Random snapshots from Oslo part 2.

 

Random snapshots from Oslo part 1.

 

Filmlogg vecka 3.

The Hospital (Arthur Hiller 1971). Samhällskritisk fars om kaosartat storsjukhus. George C, Scott är utmärkt som depressiv läkare, men filmen håller inte i längden. Hette Kliniken i Sverige.

Jesey Boys (Clint Eastwood 2014). Oväntat bra biopic om The Four Seasons. Clintans bästa film på flera år och utmärkt användning av bandets musik som ger en omedelbar lust att kolla upp gruppens backkatalog.

Ginger & Rosa (Sally Potter 2012). Estetiskt vacker men tom film om en tonårstjej med atombombsångest i det tidiga 60-talets England. Oengagerande.

Nordens tjusigaste byggnad?

Finns det någon tjusigare byggnad i Norden än Oslos rådhus? Vackert belägen nere vid vattnet, några stenkast ifrån centrala Oslo, är den monumentala tegelbyggnaden modernism när den är som mest stramt genialisk. Influerad av Stockholms stadshus började rådhuset att byggas 1930, men stod p.g.a. andra världskriget först klart 1950. En väntan väl värd.

Feber igen.

Efter att tidningen Pop hade lagts ned kring millennieskiftet, kändes klimatet för seriös populärmusikkritik i Sverige rätt hopplös, men då dök Feber upp. En hemsida som nog var före sin tid. Där skev och recenserade Jan Gradvall, Anders Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson. Ett veritabelt superteam av svenska musikskribenter, vars samlade kompetens täckte in hela det musikaliska spektrat. Feber fanns bara i ca ett och ett halt  år. I början av 2002 lades sidan ned, till stora sorg för alla oss som blivit helt beroende av dess dagliga uppdateringar (något som innan Spotify även gav stora hål i plånboken). Lite senare kom det bästa texterna ifrån Feber i en antologi som man lätt besatt satt och bläddrade i. Nu har den getts ut på nytt, och med den moderna streamingen av musik finns det nu inget som hindrar dig ifrån att få total musikalisk feber.

Filmlogg vecka 2.

Pride (Matthew Warchus 2014). Känslosamt och kul om den brittiska gay-rörelsens solidaritet med den strejkande gruvarbetarna i mitten av 80-talet. Britterna är bara bäst på att göra bra "bred" film.

Att Skiljas (Karin Ekberg 2013). Regissören dokumenterar sina egna föräldrars separation. Sorgligt om två människor som nog aldrig borde ha blivit ihop. Samtidigt ger filmen hopp om det att aldrig är försänt för förändring.

Mördaren - En Helt Vanlig Person (Arne Mattson 1967). Ett par maffig scener där passagerare slängs av tåget och bra filmmusik av George Riedel, men i övrigt mest salongskomedi i denna sega svenska tågthriller. Möjligtvis av intresse för fans av svensk 60-talsfilm.

Morianerna (Arne Mattson 1965). Ännu sämre Arne Mattson-thriller än ovanstående. Till och med för dålig för att vara kalkon. Exempel på att svensk film även under storhetstiden kunde vara riktigt usel.

The French Connection (William Friedkin 1971). Fortfarande närmast oöverträffad snutfilm. Vinner på att ses om dessutom.

Ondine (Neil Jordan 2009). Fin liten film om en fiskare som får upp en okänd kvinna i fiskenätet, vilket sätter igång oväntade händelsekedjor. Det bästa som Neil Jordan har gjort de senaste åren.

Last Stop Fruitvale Station (Ryan Coogler 2013). Starkt om än ibland väl sentimentalt om den sista dagen i Oakland-bon Oscar Grants liv som sköts ihjäl av polis nyårsnatten 2009. Fortfarande en högaktuell film om amerikanskt polisvåld mot unga svarta män.

Filmlogg vecka 1.

Omar Dödade Mig (Roschdy Zem 2011). Filmatisering av verklig fransk rättsskandal. Filmen är bra när den fokuserar på huvudpersonen, en marockansk trädgårdsmästare som blir syndabock, men alltför mycket fokus på hans försvarare drar ned filmen.

Bank Shot (Gower Champion 1974). Lättviktig kuppkomedi där några bokstavligen stjäl en hel bank. Den här typen av folklig underhållning hör inte till den del av den amerikanska 70-talsfilmen som har åldrats bäst. Hette Den Stora Bankstöten i Sverige.

The Stone Roses: Made Of Stone (Shane Meadows 2013). Shane Meadows dokumenterar sitt  favoritbands oväntade återförening. Kul även för oss som inte gillar The Stone Roses.

Gentlemen (Mikael Marcimain 2014). Överlastad och lite ytlig, men även bitvis vass filmatisering av allas vår svenska favoritroman. David Dencik är kanon som Henry Morgan, han kan inte hjälpa att känslan av nedklippt teveserie inte riktigt går att komma ifrån.

Cockpit (Mårten Klingberg 2012). Filmen där Jonas Karlsson klär ut sig till kvinna. Ingen svensk Tootsie direkt.