Regn idag (midsommar)

Det är bara några minuter kvar till midsommar när jag skriver det här och här i Stockholm kommer dagen att dränkas i regn enligt alla prognoser. Något som gör att staden paradoxalt nog inte kommer att vara så öde som den brukar vara i vanliga fall då bara de mest inbitna huvudstadsborna stannar hemma på midsommarafton. En rätt förskräcklig helgdag på många sätta (fylla, förnedrande lekar, äcklig mat, ännu mer fylla). Kanske är det kommande regnet guds straff för att vi syndar, nej jag är inte religiös men gläds nog lite i smyg över att det kommer att bli betydligt jobbigare än vanligt att kröka utomhus idag (och det kan även regna in).

Scott Walker sammanfattar som vanligt regniga dagar bäst - en liten påminnelse om att midsommarafton också kan vara den bästa dagen på året för introspektion.

Torres Blancas.

En mer imposant byggnad än Torres Blancas hittar ni inte i Madrid. Ett av världens arkitektoniska mästerverk och ett utmärkt exempel på organisk arkitektur. Det här bostadshuset stod klart 1969 och det måste väl vara ett mindre mirakel att sådan här lätt subversiv arkitektur kunde uppföras i Francos Spanien. Byggd via en slags cylinderform som genomkorsar hela byggnaden är Torres Blancas något av ett unikum i det arkitektoniska stil som kallas för brutalism, på modet på 60-talet, senare baktalat, men numera erkänd för sin framåtblickande stil och många exempel på ren pur skönhet, där Torres Blancas kan vara det främst exemplet.

Läs mer om Torres Blancas här: http://www.archdaily.com/157209/ad-classics-torre-blancas-francisco-javier-saenz-de-oiza/.

Om ni vill besöka Torre Blancas under en eventuell Madrid-semester, ta tunnelbanan till station Cartagena.

Filmlogg vecka 24.

While We're Young (Noah Baumbach 2014): Helkul tragikomik om att plötsligt befinna sig i medelåldern och lockas av svunnen ungdom. Noah Baumbach levererar igen. Roligaste filmen i år?

Människor Emellan (Lawrence Kasdan 1983): 80-talsklassiker om återförening av en gång radikala babyboomare som i ärlighetens namn är sådär. Kanske fresh när det begav sig men idag mestadels för arrangerad.

Kidnappningen Av Michel Houellebecq (Guillaume Nicloux 2014): Författaren spelar sig själv i pratig lantlig version av Stockholmssyndromet. Fint tidsfördriv men kanske mest för Houellebecq - fans.

En Natt I Havanna (Lucy Mulloy 2012): Vykortsvackra bilder ifrån den kubanska huvudstaden som ändå diskret ger sken av ett stenhårt politiskt förtryck är behållningen i en lovande debut som är väl valpig emellanåt..

Skyscraping Madrid.

Modernistiska skyskrapor är kanske inte det första som man associerar med Madrid, men staden har faktiskt två kluster med väldigt höga hus. Inte mitt inne i stan, men dessa finansskrapor är väl värda en titt.

Pasarela Arganzuela.

Den här smäckra bron hittar ni nere vid Madrids flod. Ett område som på senare år har pimpats upp och nu utgör en oas i denna "stad utan vatten". Höjdpunkten för flodområdet är självklar Arganzuela - bron. Uppförd under tidigt 2010-tal visar den med avtryck att design och funktion kan samverka idealistiskt. Bron är en fröjd att se på, men även att beträda.

Filmlogg vecka 23.

Only God Forgives (Nicolas Winding Refn 2013). Våldsam och inte mycket till story men virtuost fotograferat Bangkok i mörker och neon. Underskattad.

Dying Of The Light (Paul Schrader 2014). Andra magplasket i rad för min favo Paul Schrader. Kalkonthriller med en oinspirerad Nicholas Cage. Nedklippt men nog hopplös oavsett.

Myteriet På Caine (Edward Dmytryk 1954). Klassiker och en av Humphrey Bogarts stora stunder som psykotisk förvirrad kapten i den amerikanska flottan. Pratig och för lång men filmen räddas av Bogie.

Stories We Tell (Sarah Polley 2012). Banbrytande och ibland för privat dokumentär om regissörens familjehemligheter. Finns att se på SVTPlay några dagar till:  http://www.svtplay.se/video/2994431/stories-we-tell/stories-we-tell-avsnitt-1.

Tracks (John Curran 2013). Hypnotisk vacker film om (verklig) strapats med kameler igenom Australiens öken. Utan tvekan en av de senaste årens bästa filmer.

Blue Madrid.

Det är Nationaldag här i landet och jag sitter mest och längtar tillbaka till ett tropiskt varmt Madrid. Staden där det gamla och det nya (och inte längre så nya) existerar otvunget sida vid sida. Illustrerat av bilden ovan som liksom i flera lager täcker in den spanska huvudstadens komplexa själ. Det krävs några dagar för att få Madrid in under huden, men har du väl blivit biten av Madrid stannar staden hos dig för alltid.