De ofrivilliga.

Jag hade först ingen större lust att gå och se De ofrivilliga. Filmen har hajpats sönder i media, i nästan ett halvår nu. Regissören Ruben Östlunds ständiga snack om grupptryck och influenser från "Youtube" stod mig upp i halsen. Har någon hört talas om begreppet "overkill". Det finns en gräns för hur många intervjuer man kan ta del av med samma person.

Allt det släpper då man väl ser filmen. Den är fantastisk och den bästa svenska filmen sedan Darling. Ruben Östlund växlar mellan olika historier som har det gemensamma att de alla behandlar hur rädslan att sticka ut kan leda till katastrof. Bitvis obehagligt men också skildrat med humor. Troligtvis är det en av Östlunds stora styrkor som regissör Men det mest frapperande med De ofrivilliga är att personerna pratar och bär sig åt som folk gör mest. Svensk film känns ofta konstlad. Det är inte fallet här, det känns så dokumentärt att man sitter och ryser i biofåtöljen.

Rapport från Stockholms filmfestival del 3.

Det blev bara tre filmer på filmfestivalen i år. Kanske lika bra det. Jag avslutade med den film jag sett fram emot mest, dokumentären Gonzo: The life and times of doctor Hunter S Thompson. En tämligen konventionell dokumentär, där huvudpersonens liv behandlas kronologiskt med inslag av gamla bilder och filmsekvenser. Det blandas med intervjuer av allehanda mer eller mindre kända personer som kommer med anekdoter och åsikter. Hunter S Thompson har haft ett liv som är unikt och han är en fascinerande figur. Dokumentären blir därför skamlöst underhållande. Det roligaste är att se TV-klipp på en ung och mycket seriös Hunter S Thompson. Hans lugna intryck där visar hur hans karriär kunde ha blivit.

På många sätt är hans är livshistoria tragisk. Han var en extremt begåvad skribent som blev fast i sin egen image. Hans utflippade "Gonzo" journalistik var i början nyskapande men fastnade snabbt i klichéer. Samtidigt som han blev en kändis drabbades han av skrivkramp och skrev ytterst lite av vikt från 70-talets mitt. Han blev en superstjärna som inte levererade. Han kunde åka iväg på prestigeuppdrag och stanna på hotellet och kröka. Ett osedvanligt slöseri av en stor talang. Det känns underförstått att mycket av Thompsons förvandling till en påtänd karaktyr har att göra med hans besvikelse över samhällsutvecklingen i stort. Han var en person som var djupt engagerad i sitt lands politik på ett personligt plan. Men istället för den progressiva utveckling han förväntade sig i slutet av 60 - talet blev resultatet en massiv konservativ motreaktion.

Hans bitterhet över detta är tydlig i hans sista betydande verk Fear and loathing on the campaign trail från 1972. Den kandidat som han där förgäves lite skamlöst puffade för, George McGovern medverkar även i dokumentären med flera intressanta synpunkter. Att denna kloka man aldrig fick bli president i USA måste ses som en av 1900 - talets stora tragedier.

Campbell & Lanegan på Debaser!

Bestämde mig helt spontant för att gå och se Isobel Campbell & Mark Lanegan då de spelade på Debaser nu ikväll. Queens of the stone age sångaren Lanegan har en härligt gruffig röst som ekar av gamla hjältar som Johnny Cash och Leonard Cohen. Den passar dessutom perfekt att sjunga de neoklassiska folkrockballader som duon har på repertoaren. Problemet är att den fd Belle & Sebastian-baben Isobel Campbells väna röst helt drunknar i duetterna med Lanegans karakteristiska stämma. Den riktiga magin förmår då inte att uppstå.

Isobel Campbells scenskräck är dessutom påtaglig och hon känns inte helt komfortabel med att spela live. Man kan även fråga sig om Debaser var rätt spelställe för duon rätt lungna musik. Det känns alltid fel då musiken från scen konkurerar med ljudet från baren. Därför var de mer röjiga numren bäst. Där fick bandet en chans att spänna musklerna lite och det blev rätt bra drag. Speciellt i de sista låtarna. Men efter en vass cover av Ramblin man som extranummer valde de att stiga av, då de precis hade blivit varma i kläderna.

Missa inte Himmel över Berlin på SVT2 i kväll!

SVT2 avslutar sin Wim Wenders-serie med att visa Himmel över Berlin från 1987 klockan 22.30 ikväll. Filmen där några änglar stiger ner på jorden och beblandar sig med de dödliga är kanske Wenders sista stora film. Här finns det fortfarande substans bakom alla pretentioner. Det är dessutom en storartad skildring av Västberlin i slutet av 80-talet, plus att Peter Falk spelar sig själv!

