Vintage Cohen.

Okey, ni måste se Bird On A Wire, den "förlorade" dokumentärfilmen om Leonard Cohen på Europaturné 1972: http://svtplay.se/v/2440767/dokumentarfilm/leonard_cohen_bird_on_a_wire. För några år sedan hittade man filmrullarna till den här filmen som alla trodde var borta för alltid, och nu går det att se det här fascinerande tidsdokumentet ifrån när Leonard Cohen inte hade hunnit bli en mysgubbe, utan kunde vara totalt subversiv när andan föll på.

Själva turnerandet är dock inget som Leonard Cohen verkar njuta av speciellt mycket, trots fyllda konsertsalar och "Cohen-mania". Han är grinig och motvillig i sin stjärnroll, totalt distanserad ifrån all showbiz-cirkus som pågår. En seriös konstnär som råkade bli rockstjärna. Dessutom är ljudsystemet trasigt och flera konserter måste avbrytas i förtid. Långt ifrån den professionalitet som utgör dagens konsertverksamhet.

Det är just de repetiva och långtråkiga aspekterna av turnélivet som Bird On A Wire fångar bäst. Dessutom är avsnitten ifrån Israel bara de en anledning till att se den här filmen. Israeliska kids hyllar sin hjälte som inte vet hur han ska hantera all beundran.

Det hemliga i det urbana.

Ni måste läsa Göran Dahlberg essä-bok Hemliga städer: Rädslans urbana former. Det är något av den mest insiktsfulla och välskrivna samhällskritik som jag har läst på länge. Göran Dahlberg beskriver hur de hemliga städerna sprider sig över hela världen, både i form av kåkstäder och "gated communities". Båda boendeformerna blir en slags egna städer inom staden och existerar parallellt med den "officiella" urbana miljön. Samtidigt är avstånden mellan dessa både motpoler inte alltid så stora. De angränsar ofta till varandra och många i slummen arbetar exempelvis i de inhägnande villastäderna.

I boken tar även Göan Dahlberg upp mer specifikt "hemliga" städer som inte finns utsatta på kartan eller är olagliga bostäder i underjorden. Även det är fascinerande läsning om hur människan i trängda lägen kan bosätta sig i praktiken överallt.

Göran Dahlberg har tidigare skrivit boken Att umgås med spöken, en poetisk mini-essäsamling om vårt förhållande till det spöklika i tillvaron. Väldigt givande läsning det också.

Joshua Ferris tillstånd.

Joshua Ferris slog igenom för några år sedan med den originella men en aning överskattade kontors-kollektivromanen Så Fick Vi Se Slutet. Nu har hans andra roman Tillståndet (The Unamed) kommit på svenska och det är en betydligt bättre bok. Den framgångsrika advokaten Tim lider av ett märkligt symptom där han plötsligt helt utan föraning måste resa sig upp och gå planlöst tills han somnar. Ett sjukdomstillstånd som sakta förstör hans liv samtidigt som han parallellt försöker finna ett botemedel och lära sig leva med sin sjukdom.

Tillståndet är bitvis tämligen genial och dessutom totalt oförutsägbar. Något som håller uppe spänningen. Joshua Ferris ska dessutom ha en eloge för att han inte gör Tim till martyr, vilket lätt kunde ha gjort romanen till en sentimental snyftare. Han får leva med sina beslut precis som alla oss andra, även om hans livsförutsättningar är väsensskilda ifrån våra.

Melancholia = Mästerverk?

Om Melancholia är ett mästerverk eller bara en "välgjord film" får framtiden utvisa. Vad som är säkert är att Lars Von Trier inte har gjort en sådan här formfulländad och helgjuten film sedan Dancer In The Dark för över tio år sedan. Regissören som ofta har valt vända sig bort ifrån traditionellt filmspråk är här nästan neoklassisk i sitt filmberättandet. Melancholia har rent episkt vackra scener som ekar av att allt är förgängligt. Det är passande eftersom filmen handlar om jordens möjliga undergång inför en kollision med en annan planet, och den känsla av melankoli (men konstigt nog inte panik) som detta scenario för med sig.

Vad som mestadels utmärker Melancholia är första halvans myllrande långa bröllopsfest. Lars Von Trier blinkar här lite åt liknande utdraga festscener i klassiska filmer som Deer Hunter och Leoparden. Det rör sig om filmskapande på en ren virtuos nivå när ett dystert partajande i skuggan av en annalkande katastrof skildras. Filmens andra del är mer långsam och kontemplativ, nästan som en helt annan film. Melancholias båda halvor hakar inte helt friktionsfritt i varandra men bidrar till att förhöja helhetsupplevelsen.

Missa inte Once Upon A Time In America 23.30 på SVT1.

Har ni inte sett Sergio Leones långa gangsterepos Once Upon A Time In America ifrån 1984 har ni chansen i natt när SVT1 visar Leones mästerverk 23.30. Once Upon A Time In America är för övrigt en film som vinner på att ses om emellanåt, dess säregna blandning av brutalitet och skönhet framstår då klarare.

Eliot Spitzer - Mannen som flög för nära solen.

En ny grym dokumentär ligger ute på SVTPlay. Client 9 berättar den sedelärande berättelsen om den fallne New York - guvernören Eliot Spitzer som avgick efter en snaskig sexskandal 2008: http://svtplay.se/v/2434447/dox/client_9. Eller snarare handlade det om att Spitzers mäktiga politiska fiender inte uppskattade hans politiska agenda och jakt på Wall Street-brottslingar under hans tid som statsåklagare innan han blev guvernör. En politisk stjärna som utmanade status quo i amerikansk politik kraschade alltså ordentlig (inte för första gången i historien) för att han haft sex utanför äktenskapet på sin fritid. Knappast något han har varit ensam om i amerikansk politik, men vissa personer straffas för sina synder och andra inte. Det fascinerade med Client 9 är inte bara avslöjandet av konspirationen mot Eliot Spitzer, utan även frågan om politikers moral går att (eller ska) skiljas ifrån deras politiska agenda.

Staffan Hildebrand is back!

G-mannen Staffan Hildebrand har väl inte direkt skämt bort oss med sin kreativitet de senaste tjugo åren, vilket är synd om man betänker att Hildebrand hade en sällsynt talang för att skildra ungdomskulturer "back in the days". Nu är han dock tillbaka med skateboard-dokumentären Hooked For Life som skildrar den svenska skateboardskulturens utveckling, fascinerande & intresseväckande även för icke-rullbrädefantaster. Filmen är en slags återkoppling till en TV-dokumentär som Hildebrand gjorde i slutet av 70-talet med titeln Tonårslandet. Då var skateboarding "farligt" och långt ifrån mainstream. Flera av de kids som figurer i de gamla klippen är nu framgångsrika affärsmän, men inte alla. Dokumentären skulle kanske ha varit strået vassare om den enbart hade fokuserat på denna generation av fria själar, men Staffan Hildebrand vill ta ett helhetsgrep på en hel ungdomskultur både idag och igår, det ska han ha all ära för.