onsdag 23 juni 2010

Mer sånger för nybörjare.

Det är inte bara jag som gillar Graham Nashs Songs for beginners. Ett pinfärskt tributalbum där dagens artister tolkar skivan finns ute nu: Various Artists – Be Yourself: A Tribute To Graham Nash's Songs For Beginners. Nästan lika bra som det album som hyllas.

100 album du inte visste att du behövde höra #76 Songs for beginners (1971).

Jag har länge haft ett slags motstånd mot det tidiga 70-talets hippie-rock, främst representerad av "supergruppen" Crosby, Stills, Nash (& Young). Men nu har jag allt mer börjat uppskatta trions musik. Men bäst är de faktiskt nästan var och en för sig. Graham Nashs soloalbum Songs for beginners från 1971 är precis den somriga skiva som du behöver just nu. Musiken är fjärdelätt och man liksom känner sommarbrisen i framförandet. En slags försiktig optimism blandas med en känsla av melankoli (troligtvis som det då måste ha känts efter sextiotalets slut). Albumet är dessutom helt befriat ifrån de sedvanliga hippie - excesserna och Graham Nash excellerar istället i den mest ljuva folkpop. Lyssna här: Crosby & NashSongs For Beginners [2008 Stereo Mix].

måndag 21 juni 2010

Missa inte Larry Flynt - skandalernas man på SVT1 23.15.

23.15 ikväll visas Larry Flynt - skandalernas man SVT1. Milos Formans film från 1996 väckte när den släpptes en del rabalder för att den enligt vissa skildrade grundaren av porrtidningen (och imperiet) Hustler som en amerikansk hjälte. Forman själv menade att filmen var ett försvar för yttrandefriheten och han har där en poäng. Men det här är inte minst en väldigt underhållande biopic om en okonventionell entreprenör (oavsett vad man tycker om hans verksamhet) och hans händelserika liv. Och Woody Harrelson gör en av sina bästa roller som Larry Flynt, en lantis som lite av en slump började tälja guld men fick betala ett pris för det.

söndag 20 juni 2010

Offret & Gärningsmannen.

Det borgerliga Sverige tog revansch på Olof Palme genom att släppa ut hans mördare på gatan, säger Lisbet Palme i epilogen till Hans Hederbergs nya bok om Palmemordet, och det ligger något i hennes uttalande. Offret & Gärningsmannen visar väldigt tydligt att Christer Pettersson med allra högsta sannolikhet var Olof Palmes mördare. Inte minst för att vittnen såg honom på platsen och han blev utpekad av Lisbet Palme (mördaren haltade enligt henne, något som även Christer Pettersson gjorde). Hans Hederberg tecknar även ett skrämmande porträtt av Christer Petterssons liv och de tankegångar som fick honom att under påverkan av narkotika i stunden bestämma sig för att skjuta Palme.

I Hans Hederbergs redogörelse framstår Christer Pettersson visserligen som ett av samhällets olycksbarn men även som en person som kunde ha tagit en annan väg. I början av sin kriminella karriär möttes han både av förståelse och ny chanser, chanser som han inte tog och troligtvis led han redan sedan unga år av en psykisk störning som omöjliggjorde ett normalt liv.

Det är berättelsen om Christer Pettersson som är behållningen med Offret & Gärningsmannen. Avsnittet om Olof Palme är visserligen intressant men skissartat och nog kräver Palme-hatet en större bok för att lösa upp alla dunkla trådar. Palmes fiender och motståndare kanske inte konspirerade för att få honom död men de skapade ett samhällsklimat där hatstämningar mot statsministern piskades upp (och därmed indirekt påverkade Christer Pettersson) samt inte minst bidrog till att släppa mördaren fri.

lördag 19 juni 2010

A Wedding.

