Årets svenska bok om kokain.

En minitrend i år verkar vara böcker om kokain. Wierups/De La Regueras framstressade bok dök upp i våras och den rekommenderar jag verkligen ingen att läsa. Istället är den bok de skyndade så mycket för att hinna ut före att föredra. Magnus Lintons Cocaina koncentrerar sig enbart på Colombia, det land där kokainindustrin fortfarande har sitt epicentrum.

Drogen har bitvis förstört landet och det är uppenbart att "war on drugs" tillhör de senaste fyrtio årens mest kontraproduktiva strategier. Lite underförstått förstår man att Linton helst skulle vilja se en legalisering. Något som skulle lösa vissa problem men samtidigt skapa andra. Kokainproblematiken är inte lätt och Cocaina ställer flera obekväma frågor samtidigt som den är en utmärkt reportagebok om det väldiga landet Colombia utifrån kokainets synvinkel.

Arthur Penn R.I.P.

Ytterligare en av 60/70-talens stora regissörer har lämnat oss. Arthur Penn har avlidit 88 år gammal och han var en av pionjärerna och förgrundsgestalterna i den amerikanska filmiska guldålder som brukar kallas för New Hollywood. Arthur Penn som även var en gigant som teaterregissör hade kanske en beskedlig karriär inom filmen efter 1980 men det han gjorde innan var en insats av filmhistoriska mått. Han tog den europeiska konstfilmens sensibilitet och parade den med den amerikanska filmens traditioner, och när han äntligen fick en kommersiell hit med Bonnie & Clyde 1967 så förändrades den amerikanska filmindustrin i grunden, främst i synen på sex och våld men även rent visuellt med den filmens banbrytande foto och klippning.

Arthur Penn gjorde dock sin bästa film året innan med Den djävulska jakten som var ett fiasko då men idag framstår som en av sextiotalets bästa filmer och en storartad allegori över våldet i det amerikanska samhället. Ungefär tio år senare fångade Arthur Penn de desillusionerade stämningarna post - Watergate med den mästerliga paranoia-thrillern Night Moves (med den usla svenska titeln Dödligt Utspel).

Läs en fin nekrolog över Arthur Penn här: http://www.nytimes.com/2010/09/30/movies/30penn.html?_r=2.

100 album du inte visste att du behövde höra #63 Crying (1962).

Få artister kan visa upp en lika imponerande samling tidlösa hits som Roy Orbison, mannen vars röst rymde så mycket ensamhet, känslosamhet och smärta att han kunde få de mest banala schlagers att lyfta. Orbison absoluta höjdpunkt var i början av sextiotalet då han förutom sina singelframgångar spelade in en räcka album av yttersta klass. Crying från 1962 kan var det bästa med titellåten och Running Scared på låtlistan tillsammans med mer bortglömda Orbison-triumfer som hans versioner av The Great Pretender och She Wears My Ring. Det är dramatiskt och väljarrangerat men framförallt sagolikt bra.

Crying har för övrigt en av de bästa skivomslagen någonsin, här kan man verkligen säga att omslaget responderar väl med musiken.

Lyssna här: Roy Orbison – Crying.

Den karamellfärgade clownen.

Såg tidigare idag om David Lynchs klassiker Blue Velvet från 1986 på Cinemateket. En film som kanske inte har åldrats väl rakt igenom men som vinner på att ses på stor duk. Dennis Hopper insats som den otäcka elakingen Frank som är besatt av Roy Orbisons gamla hit In Dreams (och speciellt öppningsfrasen "The candy coloured clown") är filmens främsta behållning. Det är inte konstigt att Blue Velvets höjdpunkt är den här obehagliga scenen som urartar i karaoke till just In Dreams. Det blir filmmagi av den allra mörkaste sort.

Lyssna till Roy Orbisons fantastiska In Dreams i sin helhet: Roy Orbison – In Dreams.

100 album du inte visste att du behövde höra #64 Communique (1979).

Att erkänna att man gillar Dire Straits och Mark Knopfler är väl ett av få tabun som finns kvar bland aktiva musiklyssnare. Men jag råkar faktiskt gilla det här bandet vars publik till en stor del bestod av folk som inte var speciellt musikintresserade. Eller snarare är det Dire Straits tre första album som jag håller högt, gruppens musik utvecklades snabbt därefter till tämligen oinspirerad ljummen sörja.

Men på Dire Straits – Communique, bandets andra album från 1979 var fortfarande inspirationen på topp. Inspelad på Bahamas så är skivan helt naturligt väldigt "laid back" och avspänd. Det finns en sådan ledighet i framförandet och låtskrivandet som är sällsynt. Och det är frapperande att bandet redan på sin andra skiva hade nått musikalisk perfektion i sitt sound.

Point Omega är nu Omegapunkten.

Det händer faktiskt fortfarande att högkvalitativ amerikansk litteratur översätts till svenska. Jag är verkligen glad att Atlantis inte har övergett Don DeLillo, en författare som verkligen blandar och ger i sitt författarskap, mästerverk varvas med oläsbara pekoral. Hans senaste roman Point Omega finns nu på svenska med titeln Omegakoden. En inte helt lättbegriplig bok men en mycket givande läsupplevelse.

Jag har tidigare skrivit på bloggen om Point Omega här: http://thelastdetails.blogspot.com/2010/06/point-omega-nastan-lika-bra-som.html.

Let's Kick Som Ass!

Den nuförtiden förhärskande superhjältefilmen kändes till en början som skojig när ens barndoms seriefavoriter invaderade vita duken, men när filmerna gick från lovande till usla så förlorade snabbt denna nya subgenre all luster (The Dark Knight och Watchmen är undantagen som bekräftar regeln). Desto roliga är då att det dyker upp en film som Kick Ass. Den gick på bio i våras och har nu släppts på DVD. En töntig tonårskille bestämmer sig för att bli superhjälte helt utan superkrafter och det går väl till en början sådär. Målgruppen för den här filmen ska kanske vara ungdomar men jag tycker att Kick Ass är helfestlig och full av charm, även om jag gärna hade sluppit det avslutande actionspektaklet.

Kick Ass bygger på en serietidning som jag inte har läst men som jag kan tänka mig har sina poänger den med.