Rapport från Stockholms filmfestival del 2.

Har hört rykten om att Oliver Stones George W Bush - biopic W inte kommer att gå upp bio i Sverige. Filmer om amerikansk politik blir sällan blockbusters här (eller i USA heller för den delen). Då den nu visades på filmfestivalen tyckte jag att det var lika bra att slå till då det finns få gener jag gillar så mycket som just filmer om amerikansk politik. W är en ordentlig uppryckning för Oliver Stone och det bästa han ironiskt nog gjort sedan Nixon, en film om en annan president. Stone är nästan förlåten för pinsamheter som Alexander och World trade center men vi får se om det rör sig om en tillfällighet.

W behandlar främst förspelat till Irakkriget och tillbakablickar på den utskällda presidentens ofokuserade ungdom. Rollbesättningen är klockren med Richard Dreyfuss som en elak Dick Cheney, Jeffrey Wright som en frustrerad Colin Powell som ingen lyssnar på och framförallt en lismande Toby Jones som stjäl showen med sitt komiska porträtt av Karl Rove. Josh Brolin i huvudrollen gör sitt bästa för att imitera Bush. Problemet är att det ibland blir lite väl mycket karaktyr över det hela. Det finns ett obehagligt drag över Bush som Brolin inte fångar. Istället framstår presidenten som lättsam men kanske lite enkelspårig.

Naturligtvis stämmer detta och det är skrämmande hur en sådan person kunnat sitta åtta år på världens viktigaste jobb. Det är något Oliver Stone kunde ha problematiserat mer. Filmen skulle då få det djup den nu saknar. Det blir lite väl skissartat ibland. Scenerna innefrån vita huset där Bush duperas av sina "elaka" rådgivare ger en skrämmande aning om hur det faktiskt gick till, och hur Bushs brist på reflektion ledde landet och världen rakt in i en katastrof

Annars är filmens kärna konflikten mellan George Bush sr och jr. Drivkraften för George W Bush verkar vara att visa för sin pappa att han duger och få dennes erkännande. Ett personligt "drive" som först gjorde honom till guvernör i Texas och sedan till president. Pappa Bush verkar enligt filmens tolkning ha varit livrädd för att hans "no good son" skulle kunna inneha ett politiskt ämbete. I pappans ögon är sonen ett misslyckande även då han lyckats. Vilket tyvärr har visat sig stämma.

Vägen.

Cormac McCarthys Vägen(The Road) fick Pulitzerpriset förra året. Kanske är det därför han nu äntligen har blivit översatt till svenska igen. Och vilken översättning det är sedan. Jag har svårt att tro att något av Cormac McCarthys exakta och lite torra prosa har försvunnit i processen. Det är alltid ett nöje att läsa författare som behärskar det skrivna ordet såväl som han gör.

McCarthy bryter ny mark i Vägen då han lämnar det mytomspunna amerikanska westernlandskapet för att istället leverara en framtidsdyspoti. Boken utspelar efter en gigantisk katastrof där de flesta människor är döda. De överlevande slås för sina liv till varje pris i resterna av en förstörd civilisation. En far och hans son försöker i denna grymma värld ta sig till kusten och hitta vad fadern referar till som de "goda människorna".

Som vanligt får man ta sig den tid det tar att läsa en bok av Cormac McCarthy. Tempot är långsamt och stora delar boken tas upp av faderns letande efter mat åt sig och sin son. Det är dock oavbrutet fascinerande. Speciellt då det är en framtid som kan vara möjlig. Det finns faktiskt kärnvapen som kan förstöra vår värld på bara några ögonblick.

Vägen kommer snart också som film med vad jag förstår Robert Duval i huvudrollen. Det låter lovande. Vi får bara hoppas att den håller samma klass som den mästerliga förra McCarthyfilmatiseringen No country for old men.

Missa inte Kärlek 65 på SVT1 i morgon efrtermiddag!

Sverige genom tidernas största filmregissör är det Ingemar Bergman kanske? Knappast det är utan konkurrens Bo Widerberg. En regissör som då han var som bäst kunde mäta sig med de utländska mästarna. Klockan 13.35 på tisdag visas en av hans bästa filmer Kärlek 65 på SVT1. En tidstypiskt experimentell film med Keve Hjelm som en regissör och människorna omkring honom. Filmen är uppenbart självbiografisk och har sin höjdpunkt i fantastiskt filmade drakflygningsscener.