För den som vill göra något annat än att titta på dagens av våra skattepengar bekostade bröllop mellan två personer som från början inte fick gifta sig (kul för D & V men jag vill inte vara med och betala det) finns det massor av grejer att göra (ta en cykeltur, titta på fotbolls- VM, läs en bok, gör ett långkok, ta itu med storstädningen, gå på Ikea, sök jobb eller besök de delar av Stockholm där bröllopskortegen ej passerar för att se hur eventuellt folktomt det är) men jag rekommenderar alla att hyra Robert Altmans underskattade film A Wedding 1978.
Precis som dagens bröllop skildras ett giftemål mellan två väldigt olika familjer, "old money" och uppkomlingar. Altman tecknar ett kaleidoskopiskt porträtt av bröllopsbestyren i vad som blir ett tragikomiskt porträtt av dåtidens USA. Det är en film med ett myller av rollfigurer och parallella handlingar, precis som i klassikern Nashville från några år tidigare, och minst lika bra.



Mitt favoritbröllop är för övrigt det mellan Frank Sinatra och Ava Gardner 1951. På bilden framgår det tydligt att Frank Sinatra inte kan fatta vilken tur han har haft (att äktenskapet sedan inte höll och gjorde Frank Sinatra djupt olycklig och melankolisk för resten av sitt liv när han misslyckades med att vinna tillbaka Ava Gardner är en helt annan historia).

fredag 18 juni 2010

Stockholmsutställningen åttio år!



Stockholmsutställningen fyller i år åttio år och innebar som alla vet genombrottet för funktionalismen (och modernismen) i Sverige. Arkitekturmuseet uppmärksammar jubileet genom ha en utställning i sommar med amatörfotografen Gustaf W Cronquists bilder från Stockholmsutställningen som har fräschats upp och förstorats. Det är helt otroliga bilder som får en att beklaga att utställningsområdet revs. Det var ett arkitektoniskt mästerverk och skulle än idag ha varit en av Stockholms höjdpunkter.




Arkitekturmuseet har i år för övrigt gjort en riktig uppryckning och är inte längre Stockholms tråkigaste museum. Två andra fina utställningar vissa också där just nu. Dels en om 00-talets bästa svenska arkitektur och dels en om innovativ och nyttig design. Det finns inga anledningar till att inte ta sig till Skeppsholmen i sommar alltså.

torsdag 17 juni 2010

Missa inte Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar 23.35 på SVT2.

23.35 i kväll visar SVT2 den italienska filmen Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar från 1970. Den här Oscar-vinnaren för bästa utländska film är en av de bästa av de många politiska thrillers som gjordes under de här åren. En polischef mördar sin älskarinna men blir inte misstänkt, allt utspelas mot en fond av den korruption och det politiska kaos som präglade Italien under den här tiden. Dessutom är den här filmen väldigt snyggt filmad och med en än idag innovativ klippning. Missa inte!

Ennio Morricone skrev filmmusiken till Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar, och den är knappast otippat väldigt bra med effektiva upprepningar av grundtemat. Lyssna här: Ennio MorriconeIndagine Su Un Cittadino Al Di Sopra Di Ogni Sospetto: The Original Motion Picture Soundtrack.

onsdag 16 juni 2010

Hundar i papperskrogen?

Ibland stöter man på roliga grejer även i Stockholm. På strandpromenaden vid Gröndal/Ekensberg såg jag den här papperskorgen. Men det är väl inte meningen att man ska slänga hundar i den eller?

tisdag 15 juni 2010

Filmen som försvann.


Långt före Oliver Stones mästerverk JFK fick världen att inse att det var en konspirationsteori som låg bakom mordet på John F Kennedy, producerade Holywood en film om mordet på presidenten. Executive Action släpptes 1973, samtidigt som tioårsjubileet av presidentens död men trots att filmen tajamade Watergate så blev den ett stort fiasko. Protester kantade filmens lansering och den vägrades på sina håll reklam i media. Kanske var amerikanerna inte mogna för en film som visade att det de hade trott om mordet var en lögn och det luktar nästan lite konspirationsteori bakom det faktum att Executive Action försvann från biograferna efter bara några veckor (och det dröjde länge innan den började visas på TV).

