100 album du inte visste att du behövde höra #40 The Fifth Avenue Band (1969).

Fifth Avenue Band tillhör de grupper som inte ens har fått bli fotnötter i musikhistorien. Bandet släppte sin självbetitlade debut 1969, producerad av två fd Lovin Spoonful - medlemmar, och sedan tog visst karriären slut. Att hitta information om den här gruppen på internet är inte lätt, men det känns synd att det bara blev ett album, för The Fifth Avenue Band – The Fifth Avenue Band är en tämligen oemotståndlig skiva. Tidstypisk kanske i sin tillbakalutad atmosfär med en betoning på groove, samtidigt som fina melodier och en förmåga till fokus finns här. Det är ett album som andas New York och vår i luften. Precis det som man längtar efter just nu.

Bli hög av serier!

En seriefantast som jag är naturligtvis överlycklig över att statusen och intresset för den "nionde konstarten" ständigt ökar i Sverige. Gänget bakom hemsidan Hög av serier postar till exempel extremt initierade podcasts, där de diskuterar seriemediet utifrån olika perspektiv. Läs mer här: http://hogavserier.wordpress.com/.

Ta spårvagnen till Waldemarsudde!

Nu finns det en förträfflig anledning till att åka med den nya spårvagnen "NK-Expressen" till ändhållplatsen Waldemarsudde. Konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde visar nämligen just nu en utställning med den svenska futurist/kubist - pionjären GAN (Gösta Adrian-Nilsson). Finare tavlor har väl knappast målats i den här landet vare sig då eller nu. På grund av sin homosexualitet blev GAN av sin samtid orättvist bortglömd men hans konst kommer leva för evigt. Läs mer om utställningen här: http://www.waldemarsudde.se/gan.html.

Never Let Me Go.

Never Let Me Go är en film som på ytan kan verka intressant men som inte är det. Historien om en slags parallell dåtid där klonade barn uppfostras på internat för att bli organdonatorer, påminner mest om en gråtmild kärlekshistoria för tolvåringar. Never Let Me Go är mer gullig än bra och är långtråkig istället för intressant. Premissen om att filmens huvudpersoner accepterar sitt öde om att sakta vittna bort känns ej trovärdig, vem som helst skulle ju ha försökt undfly en förtidig död i en sådan situation. Carey Mulligan är dock alldeles slående hänförande sorgsen i titelrollen, synd bara att själva filmen var så tom på innehåll.

100 album du inte visste att du behövde höra #41 Nilsson Sings Newman (1970).

Nilsson Sings Newman kan vara ett av de mest generösa album som någonsin har spelats in. Ett relativt okommersiellt projekt som Harry Nilsson sjösatte av den simpla anledningen att han ville göra världen vaken på Randy Newmans låtskrivargeni. En bättre uttolkare av sina sånger än Harry Nilsson har Randy Newman aldrig haft. Harry Nilssons kristallklart sorgsna röst passar perfekt för Randy Newmans lika melankoliska som något udda sånger.

Harry Nilsson – Nilsson Sings Newman är ett samarbete mellan de båda männen, där Randy Newman klinkar på olika klaviaturinstrument bakom Harry Nilsson fenomenala vokala arrangemang. Det gör att albumet får en minimalistisk ton som fångar själva essensen i Randy Newmans geni, den eviga outsidern som skildrar de liv som pågår vid sidan om.

Lizzie & Ziggy.

Bilden ovan är helt underbar. David Bowie och Elisabeth Taylor, båda två exil-britter, möts i Los Angeles 1975, både slitna och inte helt psykiskt friska (även om Bowie stod på sin kreativa topp med Taylors karriär redan här närmade sig sitt slut).

Elisabeth Taylor var väl annars ett tidigt exempel på en filmstjärna som var större än sina filmer. Det är få av hennes filmer som någon minns idag men hennes olyckligt fascinerande privatliv känner väl alla till. Hennes liv utvecklades till grov överdrift av de luxulösa melodram som hon medverkade i på vita duken, och även om hon var en bättre skådis än vad ryktet säger, var hennes (och Richard Burtons) höga gage för ofta medelmåttiga filmer, det främsta symptomet för allt som var fel med Hollywood i mitten på sextiotalet. Men visst gjorde hon bra filmer ibland. 1967 medverkade hon tillexempel både i mästerverket Reflextions in a golden eye & den underskattade The Comedians.

Indignation finns äntligen på svenska.

Nog är det lite indignerade att det tog nästan tre år för Philip Roths stora lilla roman Indignation att dyka upp i svensk översättning (Roth har hunnit ge ut två romaner till under denna tid). Också säger folk att översatt skönlitteratur säljer dåligt. Men varför klaga, det här kan vara den bästa amerikanska roman som ges ut på svenska i år (men usch vad omslaget är fult).

Jag har tidigare skrivit om Indignation här: http://thelastdetails.blogspot.com/2009/03/indignation.html.