Brasilia! Brasilia ! Brasilia!

Årets svenska reportagebok är redan här! Fantasiön av Henrik Brandao Jönsson berättar om den brasilianska huvudstaden Brasilia. En huvudstad som i mitten av 50-talets mitt under modernismens guldålder anlades i mitten av landet, byggd och planerad av den främsta arkitektoniska hjärntrust som gick att uppbringa. Även om staden rent byggnadsmässigt är ett mästerverk som hör till det främsta i världen (och inget annat lika häpnadsveckande har byggts sedan Brasilia-projektet stod klart) kom det brasilianska styrets nya centrum att plågas av flera oförutsedda problem.

Eftersom arkitekterna och stadsplanerarna kom ifrån övre medelklassen så glömde de bort arbetarna, de byggnadsarbetare som uppförde staden fick tillexempel ingenstans att bo och om man bygger en ny storstad i ett fattigt land så är det ofrånkomligt att den drar till sig människor som en sockerbit. Dessutom är Brasilia en stad där bilismen kom att bli det enda sättet att förflytta sig på och där politiker och stadstjänstemän lätt kunde vältra sig i korruption när deras väljare befann sig långt därifrån.

Den stora styrkan i Fantasiön är att Brasilia just skildras ifrån en mängd aspekter (och dessutom är historiken fantastiskt heltäckande). Staden är en utopi och en modernistisk mardröm, en triumf och ett misslyckande, ett monument över både mänsklighetens ambition och högmod, samt både Brasiliens framtid och en hämnande rest ifrån en annan epok!

100 album du inte visste att du behövde höra: #93 Main Course (1975).

Jag vidhåller att Bee Gees är ett underskattat och orättvist baktalat band. Kanske var de för ojämna och produktiva för sitt eget bästa, men under sextio- och sjutiotalen spelade de in mycket bra musik. Allra bäst var bröderna Gibb under deras förlöjligade disco-period under andra halvan av sjuttiotalet. Gruppen gjorde då sin tredje (eller fjärde comeback) efter att först ha börjat med smörpop, för att sedan bli mer progressiva, för att därefter nästan se karriären rinna ut i sanden.

Disco-satsningen visade sig vara ett genidrag (även om det var Philly-soul som bröderna var inspirerade av). Deras fem "discoalbum" är i stort sätt utmärkta och allra bäst är Bee Gees – Main Course från 1975. Albumet innehåller både deras kanske främsta ögonblick, den episka Nights on Broadway och singelettan Jive talking. Resten av albumet är minst lika bra (om inte bättre) och alla som anser att disco är en lättviktig genre bör lyssna på Main Course. En skiva som innehåller sällsynt sofistikerad, arrangerad, komponerad och framförd musik!

Martin Scorseses sämsta film!

Nog för att jag hade låga förväntningar på Shutter Island, filmen bygger på en riktig dålig bok av Dennis Lehane, trailern gav tveksamma vibbar och att Martin Scorsese envisas med att ge sina huvudroller till Leonardo DiCaprio gjorde att jag inte såg fram emot den här filmen av en av alla tiders främsta regissörer, men att filmen skulle vara så här usel kunde jag omöjligt tro. Nog för att Martin Scorsese har gjort mindre bra filmer tidigare men han har alltid varit intressant i sin regissörsgärning. Shutter Island är dock en kalkonfilm hur man än ser på det och det blir uppenbart att klassisk spänningsfilm och skräck verkligen inte är regissörens gebit.

Det enda positiva jag kan säga är att återblicks/dröm-sekvenserna ibland är snygga, men i en bättre film skulle de nog ses som pinsamma. I övrigt bjuds det på segt tempo, ologiska kullerbyttor i handlingen och sällsynt uselt skådespeleri, inte bara ifrån Leo. Ben Kingsley och Max Von Sydow gör tillexempel några av sina karriärers sämsta insatser som "farliga" psykiatriker. Den enda som klarar sig helskinnad ur det här konstnärliga fiaskot är Mark Ruffalo, men å andra sidan verkar han tolka hela spektaklet som ett enda stort skämt!

Mera Christopher Isherwood!

Förhoppningsvis leder filmatiseringen av En enda man att fler upptäcker den utmärkta författaren Chistopher Isherwood. Under sin levnad tillhörde han den kategori författare som var världskändisar, skapade debatt och levde liv som kunde vara hämtade ifrån deras böcker.
Farväl till Berlin från 1939 är Isherwoods mest kända roman och den låg till grund för pjäsen Jag är en kamera som sedan blev den världskända musikalen Cabaret (som senare blev en film som för alltid cementerade bilden av Weimar-erans dekadens). Själva boken är dock inte så glittrig utan snarare tämligen dyster. Den framstår som en av de bästa skildringarna av Berlin strax innan och efter nazisternas maktövertagande. En bok som inte kan sluta på något annat sätt än i djup sorg.

Min favoritroman av Christopher Isherwood är dock den underskattade Världen om aftonen (The world in the evening) från 1945. Den utspelar sig i trettiotalets intellektuella/ jet set-kretsar och sällan har den själsliga tomhet som kan drabba unga människor skildrats så väl. Jag läste boken i en sommar i femtonårsåldern och kommer aldrig glömma de tragiska människoporträtt som författaren målar upp.

