Missa inte Breaking and Entering på TV4 22.10 i kväll.

Breaking and Entering från 2006 som visas på TV4 22.10 i kväll blev den stora regissören Anthony Minghellas (mannen bakom Den engelska patienten & The Talented Mr Ripley) sista film innan hans alltför tidiga död. Även om Minghellas regissörsgärning avslutades i förtid så slutade han på topp. Breaking and Entering var kanske tänkt som en anspråklös mellanfilm men resultatet blev utmärkt. En arkitekt i London inleder en relation med mamman till den invandrarpojke som gjort ett inbrott hos honom, och två helt skida världar i den brittiska huvudstaden möts. Ett plus är att filmen använder sig av Londons diversifierade arkitektur på ett strålande sätt.

Kronisk stad.

Jag känner på mig att Jonathan Lethem kommer att bli en ny favoritförfattare för mig. Hans senaste roman Chronic City är den första bok av honom som jag har läst, och den gav mersmak. I Chronic City får vi följa ett minst sagt udda persongalleri som centreras kring en föredetta tonårsstjärna och en fallen rockkritiker. Huvudtemat i romanen är olika parallella verkligheter. Det som huvudpersonerna upplever behöver inte vara alldeles sant och en underförstådd fråga som ställs är om hela deras New York-tillvaro (det är just de vardagliga, lätt skruvade scenerna från staden som aldrig sover som är bokens styrka) är en illusion, eller om de går ut och in ur olika världar. Mycket lämnas oklart i slutet av den här snårigt konstruerade romanen, som verkligen kräver mycket av sin läsare, men just därför även ger något tillbaka.

Vintage Ellroy.

Clandestine från 1982 är den stora crime & noir - författaren James Ellroys andra bok och den enda som inte har översatts till svenska, vilket gör den till något av den dolda juvelen i Ellroys oöverträffade produktion. Romanen som utspelar sig i slutet av fyrtiotalet kan ses som en förgångare till den Los Angeles - kvartett som utspelade sig under samma tidsperiod och blev författarens genombrott.

Clandestine står dock på egna ben, det är en mycket välskriven och spännande bok med flera oväntade vändningar, som inte känns krystade. Roligast är Ellroys språk som då var långt ifrån lika avskalat som idag. James Ellroy brer sig här snarare ut sig i målande beskrivningar och långa sidohistorier. Vilket visar på att något alltid går förlorat när en författare utvecklas stilistiskt.

Donald Draper förklarar Los Angeles.

Nu då den fjärde säsongen av Mad Men har kickat igång i USA (men inte hos oss) så kan man för att stilla suget efter mera galna reklamare minnas de förträffliga episoderna i säsong två där Donald Draper besöker Los Angeles och Kalifornien, där han möter den nya sköna modernistiska världen. Läs om varför Donald Draper förstår Los Angeles här: http://www.thewrap.com/television/blog-post/mad-men-unbuttoned-california-cool-19472.

100 album du inte visste att du behövde höra #72 The Orginal Soundtrack (1975).

Jag vet inte om så många bryr sig eller ens minns ett av sjuttiotalets mest kommersiellt framgångsrika grupper, den hopplöst pretentiösa och alltför "smarta" kvarteten 10cc. Även om de kan visa upp en nästan oslagbar serie av hits så är deras album lite märkliga och urtypen för den typ av musik där experimenterandet ibland gått lite väl långt. Men 10cc var ett band med melodisinnet i behåll och som dessutom kunde bjuda på gudabenådad stämsång. Gruppens tredje album The Orginal Soundtrack från 1975 låter kanske ibland lite daterad men det är ett album som vinner på tidstypisk charm (pretentioner är ibland en utmärkt grund för stor musik). Det finns en episk slagsida i musiken som bitvis får en som lyssnare att tappa andan. 10cc – The Original Soundtrack är den typ av "guilty pleasure" som man inte kan få nog av. Jag har alltid varit svag för pretentiös radiopop ifrån mitten av 70-talet. Det finns en oskuldfullhet som gick förlorad med punken som fortfarande är intakt.

Jokern sjuttio år!

Ingen har väl missat att Batmans ärkefiende Jokern fyller sjuttio i år. Denna diaboliska och oftast inte alltför "roliga" figur har gäckat Läderlappen genom åren och skapat några av de mest minnesvärda Batman - äventyren, både på film och naturligtvis i serieform. Han har under sin nu sjuttioåriga existens haft lite olika skepnader med det gemensamma att han är fullständigt oberäknelig och att hans kamp mot Batman på många sätt är symbolisk. De är som den goda och onda sidan av samma mynt (sorry Dubbelansiktet), Jokern är allt som Batman inte är och vice versa. I de bästa Jokern-episoderna ställs även den underliggande frågan om det inte är så att också Batman är galen?

Sitt mest ikoniska genomslag fick dock Jokern som alla vet i Heath Ledgers oförglömliga rolltolkning. Hans mycket obehagliga figur blev snabbt en del av det populärkulturella landskapet. Vilket framgår väl av nedanstående nidbild av Obama som dock likaväl kan sägas ha en positiv innebörd (vem säger att socialism är något dåligt).

I det senaste numret av den utmärkta svenska serietidskriften Bild & Bubbla förekommer det en informativ artikel om Joker - jubileet och ett redogörande för seriefigurens intressanta historia.

Jan Halldoff R.I.P.

Jan Halldoff, Sveriges kanske främsta filmregissör genom tiderna, har avlidit efter en kort tids sjukdom. Få verkar idag minnas Halldoff och det är ironiskt att det krävdes hans död för att hans oftast utmärkta filmer ska få någon postum uppmärksamhet. Jan Halldoff regisserade sin sista film 1982 men gjorde under åren 66-82 sexton långfilmer som ofta var publiksuccéer men inte alltid var uppskattade av det kulturella finetablissemanget. Kanske för att Halldoff mestadels gjorde filmer om "vanligt folk" och vägrade att vara utstuderat politisk?

Faktum är att de flesta av hans långfilmer har åldrats synnerligen väl och besitter en sällsynt fräschör, han bildspråk var exempelvis i internationell toppklass. I sina bästa stunder tittade Jan Halldoff in i människors hopplösa tillvaro och visade hur de ändå kämpar vidare, få var lika duktiga på att visa det social spelet som han. Det finns ett vemod i hans filmer som kontrasteras mot en rätt hård jargong. I spännvidden mellan dessa motpoler uppstod i hans bästa filmer en unik laddning.

Jan Halldoffs filmer är dåligt representerade på DVD (hans bästa filmer En dröm om frihet, Korridoren och Det sista äventyret finns exempelvis inte utgivna) och visas väldigt sällan på TV. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu.