Filmlogg vecka 34.

The Lobster (Yorgos Lanthimos 2015). Kan nog vara årets bästa film. Så smart och ömsint men samtidigt ofta oerhört grym. Kan mycket väl klassificeras som ren skräck.

Flickan Från Tändsticksfabriken (Aki Kaurismäki 1990). Kort och koncist och fullt av misär. Lite väl mycket depp och fram till slutet även tyvärr utan regissörens patenterade torra humor.

Nymphomaniac (Lars Von Trier 2013). Regissörens bästa film sedan Idioterna. Blir allt bättre ju längre tiden går. Försök se båda delarna i ett streck. En film om sexmissbruk som undviker att vara spekulativ.

Tjuvheder (Peter Grönlund 2015). Skildring av misären som finns mitt bland oss bland de längst ner. Har brister i storyn men vinner på brist av sentimentalitet. Något överskattad.

Ariel (Aki Kaurismäki 1988). Vintage Kaurismäki som blandar torr humor med ändlöst vemod. Huvudpersonens tystlåtna kåkfararkompis gör hela filmen.

Pawn Sacrifice (Edward Zwick 2014). Välgjord biopic om Bobby Fischer men inte så mycket mer, även om filmen välgörande nog fokuserar på hans galenskap utan att komma karaktären riktigt nära.

45 År (Andrew Haigh 2015). Välspelad men lite småtråkig emellanåt. Lever inte riktigt upp till hajpen fast Charlotte Rampling är kanon.

Palio (Cosima Spender 2015). Intressant dokumentär om de ytterst märkliga hästtävlingarna i italienska Siena. Finns på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/9947462/palio/dox-palio-avsnitt-1?cmpid=del:tw:pl:20160826:dox-palio-avsnitt-1:pla.

En Främling Mitt Ibland Oss (Sidney Lumet 1992).  Sågad Lumet-film där Melanie Griffiths snut går undercover bland chassidiska judar. Bättre än ryktet och filmen fungerar mot alla odds.

Before The Devil Knows You're Dead (Sidney Lumet 2007). Lumets sista film, kanske hans bästa, väl värd att se om. Finns några dagar till på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/2194262/before-the-devil-knows-you-re-dead.

Filmlogg sensommar 2016.

Tel Aviv (Michael Mayer 2012). Bokstavligen livsfarlig homosexuell kärlek mellan israel och palestinier i spännande och drabbande drama utan de sedvanliga Mellanöstern-klyschorna.

Skuggor I Paradiset (Aki Kaurismäki 1986). Vintage Kaurismäki. Torr humor i dyster (men hoppfull) kärlekshistoria med ett trist Helsingfors som fond.

En Halv Trappa Upp (Andreas Dressen 2002). Oväntade partnerbyten i rolig tysk diskbänksrealism. Väl värd en titt.

The Ploughman's Lunch (Richard Eyre 1983). Manus av Ian McEwan i kristallklar film om den cyniska bourgeoisien i Thatchers Storbritannien i akut form av transit. Mumma för författarens fans och ett fantastiskt tidsdokument, men ibland kanske för "litterär".

Filmlogg vecka 30.

Lyckliga Skitar (Vilgot Sjöman 1970). Helskojig och rapp film (som även kan ha något slags rekord i att otvunget exponera det manliga könsorganet) som kraftig motbevisar tesen om att regissören skulle vara en trist typ utan humor.

Bone (Larry Cohen 1972). Aggressiv svart man terroriserar Beverly Hills-par i regissörens märkliga debut som inte liknar något annat. Otäck och något oklar allegori.

Filmlogg vecka 29.

Still Walking (Hirakazu Koreeda 2008). Ytterligare en fantastisk film ifrån Japans stora regissör. Passiv aggressivitet grasserar när dysfunktionell familj återsamlas. En film som sakta bränner sig fast.

Lunch Hour (James Hill 1961). Kort och koncist om ofullbordad kontorsromans med en märklig tvist på slutet. Sevärd för en fantastisk biograf-scen.

Jordens Salt (Juliano Ribeiro Salgado/Wim Wenders 2014). Vacker och grym dokumentärfilm om den stora brasilianska fotografen Sebastião Salgado, som ändå lyckas förmedla hopp trots de hemskheter som han dokumenterat.

