Ska ni läsa en bok i sommar? - Läs Yarden!

Nu är väl snart semestern här för del flesta, för de som inte är kroniska bokmalar som jag, innebär det troligtvis en chans till tid att läsa lite litteratur (något som man annars måste välja bort en annan aktivitet för att göra).

Ska ni bara läsa en bok i sommar, måste ni läsa Kristian Lundbergs moderna svenska klassiker Yarden ifrån 2009. Jag läste den i ett svep på midsommardagens eftermiddag och det var en läsning som verkligen grep tag. Kristian Lundberg berättar självbiografiskt om hur han i behov av pengar till livets nödtorft efter en personlig kris, tvingas ta jobb som inhyrd hamnarbetare. I Malmö hamn hjälper inget kulturellt kapital i världen mot livets hårda realiteter. Arbetsmiljön är något som man trodde hörde till 1800-talet eller länder "utan välfärdssystem". Det är det nya Sverige som beskrivs med en pånyttfödd underklass som sliter ut sig för skitlöner under fruktansvärda arbetsförhållanden. Hade fler läst Yarden, kan jag nog garantera att regeringen Reinfeldt inte skulle ha blivit omvald.

Steven Soderberghs Girlfriend Experience.

Ni kanske har missat det, men Steven Soderberghs kreativa juice har flutit på rätt bra de senaste åren. 2009 dök inte bara den mästerliga företagsspionage-thrillern The Informant upp, utan han regisserade även The Girlfriend Experience, en "experimentell" lågbudgetfilm som är regissörens hittills mest lyckade försök att göra en okommersiell arthouse-film.

Med finanskrisen hösten 2008 som backdrop får vi under några fragmenterade dagar följa en call girl i New York. Hon verkar tillfreds med sitt liv och har även en märkligt nog en förstående pojkvän, men sakta börjar hennes liv att ränna. Omvärldens moraliska korruption äter sig sakta in under huvudpersonens skin.

Trots sina uppenbara filmiska kvalitéer dök inte The Girlfriend Experience upp på svenska biografer och filmen har än så länge inte fått någon svensk DVD-distribution. Jag hittade dock The Girlfriend Experience på billig import-DVD, så passa på att se den här filmen om ni får chansen.

Dogtooth - en egen värld för sig.

För några veckor sedan fick äntligen den hyllade grekiska filmen Dogtooth svensk biopremiär, även om det nästan tog två år för filmen att leta sig hit. Distributören Njuta films måste ha kudos för att de ser till att vi kan få se denna storartat annorlunda film på bio.

Dogtooth har hyllats sönder och samman av kritiker, men lever verkligen upp till all hype. En familjefar skapar sin egen värld kring sin villa och låter inte sina barn gå utanför tomten. Det skapas en slags isolerad verklighet där de nu vuxna barnen inte känner till något annat än livet i det egna huset, byggd på de lögner som fadern har diktat ihop för att förklara situationen (vilket både får komiska och fruktansvärda uttryck).

Denna premiss som de senaste åren har haft otäcka paralleller med verkligheten, får dig som åskådare verkligen att tänka till över vad som är normalt och hur lätt det kan vara att manipulera någon annans verklighetsuppfattning, Dogtooth kan även sägas vara en svidande kritik av kärnfamiljen. Aldrig har den skildrats så här instängd och incestuös på film.

Borg & Wimbledon.

Wimbledon pågår visst för fullt just nu, men jag kunde knappast bry mig mindre. Att titta på sport är något som jag alltid har funnit ointressant (för långtråkigt). Däremot har jag ofta fascinerats av olika idrotts-öden och läser gärna välskrivna texter om olika idrottspersonligheter. En av de bästa böcker om sport som jag har läst är Malcom Folleys Borg mot McEnroe, därför tog jag mig med spänning ann Sune Sylvens Björn Borg och Wimbledon som släppts lagom till årets upplaga av gräs-tennisturneringen.

