Inherent Vice eller Inneboende Brist som Thomas Pynchons deckarpastisch/sorgesång över en förlorad kalifornisk dröm fick heta i svensk översättning, har nu letat sig upp på vita duken i regi av min absoluta favorit Paul Thomas Anderson. Jag förstod inte mycket av boken när det begav sig, men måste läsa om den nu, för filmen är till stora delar fantastisk. Inherent Vice är hysterisk kul, härligt lång, full med sköna karaktärer, har sylvass dialog, loj stämning, & ekon av Altman, parat med resignerad melankoli, samt är framförallt väldigt pårökt.
Paul Thomas Anderson har alltid varit rolig emellanåt i sina filmer som ofta har präglats av en viss förlösande känsla av gravallvar. Här är det skojigt mest hela tiden, även om alla dråpliga situationer kanske döljer något annat. Handlar Inherent Vice i själva verket om de chanser som gick förlorade med 60-talet? I ett tidigt 70-tals LA cirklar den flummiga privatdetektiven runt mellan de "straightas" repression och förvirrade blomsterbarn. Hans försvunna flickvän representerar kanske den geist i alternativkulturen som vid det här laget var rejält borta, eller så är bara Inherent Vice en skön skröna influerad av dåtida post-noir filmer. Det är nog i alla fall i filmens titel som svaret på vad Pynchon/Anderson vill ha sagt ska sökas, vissa företeelser är redan från början alltför fucked up för att fungera. I vilket fall är det en film att se, se om, och framförallt se på stor duk om ni har möjlighet, storslaget filmad analogt som den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar