Missa inte Ghost World 22.50 på SVT2,

22.50 i kväll visar SVT2 den mästerliga och tänkvärda filmen Ghost World från 2001. Filmen är baserad på ett seriealbum och är en av de första rakt igenom lyckade överföringarna mellan två populärkulturella medium som har en hel del gemensamt. Ghost World handlar om två brådmogna och udda tonårstjejer som är på kant med tillvaron, de blir bekanta med en äldre och kuffig man som saknar ett liv utanför sina hobbies. Deras vänskap utvecklar sig snabbt åt helt fel håll. Steve Buscemi gör sitt livs roll som den "vuxna nörden", en rolltolkning som befriande nog saknar alla ansatser till sentimentalitet.

Det sociala nätverket.

The social network, "filmen om Facebook" är mycket mer än bara en skildring av hur den populära nättjänsten lite av en slump (samt med tur & skicklighet) erövrade världen, men även gav rättsprocesser om vem som var den rättmätiga grundaren. Mästerregissören David Finchers film utvecklar sig till en nästan episk tragedi där det unga datageniet/Facebook - VD:n Mark Zuckerberg trots den oerhörda revansch han tagit förblir en ensam och socialt handikappad gestalt.

Just skildringen av Zuckerberg är filmens stora styrka. Han befinner sig hela tiden utanför de gemenskaper som omger honom och han kan hur mycket han än försöker aldrig riktigt bli en i gänget. Någon speciellt trevlig person är inte Zuckerberg och det är där orsaken till hans ensamhet ligger, han liksom ständigt negligerar omgivningen och stöter kanske omedvetet bort folk. Något ensidigt hjälteporträtt blir därför inte The social network och filmen utvecklar sig till en storartad berättelse om priset för framgång och det mörker som ofta finns i kärnan av den amerikanska drömmen (och att vi får en initierad beskrivning av det hierarkiska livet vid Harvard är även det ett plus).

Henry Selick - festival på Kulturhuset i helgen!

I helgen anordnar Serieteket Henry Selick - festival på Kulturhusets Klarabiograf och det bästa av allt är att det är gratis. Henry Selcik är stop-motionanimatören som gjorde allas våran favorit mysjulmardröm The Nightmare before christmas, men personligen ser jag främst fram emot att äntlgien få se James and the giant peach, en film som aldrig gick på bio i Sverige. Läs mer här http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=1410&ptid=12253&Category=Serieteket.

100 album du inte visste att du behövde höra #60 Sinatra & Strings (1962).

Av Frank Sinatras regelbundna arrangörer var Don Costa den som han alltför sällan nådde storhet tillsammans med. Faktum är att några av Frankies minst relevanta och oengagerade album, där han tolkar "contemporary material" ifrån åren 65-75 har Costa som den troliga boven i dramat. Undantaget som bekräftar regeln är dock deras första samarbete, Sinatra & Strings från 1962 som är en helt otroligt mäktig musikupplevelse. Frank Sinatra – Sinatra & Strings är utan tvekan ett av de fem bästa album som Frank Sinatra någonsin spelade in, vilket säger en del om vilken mästerlig skiva det här är.

Precis som titeln antyder är det här ett album där Frank Sinatra backas upp av stråkar. Dessa är arrangerade med en precision som matchar Sinatras gudomliga röst, sällan har han sjungit bättre än här. Han töjer ut låtarna och hittar fram till ett melankoliskt djup i sångernas kärna. Bland annat i en lång och långsam Night & Day och en hypnotisk förtrollande version av Misty som överträffar alla andra versioner som har spelats in av denna eviga standard.

Somewhere.

Jag har visserligen alltid tycket att Sofia Coppola är en överskattad regissör som gör sökt djupa filmer med mer yta än substans, men hennes senaste film Somewhere tar nog priset i meningslös coolhet. Uppslaget är bra, en sliten skådis om bor på ökända retreaten Chateu Mamont i Los Angeles, tvingas ta hand om sin försummade dotter. Tyvärr blir filmen lika tom och poänglös som huvudpersonen. Det kanske var meningen men det går inte att engagera sig hans öde, det blir bara som en uppdaterad och sämre version av Lost in translation (som i sig inte var så bra heller).

1984.

Om David Peaces omhuldade Red Riding - kvartett kanske är en aning överskattad (även om bok två och tre bitvis är väldigt bra) så är det ingen tvekan om att den brittiska "post-noir" författaren är ett litterärt geni. Ingenstans kommer det mer fram i ljuset än i hans stora roman GB84 från 2004, om den brittiska gruvarbetarstrejken 1984. Med en historisk exakthet och ett brutalt och svårgenomträngligt språk skildrar David Peace strejken som kanske för alltid begravde den brittiska socialismen ifrån båda sidor. Det är en tragedi som målas upp där Thatcher - regimen tog till alla medel för att krossa en stolt men även ibland maktfullkomlig facklig rörelse, David Peace moraliserar dock inte utan låter oss förstå att mänskliga tillkortakommanden parad med idealism ibland inte har en chans mot en cynisk maktapparat. Thatchers maktperiod kan ses som en slags demokratiskt vald fascism och sällan blir den mer tydligt än i den här mästerliga fresken om en mörk brytningstid.

Fin/Fulkultur?

Det är sällsynt men ibland dyker det upp en svensk film som är bra, och inte bara bra för att den har gjorts i det här allt mer mediokra filmlandet. Till det som är vackert har biopremiär idag och har redan gett eko internationellt. Jag förstår verkligen det, för det är en mycket bra och laddad film om maktförhållanden, klass, mental ohälsa och ömsesidigt utnyttjande bland symfonikerna på Göteborgs konserthus.

Bilden ovan säger egentligen allt om vad filmen handlar om. En ung förortstjej grips av den klassiska musiken och lyckas med klassiskt "Tom Ripley" - driv få ett receptionsjobb på konserthuset. Hon ser det som ett inträde till en annan värld men inleder ett allt mer destruktivt förhållande med en medelålders dirigent, vilket får oanade konsekvenser för de båda. Mysgubben Samuel Fröler är en av årets filmelakingar som den dryga dirigenten, otrevligt charmig på ett beräknande sätt och så långt från alla snälla skärgårdsdoktorer som man kan komma.