Weeping Wall.

Tjugofem år sedan Berlinmuren föll och en nyttig påminnelse om att saker och ting ibland kan utvecklas till något bättre. Berlinmuren var länge något konstant, en symbol för en delad stad och kontinent, en påminnelse om att tredje världskriget snart kunde vara här, och den definitiva symbolen för förtrycket i Östeuropa. Inte konstigt att David Bowies instrumental Weeping Wall ifrån 1976 är så deprimerande i all sin melankoliska briljans: David Bowie – Weeping Wall - Instrumental; 1999 Digital Remaster. För fram till muren föll var den inget annat än något att gråta över. Ett monument över människors självgoda ondska där de låsta in sin egen befolkning i ett slags sofistikerat fångläger.

Vill ni vet mer om Berlinmurens tillblivelse, historia, och det faktum att den aldrig lyckades hindra de modiga ifrån att fly, se den denna fina tvådelade dokumentär som nu ligger ute på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2447555/berlinmurens-fall-avsnitt-1 och http://www.svtplay.se/video/2450580/berlinmurens-fall-avsnitt-2.

Filmlogg vecka 46.

Room 237 (Rodney Ascher 2012). Dokumentär om eventuellt (föga troliga) dolda budskap i Stanley Kubricks film The Shining. På tok för nördigt.

Vi Är Bäst! (Lukas Moddysson 2013). I svag konkurrens förra årets bästa svenska film. Är Lukas Moodysson den enda i svensk film som kan få till riktigt levande dialog?

Bye bye DDR.

De var för tjugofem år sedan som Berlinmuren föll. DDR saknas av ingen, förutom av återföreningens förlorare då kanske. Egentligen är det fullkomligt bisarrt att Östtyskland, där det politiska förtrycket var betydligt mer repressivt än i de flesta östländer, så länge sågs som en framtidssaga. Ett av historiens mest välfungerande illusionstrick när DDR:s propagandamakare lyckades framställa ett fattighus helt beroende av pengar ifrån andra (både beskyddaren Sovjet och "fienden" Västtyskland, vars relativa solidaritet i förhållandet till grannstaten tyvärr ofta glöms bort) som ett "lyckat" exempel på auktoritär socialism. De kulöra propagandabilder som ni kan se här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/bildextra-se-propagandabilderna-fran-det-forna-ddr/, visar med all tydlighet att något var fel redan på sextiotalet, synd bara att se få valda att titta ordentligt.

Filmlogg vecka 45.

Tigrero: A Film That Was Never Made (Mika Kaurismäki 1994). Dokumentär där Samuel Fuller och Jim Jarmusch åker till Brasilien för att remisera om ett av Fullers filmprojekt som aldrig blev av. Kul men kanske bara för filmnördar.

Förspillda Dagar (Billy Wilder 1945). Än idag den kanske bästa film som har gjorts om alkoholism. Ett mästerverk som knappt förlorat ett uns av sin kraft på sjuttio år. Scenerna där huvudpersonen ränner runt i ett ogästvänligt New York på jakt efter en drink kan göra vem som helt till nykterist.

Jobs (Mat Whiteley 2013). Syrefattig biopic om Apple-gurun. Människan Steve Jobs kommer bort bland alla röriga affärsintriger.

Brisby Och NIMHs Hemlighet (Don Bluth 1982). Disney-utmanaren Don Bluths första egna animerade långfilm. Fina animationer men nog mest för barn. Segt tempo/ologisk handling gör den idag bara till ett måste för animationsfreak.

Unrelated (Joanna Hogg 2007). Liten brittisk pärla om semesteralienation. Ett utmärkt exempel på så kallad "quiet cinema".

Acceptabla skägg.

Det är november och för många med mig dags för total skägg-hybris (sorry ansiktsbehåringen är ingen modefluga utan här för att stanna). Kylan gör skägget så mycket mer naturligare, men det betyder inte att man kan barbera sig hursomhelst. Ta ovanstående illustration som en guide till hur ni ska behandla eran eventuella skäggväxt.

Filmlogg vecka 44.

I Skuggan Av Ett Tecken (Fritz Lang 1944). Graham Greene - filmatisering som idag känns rätt seg. Fritz Lang är kanske en regissör vars filmer inte har klarat tidens tand alla gånger.

Paradis: Hopp (Ulrich Seidl 2013). Sista delen i regissörens Paradis - trilogi är inte lika stark som de två föregångarna. Trots det är denna kompromisslösa berättelse om ett bantningsläger för tonåringar ett måste. Finns att se på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2440427/paradis-hopp.

Fury (David Ayer 2014). Bästa WW2-filmen på länge. Kanske årets bästa film ifrån Hollywood? Rå och spännande.

Hägringen (Peter Weiss 1959). Svensk avantgardefilms - klassiker som trots en del fina bilder ifrån dåtidens Stockholm, idag mest känns fånig.

Moby Dick (John Huston 1956). Ambitiös filmatisering av denna litterära klassiker, som ändå inte når enda fram. En felcastad Gregory Peck som kapten Ahab är det främsta problemet, men filmens klimax med den vita valen är filmhistoria.

No duck.

Den här något flygrädda ankan finns tyvärr inte med i utställningen I ♥ IT! WHAT IS IT? längst upp i Kulturhuset. Detta trots att den pryder utställningens affisch. Man kan inte få allt, men jag kan verkligen rekommendera ett besök på denna välkurerade samling av avantgardisk skulpturkonst, betydligt bättre än det mer kommersiella skräp som just nu visas på Moderna Museet.

Läs mer om I ♥ IT! WHAT IS IT? här: http://kulturhusetstadsteatern.se/KonstDesign/Evenemang/2014/I-LIKE-IT-WHAT-IS-IT/.