Missa inte Baader Meinhof Complex 21.30 på SVT2 ikväll.

Yes, här kommer ett TV - tips till. SVT2 visar 21.30 ikväll Baader Meinhof Complex, en välgjord och tämligen rak filmatisering av RAF, den vänsterterroristgrupp som satte skräck i Västtyskland under 70-talet. Det blir en informativ historielektion om hur även de mest välmående samhällen kan föda ondska, om allt för mycket i det förgångna sopas under mattan. En viss oklädsam terroristromantik pareras av total realism i skildringen av RAFs illdåd. En världsfrånvänd terroristgrupp var medlemmar bestod av vilseleda idealister, revolutionsromantiker, knasbollar och naturligtvis främst rent kriminella personer.

Missa inte Street Kings 22.00 på SVT1 i kväll.

22.00 i kväll visar SVT1 Street Kings. En frän och underhållande polisfilm ifrån 2008 som tillhör de senaste årens bättre bidrag till subgenren LA-noir. Street Kings bygger på ett scenario av James Ellroy, vilket märks i den fräna feberaktiga stämningen och grova jargongen poliserna emellan. Dessutom bjuder den här pulpiga snutrullen på riktigt sköna Los Angeles - miljöer. Det är något som alltid uppskattas.

100 album du inte visste att du behövde höra #18 Changeling (2008).

Min favorit bland Clint Eastwoods egenkomponerade soundtrack är utan tvekan Changeling. En film som växer när man tänker tillbaka på den, men när jag såg filmen var det filmmusiken som jag främst fäste mig vid. Clint Eastwood – Changeling har ett otroligt sorgset melodiskt ledmotiv och hela soundtracket andas de klassiska filmmusik - kompositörerna, flera av dessa skrev under 60/70 - talen musik till några av Clint Eastwoods filmer, men nu komponerar Clintan lika tidlös filmmusik själv.

Clint Eastwood som musiker.

Den enda ljusglimten med den misslyckade "moderna" cowboy-filmen Bronco Billy ifrån 1980 var Clint Eastwoods duett med Merle Haggard i Bar Room Buddies. Clint Eastwoods musikaliska sidokarriär inledes för övrigt redan under tiden som TV-stjärna i Rawhide i början på 60-talet, då han spelade in smäktande cowboy-ballader: Clint Eastwood – Rawhide's Clint Eastwood Sings Cowboy Favorites, kul att höra och inte alls så dåligt som befarat, även om rösten kanske är bättre numera, charmigt rostig i början här: Jamie Cullum and Clint Eastwood – Gran Torino - feat. Clint Eastwood as Walt Kowalski.

Något musikaliskt skämt är sannerligen inte Clint Eastwood och på senare år har han ofta skrivit filmmusiken själv till sina filmer. Något han har visat sig ha en oväntad talang för. Det enda bra med hans senaste usla film Livet Efter Detta var faktiskt musiken: Clint Eastwood – Hereafter: Original Motion Picture Score.

Min guide till Clint Eastwood.

De två filmer som Clint Eastwood gjorde tillsammans med en apa är faktiskt rätt underhållande i all sin dumhet men det finns betydligt bättre filmer som Clintan har varit involverad i. Här kommer min guide till vilka av Eastwoods filmer som är sevärda (Dollartrilogin, hans sena kritiker/publisuccéer och den första Dirty Harry-filmen antar jag att alla har sett, obligatoriskt för alla med ett minsta filmintresse).

Coogans Bluff (1968): Rå och reaktionär polisfilm, där Clintans landsortspolis kommer till New York för att rensa upp, storartad underhållning om man bortser ifrån unken macha-moral.

Kellys Hjältar (1970): Rolig blandning av äventyrsfilm och krigssatir. Främst för att Donald Sutherland spelar en utflippad hippie-soldat som är malplacerad mitt i det andra världkriget.

Korpal McB Anmäld Saknad (1971): Udda och klaustrofobiskt kammardrama om en skadad soldat som söker skydd på en flickskola. Det närmaste Clint Eastwood kom dådtidens radikala New Hollywood - strömningar.

Mardrömmen (1971): Eastwoods regidebut där han råkar ut för en stalker. Få filmer han har regisserat sedan dess kommer upp i den här filmens klass. Genuint obehaglig final.

Mannen Med Oxpiskan (1973): Nattsvart och originell western-film som är min favorit bland de filmer där Clint Eatwood är cowboy.

Flykten Från Alcatraz (1979): Realistisk och kärv fängelsefilm. En av få bra filmer som Clint Eastwood gjorde under de här åren.

A Perfect World (1993): Clint Eastwoods bästa film. Ett mästerverk om en jakt på en rymling som inte lämnar någon oberörd.

Midnatt I Ondskans Och Godhetens Trädgård (1997): Utskälld bestseller -filmatisering som är bättre än rykten. Underskattat sydstatsdrama.

Absolut Makt (1997): Spännande och laddad thriller. Gene Hackman är utmärkt som en moraliskt tveksam president, liksom Eastwood i sin bästa insats som åldrad hjälte.

Flags Of Our Fathers (2006): En film som inte alls fick den uppskattning som den förtjänade. En välgjord historielektion om behovet av (och priset för) hjältar i krigstid.

Changeling (2008): En modern klassiker? Troligtvis den mest formmässigt fulländade film som Clint Eastwood har regisserat.

Svensk Clint Eastwood-biografi.

Det finns många böcker om det idag så omhuldade populärkulturella fenomenet Clin Eastwood, frågan är dock om inte Michael Tappers korta nya biografi är den enda bok ni behöver läsa om Eastwood och hans filmer (men kanske inte om du vill ha snaskiga och skabbiga detaljer ifrån stjärnans privatliv).

Michael Tapper påpekar att Clint Eastwood är intressantast som fenomen. Han har gått ifrån att vara föraktad av etablissemanget till att hyllas i de finkulturella kretsar som på 70-talet aldrig frivilligt skulle ha sett en film med honom. Självklart är det en bedrift av Clint Eastwood att hålla sig kvar i Hollywoods topp under mer än fyrtio år, men som Michael Tapper påpekar är hans biografi ojämn. Även om Tapper kanske är lite väl sträng så finns det väl bara en handfull filmer av eller med Clint Eastwood som kan betraktas som tidlösa klassiker. Mycket är dåligt och framstressat, speciellt filmerna ifrån åren 75-85 känns hopplöst usla idag. Och även om Clint Eastwood idag behärskar själva hantverket till fulländning, väljer han fortfarande ofta tveksamma projekt. Hans senaste film Livet efter detta kan vara den tråkigaste film som jag har sett i år, men storheteten med Clint Eastwood är hans produktivitet, snart är hans J. Edgar Hoover-biopic här, en film som mycket väl kan vara alldeles strålande.

100 album du inte visste att du behövde höra #19 Subtítulo (2006).

Subtítulo var det album som inledde Josh Rouses spanska exil 2006 och markerade ett brett skifte i hans musikaliska skapande. Josh Rouse – Subtitulo följde efter de båda ambitiösa och intrikat producerade albumen 1972 & Nashville, och sågs därför av många som en lättviktig produkt. Den uppenbara charmen i Josh Rouses nya avslappande förhållningssätt till sin musik passerade många förbi, liksom det faktum att låtmaterialet här är lika starkt som på de båda hyllade föregångarna. Att intrumentaliseringen är mer avskalad gör dessutom att själva essensen i låtarna framkommer starkare.