Den spontana känslan av boken är dock tyvärr att den kunde ha varit så mycket mer. Borgs fem Wimbledon-segrar och den avslutande finalförlusten mot McEnroe är idrottshistoria av högsta karat, fast så mycket om Björn Borgs person får vi inte (kanske för att hans liv under de här åren bara var tennis). Det blir mest matchreferat, plus lite Wimbledon-anekdoter. Något som blir till tjatig läsning i längden. Det gör Björn Borg och Wimbledon till en bok främst för tennis-nördar, ni andra bör istället läsa Borg mot McEnroe för att förstå den svenska värdstjärnans storhet.

Du kommer inte undan Olof Palme.

Ett antal Palme-böcker har publicerats de senaste åren, både biografier och kritiska böcker om mordet. Göran Greider anser dock att dessa böcker fokuserar för mycket på Palme som person, gör honom till en isolerad statsman, och glömmer bort den socialdemokratiska rörelse som bar upp honom. För det var ju så att Olof Palme under sin levnad ofta mötte misstro och fientlighet inom den borgerliga offentlighetens kanaler, men däremot fick kärlek och styrka ifrån de egna leden.

Göran Greiders Ingen kommer undan Olof Palme kan därför ses som ett komplement till främst Henrik Berggrens i mitt tycke vidunderligt mäktiga biografi Underbara dagar framför oss. Personligen anser jag att Greider är lite orättvis mot Berggren, jag tycker att hans mastodontbiografi mycket väl sätter Palme i en kontext och redogör för det svunna Sverige med två slags parallella samhällssystem, det borgerliga och det socialdemokratiska.

Vad Greider däremot gör väldigt förtjänstfullt, är att föra in en mer politisk dimension i sin Palme-bok och visa hur väldigt annorlunda Palmes socialdemokrati var i jämförelse med våra dagars "mittenparti". Olof Palme var en radikal socialist anser Greider och underbygger denna tes med exempel på den politik som statsministern förde. Därför blir Ingen kommer undan Olof Palme en slags klagosång över den svenska socialdemokratins förfall som inleddes med mordet på Olof Palme.

100 album du inte visste att du behövde höra #29 Breakaway (1975).

Art Garfunkels solokarriär är kanske ingenting som man behöver kolla in något närmare (till skillnad ifrån hans filmkarriär, ni måste se Nicholas Roegs Bad Timing ifrån 1980 med en briljant Garfunkel i huvudrollen). Det är ett välkänt faktum att Art Garfunkel trots sin änglalika röst behöver Paul Simons genialitet för att komma till sin rätt.

Undantaget är Breakaway, Art Garfunkels andra soloalbum ifrån 1975. Mästerligt producerat av Richard Perry, en av 70-talets stora stjärnproducenter, och med ett utmärkt låturval, blev Art Garfunkel – Breakaway ett album fullt av den perfektionistiskt solindränkta 70-talspop som ligger på gränsen mellan genialitet och för mycket "sockrade" arrangemang. Är man som jag svag för genren är det här albumet rena julafton.

Också rymmer även Breakaway Paul Simon-duetten My Little Town, en tillfällig återförening som ironiskt nog blev den omaka duons största stund. En sång som även fanns med på Paul Simon – Still Crazy After All These Years, ett klassiskt album som även det släpptes 1975.

The End Of Cinema?

Är filmen som medium på väg mot sin ofrånkomliga död? Det finns en del som talar för det och det kan inte bara förklaras med att de stora Hollywood - spektaklen blir allt sämre. Själva filmen som fysisk form håller ju på att ersättas med den digitala filmvisningen som rent krasst är något helt annat än en filmrulle. Filmrullarna blir ju även slitna varje gång de körs i projektorn, för att till sist vitna bort. Filmen är i sig självdestruktiv som förstörs varje gång den visas för en publik på en biograf.

Filmvetaren Jan Holmberg ställer dessa frågor (och många andra) i sin nya essäbok Slutet på filmen O.S.V. En kort och koncis bok som jag verkligen kan rekommendera till alla filmintresserade. Jan Holmberg sörjer att det medium som han älskar inte bara i sin yrkesroll är på upphällningen, och det är lätt att dela hans melankoliska pessimism, även om allt verkligen inte är så nattsvart som han menar. Biobesöket blir väl allt mer sällsynt och filmer förtvinar i arkiven, men även om hundra år lär folk ställa samman rörliga bilder till olika historier, om det då kallas för film är däremot en öppen fråga.