Veckans film: Nighthawks.

En film där Sylvester Stallone spelar en snut med helskägg, Rutger Hauer gestaltar en jetsetande terrorist och som utspelar sig i New Yorks discomiljö kan väl knappast vara dålig. Nej det är den inte heller. Polisfilmen Nighthawks från 1981 är en klassiskt tät New Yorkthriller som använder stadens nattliga miljöer på ett utmärkt sätt. Rutger Hauer spelar en extremt karismatisk terrorist med försmak för uteliv som gäckar polisen. Den här typen av skurkroller var Hauer född att spela och frågan är om han gjort något bättre sedan den här rollen.

Jag är inget stort fan av Sylvester Stallone men här gör han en fin nedtonad insats. Det är inte bara skägget som känns inspirerat av Al Pacinos polisporträtt i Serpico. Även den intensitet och känsla av förlust som utmärkte Pacinos roll i Serpico går igen även hos Stallone. Frågan är dock inte om den bortglömda Nighthawks är en bättre film, än ovannämnda klassiker. Filmen kombinerar spänning och fina personporträtt på ett sätt ytterst få filmer lyckas med.

Rapport från Stockholms filmfestival del 1.

Har bestämt mig för att vara extremt selektiv med att se filmer på Stockholms filmfestival i år. Att tillexempel se åtta dåliga amerikanska indipendentfilmer på en vecka brukar vara det säkraste sättet att drabbas av den stora novemberdepresionen. Då de bästa festivalfilmerna endå brukar gå upp på bio, ska jag i år högst se en handfull filmer. Jag prioriterar dokumentärer. Det känns som det mest unika man kan hitta på festivalen, vilket jag märkt av tidiga års besök.

Efter att ha läst en artikel i DN i veckan om dokumentären Wild combination: A portrait of Arthur Russel blev jag sugen på att gå och se den. Russel var en öppet homosexuell musiker och sångare som hade cello som huvudinstrument. Han gjorde allt från disco till avantgardiska experiment. Hans mål var att överbygga klyftan mellan populär och konstmusik. Russel som dog i AIDS i början på 90-talet fick inget erkännande under sin livstid men har nu på senare år fått stor kultstatus.

Tyvärr måste jag säga att Russels musik inte säger mig något. Hans röst är smågnällig och hans sinne för melodi som hyllas i filmen går mig förbi. Det mesta låter som jobbig performance-musik för gallerier. Dokumentärens behållning var istället intervjuerna med hans föräldrar som kände en uppenbar stolthet över sin udda son och Russels pojkvän, vars skildring av deras förhållande var riktigt ömsint. Det var naturligtvis även kul att få se hjältar som Philliph Glass och Jens Lekman yttra sig, även om jag inte höll med dem i deras superlativ angående Russels musik.

Gitarrmongot.

Känner mig lite sugen på att se Ruben Östlunds nya film De ofrivilliga och ladade upp med att gå och se hans förra film Gitarrmongot på Cinemateket. Den var väl minst sagt ojämn och icke linjära blandningar av spelfilm och dokumentär är inte riktigt min grej. Ruben Östlund har dock en egen stil samt en känsla för både komik och tragik som lovar gott. Han framstår lite som en arvtagare till Roy Andersson men ute i verkligheten istället för att skapa artificiella miljöer i en studio.

Gitarrmongot som skildrade diverse vindflyende människor drabbade av det stora svenska vemodet hade sina stunder främst då det blev riktigt plågsamt. En psykiskt sjuk kvinna som börjar tafsa på några ungdomar under en spårvagnsfärd, och då några killar spelar rysk roulet är de scener jag kommer att minnas. Bäst var dock slutet. En liten kille släpper ut något som verkar vara en gigantisk luftmadrass i luften över Göteborg. Folk på gatan stannar till, kan det vara en väderballong må tro undrar de. En fantastiskt ögonblick av svensk filmhistoria.

The hunting of the president.

Såg precis dokumentären The hunting of the president om alla högerkampanjer mot Bill Clinton (Whitewater, Lewinsky mfl) under hans presidentid. Dokumentären var inte speciellt välgjord och svår att hänga med i om man inte minns alla detaljer. Men den hade en poäng. Bill Clinton fick aldrig någon riktig chans att bli en stor president. Istället fick han ägna tid åt att bekämpa anklagelser som hade grund i rykten, lögner och halvsanningar. Då Bill Clinton inte gick att besegra i val, satsade hans fiender allt på att få bort honom ändå. Den amerikanska högern gör allt för att vinna och Obama är härmed varnad. Måtte han klara sig bättre än den förra demokratiska presidenten i kampen mot motståndare som inte skyr några medel.

Missa inte Paris, Texas på SVT2 i kväll!

Klockan 22.30 visas i kväll Wim Wenders Paris, Texas från 1984 på SVT2. Missa inte detta atmosfäriska drama där en förvirrad man letar efter sin försvunna familj i ett mystiskt amerikanskt landskap. Som vanligt när det gäller Wenders är fotot fantastiskt men det blir ibland lite väl pretentiöst. Det kan man dock leva med. En film där birollskungen Harry Dean Stanton har huvudrollen blir per automatik servärd.

Ingen nytändning för Bond!

Efter att ha sett nya bondrullen Quantum of solace är det bara att konstatera att det trots referenser till miljöfrågor och antyd USA-kritik i manuset, rör sig om en högst ordinär actionfilm. Bondfilmer är alltid väldigt mycket en produkt av sin tid och åldras inte bra. Ingen kommer att bry sig om den här filmen om fem år. "Samhällskritiken" i manuset känns lika nervöst sneglade på aktuella trender som det var då bondfilmerna flörtade med blaxplotation och kung fu på 70-talet.

Det mest slående är att den nya seriösa karaktärsdrivna James Bond som introducerades med den förra bondfilmen Casino Royale inte utvecklas vidare här. Man skippar bondbrudar i bikinis och plumpna vitsar men i övrigt är allt som det brukar vara i 007s värld. Daniel Craig verkar redan ha tröttnat på rollen eller så uppfattar inte jag hans ansatser till minimalistiskt skådespeleri. Det känns typiskt att då man väl har gett bondrollen till en bra skådespelare, får han inget vettigare att göra än sina egna stunts. Den enda ljusglimten var en avslappnad Jeffrey Wright som Felix Leiter. Mer Felix i nästa film tack!

A mighty wind.

Såg A mighty wind på svt igår kväll. En rätt rolig folkmusiksparodi av stilen fejkdokumentär, där gamla hjältar från 60-talets "the folk moment" samlas. Men då är genren annars tacksam att driva med. 1960-talets folkmusiksrörelse var ofta präktig och självgod. Man ska komma ihåg att de försköt sin största stjärna Bob Dylan då han började spela elektriskt (och buade ut honom då han gav sitt livs konserter). Alla som sett en intervju med Pete Seeger vet vad jag menar. Filmens höjdpunkt var karaktären Mitch, en totalt drogskadad gammal folkmusikstjärna. Scenerna där han hälsade på hos sin gamla flickvän/duetpartner var hysteriskt roliga. Speciellt då hennes man skulle förevisa Mitch sin modeljärnväg.