Själva filmen (som äntligen finns på dvd i Sverige) som av kritikerna varit utskälld är inte så dålig. Mixen av dokumentärt material och spelscener fungerar ofta väldigt övertygande även om allt präglas av en känsla av lågbudget. Det är för mycket som är konstigt med Kennedy-mordet för att man ska tro på "ensam galning" - teorin och filmen lyckas mycket väl med att förmedla paranoian hos konspiratörerna och peka på att det var de som planerade och genomförde mordet (även om ingen namnges), det sker inte minst genom inklippta scener på president Kennedy som förmedlar en önskan från honom om en något radikalare politik, vilket upplevdes som ett hot bland de som tog livet av honom.

måndag 14 juni 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #77 Bongo Rock (1973).

Incredible Bongo Band – Bongo Rock hör till musikhistoriens lyckliga slumper. En herre vid namn Michael Viner skulle spela in musik till en idag bortglömd b-film och det hela utvecklades till studiobandet Incredible Bongo Band som lite i smyg lyckades spela in det här albumet med mestadels coves i extremt svängiga bongo-versioner. Det blir en oerhörd rytmisk kraft med allt bongospelande, en typ av instrumental musik i gränslandet mellan muzak, jazz och funkig soul som var rätt vanlig under 60/70-talen. Bruksmusik skulle vissa kanske kalla det men den har ofta (som här) åldrats betydligt bättre än den mer "seriösa" musiken från samma tid.

Incredible Bongo Band hann släppa ett album till, Return of the incredible Bongo Band 1974, men vilka musiker som döljer sig bakom gruppnamnet är fortfarande en gåta.

söndag 13 juni 2010

På resa i ett land som inte finns.

Svenska Dagbladets tidigare korrespondent i Sovjetunionen: Torgny Hinnemo har kommit ut med en antologi om sina resor i det imperium som nu är historia. Berättelser från ett land som inte finns är ojämn och hade behövts redigeras mer men innehåller ändå avsnitt som är mycket intressanta. Inte minst ögonblicksbilder från den tid när Sovjetunionen var en realitet och mera nutida betraktelser ifrån de tidigare asiatiska Sovjetrepublikerna. Länder där modernismen på sina håll ännu inte har infunnit sig och där tiden ibland verkar gå bakåt. En del av världen som ofta ligger i mediaskugga (om det inte är uppror eller krig) men ändå berör oss i högsta grad.

lördag 12 juni 2010

Tom Ripley at the movies.

I går natt visades The Talented Mr Ripley på TV4, troligtvis den film ifrån de flesta är bekanta med den fascinerande och känsliga bedragaren Tom Ripley. Faktum är dock att Tom Ripley har dykt upp i fyra filmer till och få litterära gestalter har lyckats lika väl med att ta klivet över till vita duken som han. Patricia Highsmiths fem böcker om Ripley är visserligen intressanta och underhållande men samtidigt lite torra och bitvis föråldrade. Filmerna håller däremot allihop högsta klass och är i sig väldigt olika varandra.

Den första Ripley-filmen var den franska Het Sol från 1960. Det är samma historia som i The Talented Mr Ripley men utan den homosexuella subtexten, det är ändå en storartad film trots att Alain Delon egentligen är helt fel för rollen. Den här Riviera - thrillern är utan tvekan en av sextiotalets bästa franska filmer, extremt glassig men utan att för den skull vara ytlig.

1977 dök Ripley upp igen i Wim Wenders Den amerikanska vännen som är en av alla tiders bästa filmer. Dennis Hoppers Tom Ripley hör till filmhistoriens stora gestaltningar. Han gör en förvirrad, ensam, lömsk och hemlighetsfull figur som man aldrig glömmer. Det här är också den av Ripley-filmerna som förhåller sig friast till den litterära förlagan och just därför blir den bästa.

The Talented Mr Ripley kom det extremt starka filmåret 1999 och fick kanske inte därför den uppmärksamhet som den förtjänade. Det är en film som har vuxit sedan premiären och nu måste betecknas som en modern klassiker. Den i tyvärr förtid bortgångna regissören Anthony Minghella gjorde här sin bästa film där Matt Damon verkligen lyckas förmedla Tom Ripleys desperation efter att vara någon annan än den han är.

