En pappa-skildring utöver det vanliga.

Faders-skildringar i litterär form har nästan blivit en egen genre. Alla skriver visst böcker om sina fäder. Kristian Petris bidrag till bokfloden är dock något utöver det vanliga. Pappan kan vara den bästa "pappa-boken" sedan Mig Äger Ingen. Kristan Petris minnefragment om en pappa som var en genrös och varm person mot nästan alla förutom sin son, är skakande i sin uppriktighet. Faderns död under förnedrande omständigheter på ett äldreboende gör att Kristian Petri hamnar mitt i en existentiell kris som bara kan överbryggas genom att han försonar sig med arvet efter sin far.

Llewyn Davis är här.

Äntligen får Inside Llewyn Davis svensk biopremiär. Bröderna Cohens nya film kan var den roligaste film som ni kommer att se i år. Historien om en misslyckad och vresig ung folksångare i ett vinterkyligt New York vid sextiotalets gryning, är ett nästintill perfekt tragikomisk mästerstycke om en gravallvarlig subkultur som just därför blir extra rolig att driva med. Samtidigt finns det som alltid en djup humanism i bröderna Cohens skildringar av stolta förlorare. Huvudpersonen är ingen perfekt människa, men är ändå en av de mest oförglömliga celluloida gestalterna på länge.

Nytt ifrån Shake Me Pistol.

Sveriges bästa osignade akt Shake Me Pistol glädjer oss med två nya låtar. Både Kiss och Into The River är av den osedvanligt höga kvalité som vi vant oss ifrån när det gäller Daniel Lind Karlberg, enmansbandet som döljer sig bakom det geniala aliaset Shake Me Pistol.

                                                       Shake me pistol – The kiss.

                                                     Shake me pistol – Into the river.

Bäst just nu? Milk Carton Kids!

I morgon onsdag spelar den kaliforniska duon The Milk Carton Kids på Södra Teatern i Stockholm. Ta er dit om ni kan få tag på en biljett, för Milk Carton Kids är precis vad ni behöver i februari-slasket. Gruppen beskrivs som "komisk" i konsert-informationen, men på skiva låter de som ett reinkarnerat Simon & Garfunkel utan studio-polish. Fullkomligt bedårande melankolisk folkpop med refränger att dö för. Utan tvekan den bästa musikaliska duon sedan The Kings Of Convience, men helt utan sökta hipster-poser.

The Milk Carton Kids på Spotify: The Milk Carton Kids. Debutalbumet saknas, men album no 2 & 3 finns tillgängliga.

Filmlogg vecka 5.

Lycka Till Och Ta Hand Om Varandra (Jens Sjögren 2012). Märklig svensk film om vänskapen mellan en argsint tonårstjej och en deprimerad medelålders man. Rätt taffligt, men med hjärtat på det rätt stället.

Your Sister's Sister (Lynn Shelton 2011). Fint litet triangeldrama om hur ett oväntat möte förändrar två systrars liv. En oerhört välspelad film som visar att man även med små medel kan få till starka filmer.

Coonskin (Ralph Bakshi 1975). Banbrytande animerad homage/parodi till blaxplotation. På sin tid kritiserad för rasistiska stereotyper - idag framstår filmen som en klassiker inom genren "tecknat för vuxna". Finns att se på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=zwjLV-RkPfg&list=PLZs0gQed9tMTEVSwRwuadr1iM8eDhfM3E&index=1.

Alice I Underlandet (Clyde Geronimi/Wilfred Jackson/Hamilton Luske 1951). Kanske inte den bästa Disneyfilmen direkt, men det kan mycket väl vara den knäppaste.

Philip Seymour Hoffman R.I.P.

Nyheterna kunde inte ha varit värre. Philip Seymour Hoffman har dött av en överdos heroin 46 år gammal. En död som är så oerhört onödigt tragiskt. Man kan fråga sig vad som fick vår tids främsta skådespelare att börja ta heroin? Han var en man som framför våra ögon förändrade uppfattning om vad en skådespelare kan göra med en roll, när han var som bäst kan hans skådespeleri närmast beskrivas som elektriskt.

Precis som många andra upptäckte jag honom med birollerna i Boogie Nights/Hapiness i slutet av 90-talet. Snabbt blev han den absoluta favoriten, en ny film med honom var en högtidsstund. Sällan blev man besviken, han var lika hemtam i prestige-filmer som små indie - projekt. Även om hans image till en början var av karaktären en snällt tönt, var han kanske som bäst i mörkare roller som gränsade till megalomani. Ingen annan skådespelare kunde fånga förnedring och hybris lika väl som Philip Seymour Hoffman.

Öppna städer.

Den nigerianska-amerikanska författaren Teju Coles debutroman Öppen Stad har marknadsförts som en roman om New York, men det är lika mycket en skildring av Bryssel. En stor portion av berättelsen utspelar sig i en januari-grå belgisk huvudstad, dit huvudperson åkt för att vila upp sig. Fullkomligt lysande skildrat med Europas pågående existentiella kris som fond.

Självklart är även Öppen Stad den bästa New York-romanen på länge. Berättaren flanerar tillsynes planlöst runt i en stad som både är varm och hotfull, kosmopolitisk och lokal. Det händer mycket och samtidigt ingenting, stor litteratur är det oavsett.