Brian Wilsons sånger för Frank Sinatra (som Frank Sinatra inte heller spelade in).

Även Paul McCartneys kollega/konkurrent Brian Wilson specialskrev sånger till Frank Sinatra, som "old blue eyes" oförklarligt nog inte spelade in. It's Over Now och Still I Dream Of It skrevs av Brian Wilson 1976 med Sinatra i åtanke, de spelades även in av Beach Boys samma år för det aldrig färdiga albumet Adult Child (ytterligare ett av alla "förlorade" osläppta Beach Boys - album). It's Over Now och Still I Dream Of It framstår idag som några av de finaste sånger som Brian Wilson någonsin har komponerat, och de låter som eviga standards (Still I Dream Of It spelades även in i en superb orkestral version av Beach Boys, tyvärr har jag inte hittat den på Spotify eller Youtube).

En som tillskillnad ifrån Frank Sinatra har förstått storheten i Still I Dream Of It är Ed Harcourt: Ed Harcourt – Still I Dream Of It. Hans cover ifrån 2002 är helt fantastisk.

Det är Okej.

Personligen minns jag den numera nedlagda ungdomstidningen Okej ifrån mitten av 90-talet, när min lillebror under en period prenumererade. Redan då befann sig popblaskan i en nedgångsfas, där de försökte göra popstjärnor av dansbandet Arvingarna och gjorde oskyldiga hemma-hos reportage hos Robyn. Det var inte så hippt 1995, men annat var det tio år tidigare. Okej sålde då tidningar i rekordupplagor och orsakade moralpanik med kombinationen hårdrock/sex. En mer smaklös och samtidigt gränslös tidning har väl sällan funnits i Sverige, och även om den som det mesta ifrån 80 - talet (och 90-talet) har åldrats illa, är det ett faktum att tidningen för många var ett ljus i mörkret i det som vissa väljer att kalla för DDR-Sverige.

I fredags visade SVT en underhållande dokumentär om Okej och de galningar/genier som gjorde tidningen under  dess storhetstid. Se den här: http://svtplay.se/v/2698120/k_special/okej_-_80-talets_storsta_poptidning.

Willy Vlautin - din nya amerikanska favoritförfattare?

Det eminenta stora lilla bokförlaget Bakhåll i Lund har gjort en kulturgärning genom att introducera den amerikanska författaren Willy Vlautin på svenska. Hans första roman Motell-livet finns nu i svensk översättning (förhoppningsvis följs den av fler Vlautin-romaner). Willy Vlautin kan var det största litterära löftet i USA just nu. Han skriver om ett skabbigt fattig-USA vid sidan om. En del av den amerikanska verkligheten som blir allt större när landet förfaller allt mer. Willy Vlautin beskriver dock sina protagonister med humor och medkänsla. Det gör att hans böcker inte urartar till några orgier i misär. Livet rymmer både glädje och sorg, även för de som befinner sig längst ner och kämpar mot tillsyns omöjliga odds.

George Pelecanos finns översatt till svenska igen!

För några år sedan blev den suveräna noir-författaren George Pelecanos droppad av sitt svensk förlag, trots en stor medial uppmärksamhet (och vad jag trodde var en stor läsekrets) för hans realistiska skildringar av livet för hårt arbetande invånare (på båda sidor av lagen) i Washington DC. Därför känns det kul att Modernista har bestämt sig för att ge ut Pelecanos igen. Hans nya roman The Cut har översatts till svenska rekordsnabbt under titeln Andelen. Det är bara att applådera, för Andelen är suveränt översatt (Pelecanos är annars en författare som vinner på läsas på originalspråk) och författaren är tillbaka i gammal god form. Hans nya huvudfigur Spero Lucas visar sig vara en komplex gestalt och Andelen är den bästa Pelecanos-boken på flera år.

Det är kallt ute.

Usch, den här stränga kylan är verkligen ingen hit. Något som däremot borde ha blivit en hitlåt är It's Cold Outside med det amerikanska garage-bandet The Choir ifrån 1967, den bästa låt som någonsin har skrivits med kyla som ett bärande tema.

100 album du inte visste att du behövde höra #6 Teenager (2007).

"Whatever Happend To The Thrills" är en fråga som man kan ställa sig genom att göra en parafras på Whatever Happend To Corey Haim, en av gruppens kändare låtar. Efter bandets tredje album Teenager ifrån 2007 har det varit tyst om de irländska Kalifornien-dyrkarna. De har blivit droppade av sitt skivbolag och det är oklart om det kommer att bli några nya The Thrills - album.

Det är något som vore väldigt tråkigt, då The Thrills är/var ett av planetens finaste popband. På The Thrills – Teenager visar de dessutom en förmåga att gå vidare med sitt patenterade-sound, och få det att låta en smula mer brittiskt regnruskigt, även om solskens-harmonierna självklart finns där. Trots att Teenager floppade rätt rejält är det en skiva som är minst lika bra som gruppens klassiska debut, popmusik blir sällan mer omedelbar.

Stand Down Margaret.

På fredag har Thatcher-biopicen Järnladyn svensk biopremiär, vilket den senaste tiden har resulterat i ohälsosamt många hyllningar till Margaret Thatcher, den europeiska vänsterns nemesis no 1. Även om man på ett sätt självklart kan beundra Margaret Thatcher för hennes viljestyrka och förmåga att behålla makten så länge, finns det ingen tvekan över att världen (och inte minst Storbritannien) hade varit en bättre plats utan henne som brittisk premiärminister. "The winter of discontent" till trots så var Storbritannien ett mer jämlikt och rättvist samhälle 1979 än idag, efter trettio år av Tory-styre (och Tory-"light" under New Labour). Margaret Thatcher är och förblir en överskattad politisk figur som närmast stod för en slags demokratiskt vald fascism (genom att appellera till medelklassens egoism och trygghetsbehov) och är med rätta en av 1900-talets mer osympatiska politiska figurer. Vill ni veta mer om allt ofog som Margaret Thatcher släppte lös över det brittiska folket, ska ni läsa det här: http://www.tidskriftenarena.se/2012/01/31/stand-down-margaret-please/.