Nite Flights x 3.

På Black Tie White Noise gör David Bowie en fantastisk cover på Scott Walker vidunderligt mäktiga komposition Nite Flights, trolgitvis den finaste sång som detta undflyande geni någonsin har skrivit (en bra version spelades även in på 90-talet av det för mig okända bandet The Fatima Mansions). Nite Flights blev även titelspåret på Walker Brothers sista album ifrån 1978, efter en till början onödig comeback i mitten på 70-talet.

Walker-brödernas tillfälliga återkomst förde dock det goda med sig att Scott Walker efter nästan tio år återfann sin kreativa juice och började skriva egna låtar/var kreativ i skivstudion igen. Nite Flights innehåller bara fyra Scott Walker kompositioner alldeles i början (hans två "bröder" bidrar med resten), men hela albumet präglas av Scott Walkers mörka och dystopiska musikaliska vision. Hade skivan släppts något år senare hade den säkert blivit en framgång, men 1978 var den här närmast elektroniska dyster-popen före sin tid. Tidlöst är i alla fall det mest på  Walker Brothers – Nite Flights.

100 album du inte visste att du behövde höra #8 Black Tie White Noise (1993).

Black Tie White Noise är ett bortglömt "comeback" - album av David Bowie ifrån 1993, inspelat efter tio kreativt förlorade år, först av kommersiella kompromisser och sedan med det misslyckade rock-projektet Thin Machine. På David Bowie – Black Tie White Noise återförenades David Bowie med Chic - mannen Nile Rogers. Tillsammans hade de tio år tidigare gjort Bowies stora succé Let's Dance.

Black Tie White Noise var precis som Let's Dance ett försök att förena klassiskt låtskrivande med modern dansmusik, fast här gick Bowie/Rogers ett steg längre, ingen kommersiell hänsyn togs. Det känns verkligen befriande att höra David Bowie komma loss med sin kreativitet, på en skiva som både är knepig och tillgänglig på samma gång.

Man kan misstänka att soundet idag skulle låta hopplöst daterat (som några senare försök av Bowie att inkorporera ungdomliga dansrytmer), istället har nog Black Tie White Noise aldrig låtit bättre. Tidlös och vuxen musik ifrån en seriös artist som vill ta igen bortkastade år, och att David Bowie för sista gången (?) orkade skriva ett helt album fyllt av topplåtar gör knappast saken sämre.

Back from Vienna!

Jag har varit borta ett tag men nu är jag hemma igen (vilket betyder att det dagliga bloggandet återupptas). Jag har varit på semester i Wien, en väldigt trevlig stad som jag verkligen rekommenderar ett besök. Bland annat kan Österrikes huvudstad skryta med ett Tredje Mannen - museum, världens enda museum tillägnad en enskild film!

Årets tio bästa filmer på bio.

2011 blev av någon märklig anledning året då jag nästan slutade att gå på bio (bortsett ifrån Cinemateket då). Det hade en mängd förklaringar, men de främsta var väl höga biljettpriser och framförallt för mycket oväsen i biosalongerna. Det har gjort att jag allt mer har kommit att vänta in DVD - släppen, för att kunna se film ostört utan störande element som mobiltelefoner, prassel och allmänt prat i stolsraderna.

Även om jag inte har hunnit se senhöstens mest omtalade filmer, har jag i alla fall lyckats få ihop en lista med årets tio bästa filmer på bio. Den står sig rätt bra om du frågar mig (fast i övrigt var väl knappast 2011 något cineastiskt år att minnas).

1. The Tree Of Life.
2. Blue Valentine.
3. Gudar Och Människor.
4. Rio.
5. Dogtooth.
6. Brighton Rock.
7. Rabbit Hole.
8. Enter The Void.
9. Attenberg.
10. Black Swan.

Den bästa svenska icke-dokumentär som jag såg i år var Odjuret, medan årets sämsta film utan konkurrens är Norwegian Wood.

100 album du inte visste att du behövde höra #9 Images (1972).

Jag har inte sett Robert Altmans tämligen svårtillgängliga film Images ifrån 1972, uppenbarligen en Persona - homage/rip-off som inte gick hem hos vare sig kritiker eller publik 1972 (något som tyder på att det är en underskattad film som bör ses om tillfälle ges). Soundtracket till Images av John Willliams finns däremot tillgängligt på Spotify: (John Williams – Images - Original Motion Picture Soundtrack), och kan inte beskrivas som något annat än sensationellt.

Det här var i början av John Williams karriär, innan han blev känd som den traditionella filmmusikens främsta utövare. Soundtracket till Images påminner snarare om Ennio Morricone när han är som mest utflippad, eller  Bernard Hermann med en twist. Det kan kanske förklaras med att John Williams förvisso hade hjälp under inspelningen av den japanska experimentella musikern Stomu Yamashta, det är han som står för de oväntade ljudinslagen på gränsen till oväsen (dock på John Williams instruktioner).

Det här är musik som ibland är genuint obehaglig, bitvis skirande vacker, och totalt fullkomligt oförutsägbar. Synd bara att John Williams inte kom att göra så många fler soundtracks av den här typen under den fortsatta karriären.

Mildred Pierce är här.

Jag var på förhand väldigt skeptisk till Todd Haynes/Kate Winslets fem avsnitt långa TV-serie - remake av Mildred Pierce, ett klassiskt noir-melodram ifrån fyrtiotalet (med Joan Crawford som en hårt kämpande karriärkvinna med en dotter ifrån helvetet). Efter att ha sett det första avsnittet som sändes i söndags är det dock bara att kapitulera (finns att se på SVTPlay: http://svtplay.se/t/171195/mildred_pierce). Det här är den bästa TV-produktionen sedan Mad Men. Scenerna där Mildred förödmjukad tvingas börja jobba som servitris är så sorgliga och samtidigt helt briljant filmade. Om  Far From Heaven var en välgjord pastisch är det här "the real shit", Todd Haynes du är välkommen tillbaka, du måste gör film/TV lite oftare i framtiden.

Mildred Pierce sänds på söndagarna i SVT (och läggs senare tack och lov ut på SVTPlay) men jag tycker även att ni ska försöka ta en titt på den klassiska långfilmen. Snyft-melodram har sällan varit mer otäckt.

Missa inte Ficktjuven 22.45 på SVT2.

Ta en välbehövlig break ifrån alla julförberedelser och se Robert Bressons klassiska och väldigt inflytelserika film Ficktjuven ifrån 1959, som visas 22.45 på SVT2 ikväll. Utan den här minimalistiskt existentiella och krävande filmen om en ensam man som lär sig att behärska ficktjuveriet till perfektion, skulle Paul Schrader troligtvis inte ha skrivit manus till vare sig Taxi Driver eller American Gigolo. Den påverkan som Ficktjuven kom att ha med sin totala kompromisslöshet i filmberättandet och skildringen av en existentiell ensamvarg på drift i tillvaron, kom att både direkt och indirekt påverka de kommande tjugo årens filmberättande i både Europa och USA. Missa inte!