A Single Man: The Book!

En enda man gav faktiskt ut på svenska för första gången för ett par år sedan. Det var entusiastförlaget Salamonski som såg till att Christopher Isherwoods självbiografiska roman från 1964 slutligen kom i översättning. Jag måste säga filmen är bättre samtidigt som romanen har ett djupare perspektiv med en mer inträngande skildring av det tidiga sextiotalets kalifornska "suburbia"-värld och kvasiradikala utbildningssystem (precis som i alla filmatiseringar måste man dock välja bort något). Och liksom filmen är boken mästerlig nästan enda till slutet. I den sista fjärdelen av romanen tröttnar man som läsare på huvudpersonens självupptagenhet och ömkande, men innan dess är det här en stor läsupplevelse.

A Single Man: The Movie, eller Mad Men på västkusten.

För alla som är besatta av Mad Men kommer nu en film som ger perspektiv på den framstegsivrande och melankoliska tidsandan ifrån Kaliforniens horisont (och är inte avsnitten i säsong två där Donald Draper gör en utflykt till det utopiska drömlivet där borta i väster helt underbara). En enda man bygger på Christopher Isherwoods roman med samma namn ifrån tidigt sextiotal och berättar om den sista dagen i en äldre homosexuell professors liv. Hans livskamrat har just dött i en bilolycka och han ser ingen mening i tillvaron samtidigt som denna depression ger honom en förmåga att se saker och sammanhang helt klart.

Colin Firth är naturligtvis född att spela den här rollen med sin naturliga stelhet och strikta sätt. Att debutregissören Tom Ford är modeskapare märks också. Han har verkligen njutit av att få till de rätta tidsmarkörerna i allt ifrån heminredning till kläder (och inte minst arkitektur). För en person som jag, som är besatt av Kalifornien och den här epoken, är den här filmen rena julafton.

Men samtidigt saknas kanske det där lilla extra som gör att filmen blir en utmärkt stilstudie och karaktärsdrama, men inte ett mästerverk. Jag är lite kritisk till att regissören inte förhåller sig friare till den litterära förlagan. För precis som i boken är allt utmärkt fram till avslutningen som inte är tillfredsställande, utan nästan pinsam (vilket dock kanske var författarens avsikt). Men varför gnälla, En enda man är ändå en av årets bästa filmer. Den beskriver en tid där allt var perfekt på ytan men där många människor var helt förtvilade inombords.

Fotnot: Om jag nu ska gnälla lite mer så måste jag säga att det var en miss att låta Julianne Moores härligt utlevande men sorgsamma rollfigur spela Serge Gainsbourg på skivspelaren. Så hippa var inte ens tjusiga och bedagade lyxfruar i det tidiga sextiotalets Kalifornien, men kanske i Frankrike däremot.......

Läst i vinter.

Förutom en himla massa Batman, har jag bland annat läst dessa böcker i vinter!

Nog för att vintern har varit svår, men den sextonåriga tjejen som är huvudperson i En helvetes vinter har det garanterat jobbigare. Det är den första bok av Daniel Woodrell som jag har läst och jag hade höga förväntningar som tyvärr inte infriades riktigt. Språket var fint och skildringen av ett bortglömt fattig-USA träffsäker, men samtidigt var det lite småtråkigt emellanåt och spänningsmomenten fungerade inte.

Skjut inte på journalisten var perfekt tunnelbaneläsning. En antologi där olika utrikeskorrar berättar om den fara som deras yrke kan innebära. Som så ofta med den här typen av böcker var det ojämnt, men det är ändå essentiell läsning för alla som är intresserade av utrikesfrågor och de människor som får oss att förstå dem.

Orkar man inte läsa den nyligen bortgångna Howard Zinns Det amerikanska folkets historia (som i ärlighetens namn både är tjock och småtråkig), kan Ronald Wrights Vad är Amerika vara ett alternativ för de som vill läsa om USAs mindre ärerika historia. Det är ingen trevlig läsning om ett land vars uppkomst och utveckling bygger på falska förespeglingar och rövarkapitalism. Kanske blir bilden ibland lite väl onyanserad och ensidig, men i det stora hela har nog författaren rätt om att den mörka sidan av USA alltför ofta dominerar.

The Damned United var en av förra årets isärklass bästa filmer och David Peace litterära förlaga är minst lika bra. Den här boken är en modern klassiker och ett upprättande av den kontroversiella fotbollsmanagern Brian Clough. De partier där vi får följa Cloughs tankar är helt otroliga och även om man som jag är helt ointresserad av fotboll som spel, får du ett utbyte av den här boken.

Freedomland är däremot en riktigt usel film, men inte helt otippat var min favoritförfattare Richard Prices åttahundrasidiga bok betydligt bättre. Kanske lite för lång men samtidigt en mångbottnad roman som är en blandning av kriminalhistoria och ödesdrama. Ingen skriver om det svarta USAs underklass lika bra som Richard Price!