100 album du inte visste att du behövde höra #2 Hotel Shampoo (2011).

Förra årets mest omedelbara popalbum var Gruff Rhys – Hotel Shampoo. Super Furry Animals-medlemmen Gruff Rhys tredje solo-album är ett litet mästerverk i genren vimsig lättpsykedelisk pop. Hela Hotel Shampoo präglas av en lekfullhet och upptäckarglädje som smittar av sig på lyssnaren. Gruff Rhys drar arrangemangen på sina små poppärlor till låtar några varv till, och som alla vet är det oftast då kreativiteten får som mest spelrum, som den bästa musiken skapas.

Missa inte In The Loop 21.30 på SVT2.

För de som inte vill se på Melodifestivalen, erbjuder SVT2 ett utmärkt alternativ i kväll. 21.30 visas den hysteriskt roliga politiska satiren In The Loop ifrån 2009. Kanske den bästa och mest sanna film som har gjorts om politik på åratal, den ligger farligt nära verkligheten trots att det rör sig om en komedi. Med Irakkriget som fond får vi se hur de brittiska och amerikanska politiska världarna krockar, men förenas i den konsultdrivna PR-bransch som vår tids politiska sfär alltmer har utvecklats till. Sådana här underfundigt briljanta samhällssatirer blir alltmer sällsynta, och In The Loop är en film som måste ses.

Missa inte Aldrig I Livet 23.45 på SVT1.

23.45 i kväll visar SVT1 Aldrig I Livet ifrån 1976. En av få Woody Allen-filmer som han varken har skrivit eller regisserat. Istället är det den idag bortglömda mästerregissören Martin Ritt som ligger bakom Aldrig I Livet, en film om kommunistjakten i USA på 50-talet. Woody spelar en medelmåtta som agerar "front" åt svartlistade författare. Filmen var kanske tänkt som en dramakomedi, men är främst djupt sorglig. Zero Mostel gör sitt livs roll som en firad komiker vars liv förstörs på grund av en liten "röd" bagatell i ungdomen.

Titos Cinema.

Den för cineaster mest intressanta filmen på Tempo-festivalen är utan tvekan Cinema Komunisto. En dokumentär om den jugoslaviska filmindustrin, samt inte minst en berättelse om filmälskaren Tito. Jugoslaviens meglomaniska diktator såg i princip en film varje kväll, lockade internationella filmstjärnor till sitt land, beskrevs av Orson Welles som sin tids främsta person, och var personligen djupt involverade i en film där Richard Burton gestaltade honom som actionhjälte.

Nog var Tito en stor personlighet alltid, även om det är lite farligt med filmer som tenderar att glorifiera diktatorer. Det är mycket prat om vilken välordnad stat Jugoslavien var, och mycket lite om det reella politiska förtycket.

Fast Cinema Komunisto handlar primärt om den jugoslaviska filmindustrin, där man lyckades skapa sitt eget Hollywood i Belgrad, specialiserat på subgenren partisanfilm. I praktiken propaganda-filmer som gjordes med baktanken att passivisera befolkningen. Något som fungerade väl fram till Titos död. Den jugoslaviska diktatorns till synes välmående rike var i mycket enbart en filmkuliss.

Cinema Komunisto visas 18.00 på Cinemateket idag och samma tid på lördag på Tempo (Biograf Victoria).

The Joy of Disco.

Disco, den av 70-talets musikstilar som alla först trodde var daterad & död, har lite otippat blivit den som har åldrats bäst, både i musikaliskt och rent populärkulturellt hänseende. Boney M och fula kläder till trots. Passande nog har BBC gjort en folkbildande dokumentär om detta fenomen som förändrade världen mer än man först trodde. Även de största och mest konservativa Disco-hatarna lär ändra åsikt efter att ha sett den här dokumentären.

Shame on you Lego!

För någon vecka sedan berömde jag Lego för deras kreativa nystart de senaste åren. Efter att ha läs Po Tidholms utmärkta DN-artikel (http://www.dn.se/kultur-noje/legomuren-mellan-pojkar-och-flickor) om hur Lego cementerar könsroller med hjälp av riktade modeller för pojkar och flickor, tar jag tillbaka allt beröm. Det känns speciellt trist med tanke på att Lego nästan alltid tidigare har varit en könslös leksak, som appellerar till barnets fantasi, att den danska leksaksjätten numera vill tvinga in femåringar i stereotypa könsrollsmönster känns så oerhört förlegat. Har de glömt bort allt som dess varumärke står för?

Dags för Tempo Dokumentärfilmfestival.

I morgon börjar årets upplaga av Tempo Dokumentärfilmfestival i Stockholm. Passa på att förkovra er i dokumentärer om de mest skilda ämnen (även som radio & konst). Programmet är minst sagt imponerande & det finns säkert än så länge biljetter kvar (fast det är nog läge att boka snarast): http://www.tempofestival.se/.

I samband med Tempo, har även Cinemateket en liten restrospektiv med dokumentärklassiker: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=Dokument%C3%A4rklassiker, och en serie med ett par av den legendariska dokumentärfilmaren Nick Broomfields filmer: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=Nick+Broomfield+och+Joan+Churchill.

Nick Broomfield besöker även Stockholm i samband med Tempo, ta chansen att ställa frågor till denne obekväma sanningssökare på plats!