Maskarna på Carmine Street.

Har Håkan Nesser gått vilse i New York? Jag tror faktiskt det, för hans senaste alster Maskarna på Carmine Street är inte alls den stora New York - roman som författaren verkar ha velat skriva. Boken är i stora delar rätt medioker och det känns som om Nesser har drabbats av en formsvacka, ingen av hans senaste böcker har övertygat. Språket är som alltid njutningsfullt att läsa, men intrigen känns så oinspirerad, och ännu värre ogenomarbetad. Ett par vars dotter har blivit bortrövad flyttar till New York för att glömma, och gissa vem som kanske dyker upp! Det här är inte heller någon övertygande skildring av den stora staden på Amerikas östkust och det blir irriteradande när författaren anvisas med att namnge alla caféer och barer som huvudpersonerna besöker. Men en dålig Nesser är betydligt bättre än mycket annat. Mannen har ändå en hög lägstanivå!

Apan - Årets mest överskattade?

Jag tillhörde inte de som såg Farväl Falkenberg som en betydande film och regissören Jesper Ganslandts nya film Apan är ännu sämre! Kritikerna har hyllat den sönder och samman, men jag förstår inte vad som är så bra. Ett intressant experiment kanske, som möjligtvis hade fungerat som en kortfilm på TV, men som långfilm faller den platt. Filmen är kall, oengagerade och framförallt mördande långtråkig. Trots att den bara är sjuttiofem minuter lång så känns det som om historien om en "vanlig" svensk man som psykiskt förvirrad irrar runt i Stockholm efter en fruktansvärd händelse, aldrig tar slut. När den väl gör det får man höra en fantastisk låt av Bob Dylan under eftertexterna, men det är också det ända som är fantastiskt med den här överskattade filmen!

Bli isbjörnsfadder!

Växthuseffekten är inte bara ett hot mot oss människor, utan även mot flera av de fina djur som vi delar vår värld med. En av de mest utsatta arterna är isbjörnen som hotar att försvinna på sikt, i takt med att Arktis smälter bort och tjuvjakten pågår. Det finns dock hopp i mörkret. WWF och flera andra gör ett enormt arbete för isbjörnens överlevnad, bland annat genom att upprätta isbjörnspatruller som skyddar djuren, och att skapa naturreservat. De behöver ditt stöd. För hundra kronor per månad kan du bli isbjörnsfadder och hjälpa till att rädda isbjörnen. Bli isbjörnsfadder här och nu: http://www.wwf.se/insamlingsportal./show.php?id=1213130.

Lite Memphis - röra!

Sonic har satt ihop en härlig Spotify-spelista som på olika sätt hyllar den kultförklarade Memphis -musikfiguren Jim Dickinson som gick bort för ett tag sedan. Lyssna här:

http://www.sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=3335&Itemid=117.

Netherland nu som Nederland!

Joseph O' Neills mästerliga roman Netherland har nu äntligen kommit i svensk översättning med den passande titeln Nederland. Det här är redan en modern klassiker och en bok som lite pretentiöst kan sägas spegla vår tid. Cricket, ensamhet och allmän paranoia efter 11/9 vävs ihop med frågeställningar om identitet i en mytisk och tidlös berättelse.

Killinggänget på Dramaten: Bra, men inte så bra.

Killinggängets uppsättning av sin pjäs Drömmen om Herrön på Dramaten är självklart årets teaterhändelse, men levererar de? Pjäsen är utmärkt och rolig, men kanske inte så genial som jag hade hoppats. I skildringen av gruppmentalitet och skapandeprocess har de flera poänger, och driver med sig själva på ett subtilt sätt. Även om det ofta är mycket roligt så känns det inte riktigt som skämten träffar lika hårt den här gången. Kanske är det för att de allvarliga inslagen känns rätt krystade. De verkar ha drabbats av en viss kreativ ångest av att stå på nationalscenen och vågar kanske därför inte ta ut svängarna fullt ut? Något som märks av att det är Dramaten - veteranen Reine Brynolfsson som står för den främsta skådespelareinsatsen.

Årtiondet som förändrade allt (även inom filmen).

Den här boken har ett par år på nacken, men jag har haft Peter Cowies Revolution! som tunnelbanebok den senaste tiden, och måste säga att jag finner den utmärkt. Undertiteln är The explosion of world cinema in the 60s, och det är precis det som boken handlar om. När sjuttiotalets så kallade "New Hollywood" - epok med rätta räknas som den moderna filmens absoluta guldålder, så är det lätt att glömma bort att en förutsättning för det var det föregående årtiondets explosion av revolutionerande filmskapande i Europa. De innovationer som gjordes av regissörer som Godard, Truffaut, Visconti, Antonioni, Widerberg och flera idag mer bortglömda mästare, kan spåras i nästan all film som görs idag. Filmen flyttade utan från studion till "verkligheten", och subjekt som tidigare hade varit tabu, kunde nu behandlas på vita duken.

Cowie har en poäng att den här utvecklingen speglade rörelser i samhället i övrigt, och intressant är att filmen under sextiotalet kanske var den mest progressiva kulturformen av alla (förutom i Hollywood då). Tillskillnad från många andra liknande böcker så undviker Cowie att frossa i skandaler och dekadent levende från olika filmpersonligheters sida. Istället fokuseras det på själva skapandeprocessen och hur olika regissörer från skilda länder influerade varandra. Den nya filmkonsten gick som en löpeld över jorden och Cowie berättar om det på ett väldigt lättillgängligt sätt.