäckte just en sång av min hjälte Donald Fagen, som jag inte tidigare hade hört. Steely Dan-mannen skrev Century's End för filmen Bright Lights, Big City 1988. Donald Fagen spelade in den här dansanta 80-tals funk-dängan mitt under sin tioåriga "paus" emellan sitt första och andra soloalbum, när han var drabbad av en extremt oförklarlig kreativ härdsmälta (eller så inverkade Reagan/Bush - åren extremt dåligt på hans kreativitet, ingen slump att Steely Dan var "nedlagt" under den här perioden). Century's End fungerar utmärkt som en påminnelse om den plågsamt alltför långa väntan på ett nytt musikaliskt släpp av Donald Fagen (eller Steely Dan), och visst är 80-tals estetiken i videon underbar?

Funny Lady.

SVT:s satsning med dokumentärer på tisdagskvällar är verkligen kanon, ännu bättre är att de sedan finns tillgängliga på SVT Play. Nu senast sändes Joan Rivers - A Piece Of Work (se den här: http://svtplay.se/v/2371482/dox/joan_rivers_-_a_piece_of_work). En jättekul och tänkvärd dokumentär om Joan Rivers, USA:s första stora stand up-komiker, trots att hon närmar sig åttioårsdagen med stormsteg vägrar hon att sluta jobba. Med en viss desperation tar hon vilka påhugg i nöjesbranschen som helst för att komma ur en karriärsvacka, chansen till comeback ligger ju runt alltid hörnet. Filmen ställer intressanta frågor om arbetet som drog och substitut för "det verkliga livet", eller är det just jobbet som är själva essensen i våra liv?

Joan Rivers är dessutom för det mesta hysteriskt kul och är en sällsynt knivskarp personlighet. Hennes stand up - rutiner vill man bara ha mera av.

En film med ett bultande hjärta!

Genuint "mysiga" och trivsamma filmer är svåra att hitta, desto roligare när man väl gör det. Isländska (men med enbart amerikaner i rollistan) The Good Heart gick på bio i vintras, troligtvis var det fler än jag som missade den då. Nu har filmen (om en surmulen barägare som tar till sig en snäll hemlös unga man som sin skyddsling) släppts på DVD.

The Good Heart påminner en del om Paul Austers omtyckta gamla regiförsök Smoke. Det är samma New York-original bland rollfigurerna och plötsliga infall i manuset. Baren i The Good Heart frekventeras av den typ av kantstötta individer som man knappt trodde fanns kvar på Manhattan längre, och dessutom spelar en anka en bärande roll i filmen. Bara en sådan detalj gör att man måste älska The Good Heart.

The Black Power Mixtape.

The Black Power Mixtape är ett skolexempel på hur man återanvänder gammalt arkivmaterial på relevant sätt. De gamla svenska nyhetsinslagen om Black Power-rörelsen får tala för sig själva, medan de nutida kommentarerna även de illustreras av arkivmaterial, filmen rymmer ringa "talking heads".

Det gör The Black Power Mixtape till en sällsynt matnyttig historielektion. Det finns en kraft och ilska i de gamla svartvita reportagen som visar ett skabbigt och "ocoolt" fattig-USA, utan människovärde för dess svarta medborgare. Varför medborgarrättsrörelsen inte räckte för många blir därmed väldigt konkret. Intressant är även att den gamla tesen tas upp om att de amerikanska myndigheterna med avsikt lät drogerna flöda i svarta bostadsområden för att knäcka den stolta Black Power- rörelsen. Det ligger något i denna konspirationsteori som tåls att tänkas på.

Blue Valentine.

Filmaffischen till Blue Valentine är en aning missvisande. Filmen är primärt ingen kärlekshistoria utan en rätt osminkad skildring av ett förhållande på upphällningen. Det finns ingen värme eller kärlek kvar i relationen i ett ungt pars äktenskap, vilket får Ryan Gossings allt mer osympatiskt frustrerade make med krympande hårfästa att tappa kontrollen helt i frustration (för första gången ser jag storheten i denna skådis). Michelle Williams rollfigur pendlar å andra sidan mellan irritation och resignation (hon är som alltid utmärkt). Det behövs bara en liten gnista för att allt ska brista.

Den här depressiva berättelsen om två människor som alltmer blivit främlingar för varandra, avbryts med tillbakablickar på hur de träffades, förälskade sig i varandra och blev ihop. Hur gulliga dessa scener än är, finns det något oroande i bakgrunden som pekar på att den här kärlekssagan inte kommer att sluta lyckligt, Det är oerhört effektivt berättat och Blue Valentine lyckas till och med bryta ny mark i den småtrötta genren relationsdrama.

Chans att se svårtillgängliga Jan Troell-filmer på Cinemateket i vår.

Cinemateket har i april/maj en kort Jan Troell-retrospektiv med fyra svårtillgängliga filmer som inte finns utgivna på DVD (läs mer här: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=100+svenska+filmer+du+m%C3%A5ste+se!+april/maj). Jan Troell är en regissör som bäst kan beskrivas som småtråkig men bra. Det som är befriande med hans filmer är att de helt saknar publikfrieri och är fullständigt konsekvent genomförda, dessutom har han en visuell slagkraft i sitt filmberättande som saknar motstycke i det här landet.

Det kan tyckas märkligt att omhuldade och ambitiösa svenska filmklassiker som Här har du ditt liv & Ingenjör Andrées luftfärd bara går att se på Cinematek, men det säger en del om det stora ointresset för vårt eget lands filmhistoria som finns i det här Sverige.

Ingenjör Andrées luftfärd kan även ha svensk filmhistorias snyggaste affisch.

Missa inte Charlie Wilson's War 22.00 på SVT1 i kväll.

22.00 i kväll visar SVT1 Charlie Wilson's War från 2007. En film ifrån Hollywoods senaste storhetstid som redan nu börjar att kännas avlägsen. Regissören Mike Nichols fick här till sin kanske bästa film sedan 70-talet, med en oförskämt underhållande historia om en lat amerikansk kongressman som finner sitt kall i att stödja de rebeller som under 80-talet kämpade mot den sovjetiska ockupation av i Afghanistan. Något som i slutändan skapade det monster som sedan utvecklades till talibanerna och al-Qaida. Tom Hanks är härligt avslappad i titelrollen, men det är som alltid Philip Seymour Hoffman som stjäl showen, här i en "komisk roll" som en oförskämt dryg CIA-agent.