The Neon Demon (Nicholas Winding Refn 2016). Rätt usel film som som vore en het kandidat till årets sämsta film om det inte vore för Cliff Martinez lätt obehagliga filmmusik.




The Jazz Singer (Richard Fleischer 1980). Utskälld remake med Neil Diamon som är rätt underhållande ändå. En fånig film på många sätt som ändå har bett i musiknumren. Ett måste för Neil Diamond - fans om inte annat. Finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=0Xi_2uFhiKU.

Permanent Vacation.

Lite semester just nu skulle verkligen inte skada. Att för första gången på flera år vara hemma i stan i juli är en sällsam upplevelse. Spökstad känns som en träffande beskrivning för stora delar av Stockholm. Bara de unga, gamla, fattiga, ensamma och galna är kvar i staden, mestadels ofrivilligt utestängda ifrån eventuella sommarnöjen. Den tyckande hettan gör att de som trotsar landstället dras ned till vattnet, där en slags artificiell semestertillvaro pågår. Essingeleden brummar på och folk försöker få till la dolce vita ändå vid Hornsbergs strand, störda av den moderna farsoten vattenskoter, vars förare testosterontungt åker fram och tillbaka utan mål. Liksom för att provocera de stockholmare som sätter en ära i att ständigt uppträda distingerat även i trettio graders värme. Lite semester som sagt skulle inte vara fel.

Filmlogg vecka 28.

Private Road (Barney Pratt-Mills 1971). Ungt par försöker undkomma småborgerliga konventioner i lågmäld brittisk film av små ögonblick, utan att för den skull vara särskilt märkvärdig.

The Moon Over The Alley (Joseph Despins 1976). Unik film som närmast kan beskrivas som en diskbänksrealism-musikal. Har en alldeles säregen form av mörk realism i svartvitt (och ger en osminkad bild av dåtidens London).

Duffer (Joseph Despins/William Dumaresq 1971). Olustig och otäck men ständigt fascinerade film om ensam yngling som sitter fast i sadomasochistiskt förhållande med en äldre man. En av de bättre skildringarna av mentalsjukdom på film. Fullständigt unik.

Persepolis (Vincent Paronnaud/Marjane Satrapi 2007). Exemplarisk animerad adaption av det klassiska seriealbumet om livet i 80-talets Teheran. En av 00-talets bästa animerade filmer.

Blå Är Den Varmaste Färgen (Abdellatif Kechiche 2013). Modern klassiker. Ett mästerverk som krossar ditt hjärta.

Straight Outta Compton (F.Gary Gray 2015). Välgjord biopic om NWA. Ok som historielektion men filmen är för lång och förlorar sig i beskrivningar av juridiska turer.

Filmlogg vecka 27.

Love Is Strange (Ira Sachs 2014). Småtrevlig bagatell om äldre bögpar som förlorar sin lägenhet. Tappar lätt fokus, men samspelet mellan John Lithgow/Alfred Molina är en njutning.

Here We Go Round The Mulberry Bush (Clive Donner 1968). Tidstypisk sexkomedi vars enda distinktion är att den är inspelad i en av Storbritanniens sk "new towns". Föga värdig release ifrån BFI:s annars utmärkta Flipside-serie.

En Man Som Heter Ove (Hannes Holm 2015). Svensk blockbuster med hjärta och hjärna. Var helt oförberedd på att filmen skulle vara så gripande.

The Party's Over (Guy Hamilton 1965). Inspelad 1963 i Swinging Londons gryning är det här en sällsamt makaber liten film med beatniks, nekrofili, hålligångtillvaro och ruffiga London-miljöer + filmmusik av John Barry. Censuerad då det begav men numera (tack vare BFI:s Flipside) oklippt.

Willie & Phil (Paul Mazursky 1980). Mazurskys variant av Jules & Jim är ett roligt och bitterljuvt panorama över sjuttiotalet (från NYC till LA) som det upplevdes av de som var med. En av få filmer där huvudpersonerna är cinefiler.

The Romantic Englishwoman/Tillfällig Förbindelse (Joseph Losey 1975) Kanske Joseph Loseys sista stora film. Exemplarisk komplex auteur-cinema om uttråkad engelsk bourgeoisie & märkligheter på kontinentala kurorter.