Ripley's Game från 2002 är en underskattad film med samma historia som i Den amerikanska vännen, fast den här gången är filmen mer trogen handlingen i boken. John Malkovich är ytterligare en skådespelare som i rollen som Ripley gör en storartad insats. Hans Ripely är kylig och beräknad, i full kontroll men samtidigt även djupt känslosam. Malkovichs gestaltning är utan tvekan den som ligger närmast Patricia Highsmiths ursprungliga figur från böckerna.

Ripley Underground från 2005 smögs ut på dvd för några år sedan och är den svagaste och mest okända filmen om Tom Ripley. Någon dålig film är det dock inte och den alltför sällan sedda skådespelaren Barry Pepper gör en ung och respektlös Tom Ripley. Det här är mer en rak thriller än de övriga filmerna, men även en lågbudget-Tom Ripley är extremt underhållande.

Om det kommer flera Ripley-filmer i framtiden är i nuläget oklart men det verkar inte helt omöjligt. Få litterära figurer har lyckats få ett andra liv på vita duken som Tom Ripley och två av böckerna har ännu inte filmatiserats.

fredag 11 juni 2010

Påskparaden.

Fördelen med den stora hajpen kring Revolutionary Road är att folk blir nyfikna på den till alldeles nyligen bortglömda Richard Yates övriga böcker. Easter Parade kom ut på svenska tidigare i år och förhoppningsvis kommer den att följas av flera av författarens romaner i svensk översättning.

Easter Parade har beskrivits som Richard Yates mästerverk och det är lätt att hålla med. Romanen från 1976 ställer den något överskattade Revolutionary Road helt i skuggan. Vi får följa två systrars livsöden under ungefär fyrtio år och det blir en tragisk skildring av aldrig uppfyllda drömmar och förspillda liv. Få författare kunde som Richard Yates beskriva den mänskliga misslyckandet och dess pris lika väl. Easter Parade är ingen munter läsning men visar med all tydlighet att de "gyllene" åren i mitten av 1900-talet var allt annat än kantade av guld för många.

torsdag 10 juni 2010

Missa inte Hiroshima - min älskade på SVT2 i kväll!

23.35 i kväll visas Hiroshima - min älskade SVT2. Alain Resnais klassiker från 1959 om en kvinna som inleder en relation med en japansk arkitekt och samtidigt minns sin kärlekshistoria med en tysk soldat under andra världskriget håller än idag. Filmen är väldigt vackert fotad och har en nästan gåtfull stämning, har man väl sett filmen så glömmer man den inte. Hiroshima - min älskade var även startpunkten för den europeiska filmens storhetstid. Under de efterföljande tio åren kom det en mängd konstnärliga (och pretentiösa) europeiska filmer som även lyckades hitta en stor biopublik. Rötterna till det går tillbaka till den här filmen men dess regissör Alain Resnais gjorde nog aldrig en lika bra film igen.

onsdag 9 juni 2010

Disco Sucks? - I think not!

I dagarna börjar den extremt svenniga Sweden Rock Festival och det kan då vara läge att lyfta fram det fenomen som just rockers nästan lyckades utrota för ungefär exakt trettio år sedan. I slutet av 70 - talet hade disco-kulturen blivit den dominerande musikstilen i USA, vilket oroade rockdiggare som satte igång den rasistiska och homofoba kampanjen "Disco Sucks", något som knappast var höjdpunkten i mänsklighetens historia (vilket framgår av bilden ovan). Även om discon då hade blivit kommersialiserad och allt mer urvattnad så var den ändå att föredra framför trötta arenarockband som Foreingner och Styx (vilket blev den musikstil som ersatte discon i USA) men disco-kulturen var en underground-rörelse som hotade att bli "overground" och därför var tvungen att tryckas tillbaka.

