Early 2017.

Här är vi nu en vecka innan en viss narcissistiskt empatistörd tevepersonlighet intar vita huset. Man vill backa tiden, hoppas att Barack på något sätt ska kunna sitta kvar via en oväntad exekutiv order. Men så blir det inte. Det som känns som ett scenario ifrån någon dålig scifi kommer att bli verklighet. 

Filmlogg jul/nyår 2016/2017.

Ricki And The Flash (Jonathan Demme 2015). Meryl Streep övertygar sådär som hårt kämpande bar-rockare i en film som desperat försöker konstruera någon slags charmig entusiasm.

Lady Och Lufsen (Clyde Geronimi/Wilfred Jackson/Hamilton Luske 1955). Denna animerade klassiker håller ännu. Betydligt obehagligare än jag mindes den.

American Sniper (Clint Eastwood 2014). Schizofren film som både vill vara patriotiskt krigshyllande och en känslig skildring av traumatiserade soldater. Välgjord men moraliskt tveksam.

Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan 2016). Väldigt "slow cinema" där det långsamma tempot gör de emotionella urladdningarna desto effektivare. Lever ändå inte riktigt upp till hajpen.

Inherent Vice (Paul Thomas Anderson 2014). En trevlig omtitt men filmen fungerade föga förvånande bättre på biograf.

Dödslistan/The List Of Adrian Messenger (John Huston 1963). Mysmysterium vars gimmick är förklädda dåtida stjärnskådisar i cameo-roller. Kul men det håller inte hela vägen då filmen som helhet är platt.

Breakin In (Bill Forsyth 1989). Amerikansk Forsyth-film (med manus av John Sayles) med regissörens egensinniga humor intakt. Burt Reynolds gör en stilfull insats som cynisk kassaskåpssprängare med klantig ung protegé.

Hotellet (Kristian Petri 2016). Ofokuserad essäfilm om hotell som lätt spinner iväg till andra ämnen. Ändå kanske värd en titt. Finns på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/11699838/hotellet/hotellet-1.

Nocturnal Animals (Tom Ford 2016). Överskattad metafilm som inte alls lyckas överbrygga de olika episoderna. Amy Adams är utsökt som vanligt men det räcker inte.

Arrival (Denis Villeneuve 2016). Pretentiös scifi för vuxna. En fascinerade film där Amy Adams återigen är super, som ändå kollapsar som ett korthus. Denis Villeneuve är en briljant filmskapare som ännu inte gjort en briljant film. Superb filmmusik signerad Jóhann Jóhannsson.

 

La La Land (Damien Chazelle 2016). Inte riktigt Singing In The Rain men nästan. Troligtvis den bästa musikal som vi kommer att få se på år och dagar. Musiken och koreografin är otrolig och filmen blir bara bättre ju längre den pågår.

 

Martyrs (Pascal Laguier 2008). Våldsam och ofta vidrig fransk skräck (eller våldsporr om man så vill). Det går ändå inte att sluta titta och filmen tar en del oväntade vändningar. Ses på egen risk.

Efter Stormen (Hirokazu Kore-eda 2016). Japans stora regissör levererar återigen en stillsam djupt humanistiskt film. En film om livets resignation och stilla hopp.

 $/Den Perfekta Stöten (Richard Brooks 1971). Helrörig kuppfilm med en smart heist och sunkiga Hamburg-miljöer som inte kan skylla över bristande engagemang.

Back from Prague.

Inledde 2017 med världens bästa tradition, nämligen att spendera de första dagarna av det nya året någon annanstans än hemma. För första gången var jag i Prag och drack enbart ett glas öl. Något som i sig väl är värt ett ett hedersomnämnande?

Gott nytt år!

2016 tar nu äntligen slut och 2017 väntar troligtvis ännu mer ångest. Mannen som snart flyttar in i det vita huset får en mer än något annat att vilja stoppa tiden. Men varför måla fan på väggen. Jag önskar er ett gott nytt år och en bra start på det nya året.

Beware of the Golden Fang.

Har sett om Inherent Vice och det slår mig att den sällar sig till de filmer som gör sig bäst på en biograf. Melankolin försvann liksom lite hemma i tevesoffan och det hela framstod mer som härligt flippad skröna (vilket det kanske är). Filmens mäktigaste ögonblick är och förblir när vår hjälte Doc Sportello får syn på det mystiska brottssyndikatet Golden Fangs högkvarter. En byggnad som tyvärr inte finns i verkligen men fullkomligt skriker ut det sena sextiotalets modernistiska klimax.

Filmlogg vecka 51.

Skottet (Claes Fellbom 1969). Bortglömd svensk film om tonårsbrottsling på flykt. Inte så tokigt och fin socialrealistisk tidskänsla ifrån folkhemmets mer dystra miljöer.

Jag, Daniel Blake (Ken Loach 2016). Klassisk Loach. En film som krossar ditt hjärta.

10 Cloverfield Lane (Dan Trachtenberg 2016). Hade kanske sluppit slutet men innan dess är det här en oerhört originell domedagsthriller. Mest klaustrofobiska filmen i år?

Expresso Bongo (Val Guest 1959). Cynisk showbiz-musikal som hade behövts trimmas men ändå ger en fin bild av dåtidens West End och bjuder på en inblick i den brittiska espressobar-subkulturen.

Brooklyn (John Crowley 2015). En liten pärla till film som stillsamt bjuder på hjärta och smärta. Måste ses!

Oh no, not Xmas again...

Ja, det är väl så här många av oss känner just nu. Det sämsta året sedan andra världskriget är snart slut och vi måste ändå låtsas fira lite lite jul utan snö men med äcklig julmat. Även de som älskar julen över allt annat torde i år känna en aningens avsmak inför denna överdrivet sönderkommersialiserade högtid (att börja spela jullåtar på reklamradion redan i november är ett tecken på att saker och ting gått för långt). Å andra sidan vet vi ju inte om det blir någon jul alls 2017 med tanke på världsläget - kanske ska man passa på att ta en riktig julfrossa?

Bilden ovan är tagen ifrån omslaget till den legendariska svenska musikjournalisten Lennart Perssons julkassett ifrån 1984. Vet ej om den följde med något fanzine eller bara gavs bort till vänner och bekanta, men nu finns kassettens låtar på en Spotify - lista som inte gör någon besviken.