fredag 4 juni 2010

Point Omega - nästan lika bra som omslaget.

Don DeLillo är sedan ett par år tillbaka en av mina favoritförfattare. Romaner som Vågen, Under jord och Falling Man är mästerliga betraktelser av det amerikanska psykets inre kärna skildrad med utgångspunkt i historiska händelser. DeLillo har ett extremt avancerat språk och ett sätt att berätta på som inte alltid är lättförståeligt linjärt. Det gör att vissa av hans böcker knappt går att läsa, det blir för mycket pseudovetenskapligt experimenterande.

Hans nya väldigt korta roman Point Omega ligger någonstans emellan dessa extremer i hans författarskap, ibland storartad men bitvis även förvirrande. En dokumentärfilmare åker ut till Kaliforniens ödemark för att filma en professor som deltog i förberedelserna för Irak-kriget, men plötsligt försvinner professorns dotter. Det är mycket som antyds i den här boken, bland annat om en man besatt av en videoinstallation, hur allt hänger ihop förstår jag inte riktigt men det var en oavbrutet fascinerande läsning

Bäst av allt är dock omslaget som nog är det snyggaste i år, så härligt retrodoftande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar