Filmlogg vecka 11.

Ljuva Dagar (Kornél Mundruczó 2002). Rå och rätt oaptitlig ungersk diskbänksrealism.

Fire & Ice (Ralph Bakshi 1983). Rätt uselt animerat fantasy-äventyr. Troligtvis Ralph Bakshis sämsta film där inte ens animationerna håller acceptabel standard.

Mysteriet Agatha (Michael Apted 1979). Udda liten film som spekulerar i vad som kan ha hänt när Agatha Cristie försvann för några veckor 1926. En "felcastad" Dustin Hoffman gör trots allt filmen sevärd.

Dallas Buyers Club (Jean-Marc Valeé 2013). Matthew McConaughey briljerar i en film som handlar lika mycket om den amerikanska drömmen som om aids.

En Man På Flykt (Carol Reed 1963). Trivsam thriller om avancerad form av försäkringsbedrägeri. Lite gammaldags idag men välgjort och välspelad, och med en subtil insats av Alan Bates som hopplöst förälskad försäkringstjänsteman.

Aids och den amerikanska drömmen.

Först måste det väl påpekas att Matthew McConaughey förtjänade sin guldgubbe häromveckan. Han gör en vänligt fysisk rolltolkning som det avmagrade aids-offret Ron Woodroof med svadan i behåll. Trots det är inte Dallas Buyers Club en jättemärkvärdig film. Efter den inledande svärtan blir filmen rätt snabbt en traditionell berättelse om den amerikanska drömmens möjligheter. Dödssjuk får Ron Woodroof en andra chans att göra gott, men även en gyllene möjlighet att bedriva framgångsrikt socialt entreprenörskap genom att importera alternativa aids -  mediciner. Att de amerikanska myndigheternas nonchalans mot aids-epidemin tvingade fram den här typen av medlemsklubbar för mediciner till aids-sjuka är självklart en viktigt bit nutidshistoria att berätta, men Dallas Buyers Club blir i slutändan mest mer av en personlig triumf för Matthem McConaughey.

Detektiv-musik.

De fenomenala finsmakarna på återgivningsbolaget Soul Jazz Records har satt samman en utsökt samling av brittisk instrumentalmusik ifrån detektiv-program på TV. På Various Artists – Inner City Beat! (Detective Themes, Spy Music and Imaginary Thrillers) får vi hör sällsynt svängiga instrumentaler som ursprungligen skapades som ren bruksmusik för användning i olika TV-program under 60/70-talen. Musik som ingen brydde sig om då, men som idag låter utmärkt, funkigt och jazzigt, samt turligt nog helt renosant på brittisk stelhet. De teveprogram som de ursprungligen komponerats för minns ingen idag, men bakgrundsmusiken har paradoxalt nog fått ett nytt liv.

Album som du inte visste att du behövde höra: Afrique (1971).

Afrique kan vara det bästa jazz-album som ni kommer att höra i år. Den skiva som Count Basie spelade in med Oliver Nelson två dagar före jul 1970 har äntligen lyfts upp ur historiens glömska. Ett bevis på att det fortfarande går att hitta jazzhistoriens glömda guldkorn. Den fortfarande underskattade arrangören/kompositören Oliver Nelson fick Count Basie och hans orkester att överträffa sig själva på ett album som innehåller modern och föga konventionell storbandsjazz. Mainstream-mannen Count Basie tolkar bland annat avantgarde-jazzens mest knepiga herre Albert Ayler med utmärkt resultat. Mycket av albumet storhet ligger självklart i Oliver Nelson sinnrika arrangemang (han skrev även majoriteten av låtarna), men även i Count Basies förmåga att även på äldre dagar fortfarande kunna vara musikaliskt nyfiken. Afrique är en fingervisning om att det kan vara väl värt att gräva djupare i Count Basie omfångsrika diskografi.

Lyssna här: Count Basie & His Orchestra – Afrique.

Nils Horner R.I.P.

Vid det här laget vet väl alla om att Sveriges Radions högst aktade Asien-korrespondent Nils Horner mördats på öppen gata i Afghanistans huvudstad Kabul. Ett avskyvärt illdåd som satte punkt för ett av det här landets allra mest storartade korrespondent-karriärer. När man hörde Nils Horners röst igenom radiobruset stannade man upp och lyssnande. Den karakteristiska rösten blev ett signum för kvalitet. Oavsett ämne eller plats, lärde man sig något nytt genom Nils Horners reportage, han missade aldrig att sätta den vanliga människans situation i storpolitikens orkanöga i centrum för sin rapportering. Få kunde som Nils Horner förklara vår världs komplexitet, frågan är vem som ska göra det nu när han är borta?

Filmlogg vecka 10.

Nader Och Simin - En Speration (Asgar Farhadi 2011). Modern klassiker om en sällsynt besvärlig skilsmässa. Fascinerande inblick i iransk vardagsliv men kanske väl pratig emellanåt.

8 Visioner (Miloš Forman/Kon Ichikawa/Claude Lelouch/Yuri Ozerov/Arthur Penn/Michael Pfleghar/John Schlesinger/Mai Zetterling 1973). Episodisk dokumentär om München - OS 1972. De världskända regissörens får till fina bilder, som dock mestadels saknar substans.

Efter Revolutionen (Oliver Assayas 2012). Ofokuserat och rörigt om en ung fransman på drift i det tidiga 70-talets vänsterradikala kretsar. Bristen på en röd tråd gör filmen enbart till förvirrad nostalgi.

Stoppa Oswald!

Det är lite pinsamt att jag först nu läst min första roman av Stephen King. Vet inte om det är för att skräck-buggen aldrig gripit tag i mig riktigt, eller om jag haft fördomar om att det som han skriver är skräp. När Stephen Kings mastodontprojekt 22/11 1963 om en man som reser tillbaka i tiden för att stoppa Lee Harvey Oswald från att mörda president Kennedy, nu släppts på svenska, kunde jag inte låta bli att ge Stephen Kings försök i genren "den stora amerikanska romanen" en chans.

Jag ångar inte att jag gav Stephen King en chans ca tjugo år efter alla andra. 22/11 1963 är en mäktig roman med tillräckligt många twistande turer för att hålla intresset uppe på helspänn under 800 sidors läsning. Det är en spänningsroman, men också en tidsskildring av ett USA som i början på 60-talet både var ett bättre land än dagens och inte, samt inte minst författarens bidrag till teorierna kring Kennedy-mordet och den dekonstruerade mytbilden kring den fallne presidenten.