Missa inte Junebug 22.00 på SVT1.

22.00 i kväll visas Junebug på SVT1. Det är en mycket stark och välspelad film som etsar sig kvar i minnet. En modern gallerist följer med sin make till dennes föräldrar i Virginia och möter där det "konservativa" USA. Konflikter och kommunikationsproblem uppstår men även en närhet mellan de båda väldigt olika svärdöttrarna i familjen. Suveräna Amy Adams fick sitt genombrott i en roll som en ung kvinna vars liv håller på att rinna ifrån henne.

Dennis Hopper R.I.P.

Den amerikanska regissören, skådespelaren och fotografen Dennis Hopper har avlidit. Dennis Hopper var sedan slutet av femtiotalet en av Hollywoods mest färgstarka och svårplacerade figurer. En man med en odiskutabel talang som inte alltid kom till sin rätt, lika känd för sitt stökiga privatliv och bitvis hårda festande som för sina filmiska insatser.

Dennis Hopper började som birollsskådis och spelade mot James Dean redan i Jätten. I sluten av sextitiotalet blev han superstjärna som regissören bakom och huvudrollsinnehavare i Easy Rider, en film som för alltid förändrade Hollywood (den var billig och drog in ton med stålar trots att den inte var allt igenom lyckad, samt viktigast av allt: gav Jack Nicholson ett genombrott). Efter att två år senare ha gjort superfloppen The Last Movie fick Dennis Hopper tyvärr inte regissera så mycket mer men han gjorde bland annat den suveräna polis/gäng-filmen Colors 1988 som visade ett Los Angeles där brottsligheten nått bort all kontroll.

Istället är det väl som skådespelare de flesta minns Dennis Hopper, ofta i rätt högljuda skurkroller där han verkligen hittad en nisch, men han var skådespelare av rang som även kunde göra mer nedtonade insatser. Rollen som Tom Ripley i Wim Wenders Den amerikanska vännen från 1977 glömmer man aldrig. Han gör där en mycket högljutt amerikansk och samtidigt melankolisk Ripley på drift i Europa. Scenen där han blottar sin mörka hemlighet är (liksom resten av filmen) en filmhistorisk höjdpunkt.


Sist men inte minst var Dennis Hopper en mästerlig fotograf, hans bilder tagna främst under sextiotalet dokumenterar höjdpunkten av den kalifornska drömmen skildrad i dess subkulturer och unga rebeller. När Dennis Hopper porträtterade något med sin kamera blev det ofta en bekräftelse på hur vacker men samtidigt skör verkligheten kan var, något som även gällde för hans eget minst sagt fascinerande liv.

Mer än The Hustle!

Van McCoy är väl av de flesta mest förknippad med den gamla disco-hiten The Hustle men han var så mycket mer än skaparen av en dansfluga. Suveräna retro-skivbolaget Kent har satt samman samlingen The sweetest feeling, där tjugofem av McCoys låtar framförda av andra artister från åren 63-76 samlas. Det kan vara årets återutgivning, Van McCoy framstår som en av soul-musikens giganter. Det är en majestätisk vidunderligt känslosam musik som presenteras, och förhoppningsvis blir Van McCoy nu även ett namn även utanför de mest rigida soul-kretsar.

100 album du inte visste att du behövde höra #80 Le Jazz Grand (1978).

Michel Legrand är kanske mest känd för sin filmmusik och överromantiska franska chansons men han är även en jazzkompositör av rang (vilket tillsammans med hans melodisinne ofta gör kompositörens filmmusik så njutbar). Återutgåvan av Michel Legrand – Le Jazz Grand från 1978 kallas för "The greates jazz album you've never heard" och det ligger ett uns av sanning i det påståendet. Det är ett mycket ambitiöst album från en period när jazzen av många sågs som död. Tillsammans med stjärnfull ensemble bestående av bland andra Phil Woods och Gary Mulligan framför Michel Legrand en episk och storslagen musik. Den musikaliska grunden ligger i hans filmmusik men Michel Legrand tar på denna skiva det idiomet ett steg till och skapar en veritabel jazzsymfoni.

Mer än hundra dagar i Rwanda.

Ibland kan det vara bra att gå lite utanför boxen. Jag läser sällan centraleuropeisk litteratur men bestämde mig för att prova på den schweiziska dramatikern Lukas Bärfuss debutroman Hundra dagar, det blev en av de bästa läsupplevelserna hittills i år. Bärfuss berättar om en schweizisk ambassadmedarbetare som skickas ner för att bedriva biståndsarbete i Rwanda vid tiden för folkmordet. Under hundra dagar isolerar han sig i en villa för att undvika de fruktansvärd händelserna och minns där hela förhistorien till det vettlösa dödandet.

Det är just i beskrivningen av Rwanda tiden innan vansinnet bröt ut som är bokens behållning. Landet var känt som Afrikas Schweiz på grund av den välordning (och tristess) som rådde, men ondskan kan dyka upp även i de mest ordnade miljöer. Dessutom är det här en klassisk "vit man i Afrika" - roman, vill man ha skildringar av dekadens och livsleda bland europeiska biståndsarbetare så får man det, men det är ögonblicksbilderna från ett Kigali på helspänn i väntan på undergången som jag minns bäst.

Greenberg - årets film?

Noah Baumbach har gjort det igen. Med Greenberg levererar han för tredje gången i rad ett mycket obekvämt tragikomiskt mästerverk som får åskådarna att tänka och rannsaka sig själva. Ben Stiller som alltid har varit mycket mer än bara en "komiker" glänser i titelrollen som en misslyckad och inte helt psykiskt frisk New York-bo som under några veckor vaktar en villa i Los Angeles. De vanliga krockarna mellan öst- och västkusten inträffar naturligtvis men Greenberg är så mycket mer, det är en karraktärstudie av en självupptagen och fobisk man som lider av tankar kring att ha misslyckats med sitt liv. En typ av person som det vimlar av i det verkliga livet men som sällan har skildrats så här osentimentalt på film.

Som alltid bjuder Noach Baumbach på mängder av skratt men det är ändå den djupa tragiken i historien som griper tag. Det finns scener som får mig att nästan gråta medan andra stannar kvar i minnet för att de just är "precis lika pinsamma som i verkligheten", regissören skildrar bristen på kommunikation och rädslan för att släppa in någon i ens liv med en dokumentär precision som ingen annan filmskapare är i närheten av idag. Dessutom bjuds det på den bästa (och mest jobbiga) festsekvens som har setts i en film på år och dagar.

Knappast otippat är soundtracket till Greenberg som blandar gamla favoriter med nyskrivet matrial riktigt bra, både Los Angeles - lojt och New York - avslappnat. Lyssna här Various Artists – Greenberg Original Motion Picture Soundtrack .

I väntan på Wilco.

Ikväll är det dags. Ett av mina absoluta favoband Wilco intar Cirkus och bjuder förhoppningavis på en lång och otrolig konsert. Jag har tidigare bara sett en fyrtiofemminuters lång festivalkonsert med Mellanvästerns finaste och mest svårmodiga orkester, det gav mersmak så äntligen får jag njuta av en Wilco-show-delux. Om de har med sig en kamel på scenen är däremot mer tveksamt..


Som uppladdning inför konserten kan man alltid lyssna på den här finfina live-skivan med bandet: Wilco – Kicking Television, Live in Chicago. Extremt laddat och sångerna låter bitvis bättre än på skiva.