Vill man veta mer om Disco-scenen på 70-talet rekommenderar jag Tim Lawrences bok Love saves the day. Det är en mycket lärorik historik om vad som började som privata fester i början av decenniet pga brist på uteställen några år senare blev en kommersiell industri, med sina största fans bland svarta, homosexuella och kvinnor men däremot inte heterosexuella män (därav backlashen). Intressant är också att musikstilen "disco" främst utvecklades av européer och att de flesta framträdande diskjockeys var italienamerikaner. I början dansade man just bara till musik som svängde (typ Philadelphia-soul) och faktum är den musik som senare fick disco-etiketten ofta var betydligt tristare.


Läs Vanity Fairs fina disco-artikel här: http://www.vanityfair.com/culture/features/2010/02/oral-history-of-disco-201002 och en intressant artikel om Disco Sucks-fenomenet och dess påverkan på det tidiga 80-talets musikscen finns här: http://blogs.wnyc.org/culture/2009/07/13/from-comiskey-park-to-thriller-how-the-pop-music-audience-was-torn-apart-and-then-put-back-together/ (och se gärna även om Saturday Night Fever, det är en underskattad film om den unga arbetarklassens vardag som blivit bättre med åren).

tisdag 8 juni 2010

I väntan på Fotbolls-VM.

Fotbolls-VM i Sydafrika kickar väl igång vilken dag som helst nu och jag kommer troligtvis inte att se en enda minut av turneringen. Det lilla fotbollsintresse som jag en gång hade har helt försvunnit de senaste åren, vilket gör mig tillhörande en minoritet i detta land. Jag vill dock inte föringa de fotbollsfrälstas intresse och man förstår hur stort ett världsmästerskap är när det så vanliga USA-centrerade Time sätter fotbollen på omslaget, ger sporten en hyllning och spår att det bara är en tidsfråga innan spelet med den runda bollen tar över USA (om det inte redan har hänt). Dessutom får tidningen till sitt snyggaste omslag på bra många år, fullt i klass med de klassiska omslagen från 60/70-talen.

Apropå fotboll så måste jag återigen passa på att pusha för boken och filmen The Damned Untd. Förkrossande bra om maktkamper och den hybris som följer i fotbollens spår.

måndag 7 juni 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #78 Brazil (1975).


Disco må vara en utskälld genre (eller i alla fall fram till nyligen) men faktum är att musikstilen behöver omvärderas. Det är sant att det producerades mycket skräp under etiketen "Disco" på 70-talet men det är en musikstil som har sin bakgrund i den majestätiska Philadelphia-soulen och den tidiga och bästa disco-musiken var välarrangerad. komplex och otroligt dynamisk, samt svängde naturligtvis något oerhört.

The Ritchie FamilyBrazil är en av Disco-erans höjdpunkter. Ritchie Familys debutalbum från 1975 spelades in av franska producenter i Sigma Sound - studion i Philadelphia där så mycket fantastisk musik gjordes under 70-talet. Europa möter här USA och Brazil innehåller en väldigt sofistikerad musik som dock aldrig tappar blicken för dansgolvet. Det är en av de musikaliska broarna mellan soul och disco med betoning på det senare. Det här är ett av de album där discon hittade sitt eget uttrycksätt (och dessutom visade att den kunde vara något mer än en bruksmusik med singelutgivning).

söndag 6 juni 2010

Surfs Up Brian.


Brian Wilson må ha haft ett ofta miserabelt liv men ingen kan ta ifrån honom den mästerliga musik som han har gjort genom åren. Långt bort ifrån allt vad surfing och bikini-brudar heter speglar Brians bästa sånger hans inre ensamhet samtidigt som de ger hopp. För många personer (inklusive mig) är Brian Wilsons musik livsviktig och därför har jag satt ihop den här spelistan med mina Beach Boys-favoriter: Martin Beach Boys-Maniax. Ingen surfing, inga hits men desto mer ren och skär genialitet.

lördag 5 juni 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #79 That Lucky Old Sun (2008).


Brian Wilson fick välförtjänt stor uppmärksamhet när han 2004 äntligen blev klar med det gamla ofullständiga och aldrig färdigställda Smile - albumet från 1967, men Beach Boys - legendaren kan faktiskt fortfarande komponera ny musik fullt i klass med sina största stunder, även om rösten ibland sviktar. Brian WilsonThat Lucky Old Sun är det bästa Brian Wilson har gjort sedan 70-talet och albumet är en hyllning och uppgörelse med den kalifornska drömmen som för Brian Wilson mestadels har varit en mardröm.

