Återanvänd julmusiken ifrån ifjol!

Weeping Willows med god vilja hyfsade julskiva i alla ära, 2014 har inte direkt bjudit på några nya musikaliska smällkarameller. Men för dem som inte riktigt pallar Last Christmas/Mer Jul/Do They Know Is Christmas på ständig repeat går det bra att återanvända förra årets bästa julmusik, något som väl är själva baktanken med musik specifikt komponerad för julen, man ska återvända till dessa örhängen jul efter jul för skapa någon slags känsla av kontinuitet.

Shake Me Pistols On Christmas I'm Alone blev tråkigt nog ingen hit utanför den innersta kretsen förra julen, men i år kanske den kan breaka mer brett om vi alla hjälps åt att sprida dess svängiga julevangelium. Nick Lowes eminenta julalbum ifrån förra året passar även det finemang att ljudsätta julklappsinslagandet med. Ett album som egentligen är för bra för att vara en julskiva. En skiva som funkar lika bra mitt i brännheta juli.

Filmlogg vecka 48.

All The Colors Of  The Dark (Sergio Martino 1972). Giallo med ockulta inslag. Lite fånig emellanåt men satans skickligt gjord.

Nattens Terror (Larry Peerce 1967). Klaustrofobisk ångest när två ligister terroriserar en hel tunnelbanevagn en New York-natt. Lite konstruerad men trots det kanon. Finns att se på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=a3NspheBymc.

Your Friends & Neighbors (Neil LaBute 1998). Pratig film om sex. Välspelad men som så ofta hos LaBute en känsla av för mycket filmad teater.

Supernollan (Carl Reiner 1979). Steve Martins första huvudroll på film. Dumhumor som var en stor succé på sin tid men Steve Martin har varit betydligt roligare sedan dess.

I Was Born, But... (Yazujiro Ozu 1932). Japansk stumfilm om några busgrabbar. Fint tidsdokument men inte så mycket mer. Hans Appelqvists nykomponerade filmmusik synkade tyvärr inget vidare under helgens visning på Cinemateket.

Black Friday?

Göran Greider är som vanligt spot on. På Twitter ondgör han sig över att det amerikanska fenomenet Black Friday nu verkar vara en naturlig del i den ständiga svenska köphetsen. En fullkomligt onödig USA-import som dessutom för mig verkar ologisk. Varför ha en gigantisk rea en månad före jul? Folk måste ju köpa julklappar ändå, så varför inte ta lite bra betalt nu när man har chansen.

I ärlighetens namn är Black Friday - fenomenet ett symptom på något skevt i vårt samhälle. För en hållbar framtid, måste vi shoppa mindre, sluta ha shopping som hobby, livsstil eller tidsfördriv. Meningslöst planlöst handlande i såväl gallerier som mer alternativa shoppingarkader är vår tids föraning om vår civilisations eventuella kollaps. Shoppandet har blivit ett substitut för att fylla tomheten och framtidsångesten i våra liv. Detta måste få ett slut. "Black Friday indeed".

Shake Me Pistol LIVE på lördag!

På lördag är det dags. Då begår den för tillfället utökade enmansorkestern Shake Me Pistol framemotsedd live-debut. Klockan 19-23 nu på lördag tjugonionde november är det releasefest med förband och allt på Teaterlokalen Scenen (Pipersgatan 4 Kungsholmen). Det lär bli ett satans shakeande om inte annat.

Läs mer om Shake Me Pistols releasegig här: https://www.facebook.com/events/719308318155534/?ref_dashboard_filter=upcoming.

Filmlogg vecka 47.

Bakom Stängda Dörrar (François Ozon 2012) Småtråkig men inte ointressant fransk film om en lärare som får sin elev att nästlas sig in hos en klasskamrats familj. Filmens meta-aspekter håller inte ihop.

The Black Panther (Ian Merrick 1977). Hyperrealistisk och skrämmande om den verkliga brittiska rånmördare som kallades för The Black Panther. En förlorad klassiker som pga kontrovers försvann men som nu framstår som en av de bättre brittiska 70-talsfilmerna.

Att Döda John F Kennedy (Nelson McCormick 2013). Historien om Kennedy och Oswald berättas återigen. Välgjord historielektion som knappast bjuder på något nytt.

Modernistisk natt.

Det är natt och i ett av Los Angeles famösa case study - hus betraktar en man den oöverblickbara storstadsdjungeln. Modernismens triumfer kommer snart att vara över, men ännu är det modernistisk natt, något som gör det här legendariska fotografiet av Julius Schulman ifrån 1960 så olycksbådande med facit i hand.

Mike Nichols R.I.P.

Den stora amerikanska film/teaterregissören Mike Nichols har avlidit 83 år gammal efter ett liv väl spenderat. Mike Nichols två första filmer var Vem Är Rädd För Virginia Wolf & Mandomsprovet. Något som gjorde honom världsberömd men som också ställde alla andra filmer han gjorde i skuggan av dessa två odiskutabla klassiker. Mike Nichols fortsatte dock under hela karriären in och ut ur filmindustrin att konsekvent göra intelligenta "vuxenfilmer" av blandad kvalité, med regelbundna fullträffar som påminde om att han aldrig gick att räkna bort. Han var både smart och bred, och hans frånfälle blir en påminnelse om en alldeles nyss svunnen tid när Hollywood fortfarande hade förmågan att göra intelligent underhållning.