"Spoken-word"-partier blandas med några av de mest välkomponerade och genuina låtar som Brian Wilson någonsin har skrivit. Mörkret finns där men samtidigt är det här en ljus skiva, och inte minst vaken och nyfiken i sina arrangemang, det är solskenspop som inte lutar sig mot någon nostalgi trots att det är svunna tiders Kalifornien som Brian Wilson sjunger om. Förhoppningsvis har han med det här albumet lyckats begrava sin demoner för gott eller i alla fall lärt sig att leva med dem?

Dessutom avslutas That Lucky Old Sun med den magnifika Southern California. Det är en av de tio bästa låtar som Brian Wilson någonsin har komponerat, vilket säger en del.

fredag 4 juni 2010

Point Omega - nästan lika bra som omslaget.

Don DeLillo är sedan ett par år tillbaka en av mina favoritförfattare. Romaner som Vågen, Under jord och Falling Man är mästerliga betraktelser av det amerikanska psykets inre kärna skildrad med utgångspunkt i historiska händelser. DeLillo har ett extremt avancerat språk och ett sätt att berätta på som inte alltid är lättförståeligt linjärt. Det gör att vissa av hans böcker knappt går att läsa, det blir för mycket pseudovetenskapligt experimenterande.

Hans nya väldigt korta roman Point Omega ligger någonstans emellan dessa extremer i hans författarskap, ibland storartad men bitvis även förvirrande. En dokumentärfilmare åker ut till Kaliforniens ödemark för att filma en professor som deltog i förberedelserna för Irak-kriget, men plötsligt försvinner professorns dotter. Det är mycket som antyds i den här boken, bland annat om en man besatt av en videoinstallation, hur allt hänger ihop förstår jag inte riktigt men det var en oavbrutet fascinerande läsning

Bäst av allt är dock omslaget som nog är det snyggaste i år, så härligt retrodoftande.

onsdag 2 juni 2010

Var Walter Tevis före sin tid?


Jag har nu läst alla böcker av den "bortglömda" författaren Walter Tevis som jag har tjatat om tidigare här på bloggen och det känns verkligen trist att denna stora författare dog i förtid och inte hann skriva mer böcker än de sju som publicerades

Steps of the sun var en av hans sena böcker och blev hans sista scifi-roman. Den är kanske inte lika stark som hans tidigare litterära verk i genren men rymmer ändå en aktualitet för 2010. Walter Tevis skildrar i boken en framtid som inte känns helt otänkbar. USA har efter en rad kriser blivit en andra rangens nation där skyskraporna står tomma på grund av energibrist. Kina styr världen men utan någon riktig ledning. I detta framtidsscenario där en ny istid hotar dyker en slags Messiasfigur upp med ett rymdskepp för att leta efter energikällor på främmande planeter. Det blir en berättelse som på ett lyckat sett inkorporerar element från författarens suveräna novellsamling Far from home.

Allt fungerar kanske inte i Steps of the sun men det är som alltid med Walter Tevis en mycket stark läsupplevelse, med partier som är helt otroliga i sin klarhet. Han har en stilistisk förmåga som inte liknar någon annan författare och kan som få beskriva ett drömlikt och vegeterande tillstånd. Hans böcker tränger in i läsarnas psyke och stannar där.

tisdag 1 juni 2010

Barbapappa fyrtio år!


Idag fyller Barbapappa fyrtio år. En figur som jag först på allvar har börjat uppskatta i vuxen ålder. Inte bara att han kan förvandlas sig till vad som helst gör honom unik utan han är även genuint snäll och står för humanistiska värderingar. En bättre förebild kan knappast vare sig barn och vuxna ha. Läs gärna den här roliga artikeln från Filter om Barbapappa som kulturellt fenomen: http://filter.webhotel.tripnet.se/magasin/filter-14-10/barbapapa.aspx.